Kategoriarkiv: växtfärgning

Beta med rabarber

rabarber, ullgarn, växtfärgning

Man ska ju kunna beta ullgarn med rabarber, har vi hört. Om det ska vara någon särsklid sorts rabarber vet jag inte, utan har använt vanlig svensk bondrabarber. När jag kokade saft i somras gjorde jag ett särskilt kok med enbart bladen. Jag vägde inget eller mätte pH eller nåt sånt. Bara proppade kastrullen full med strimlade blad och kokade en timme. När jag hade silat dekokten, fick den åka in i frysen och där stod den ett tag och gjorde inget väsen av sig. Men för en vecka sedan kom den fram. Jag tinade den och mätte pH, vilket låg på 4 ungefär. Därefter lade jag i en härva ullgarn som fick småputtra på runt 90 grader en timme, tillsammans med några av mina betade småhärvor. Så här blev det.

Den stora knuten är då det obetade garnet, som jag tänker göra småhärvor av för att se hur rabarberbetning funkar. Småhärvorna är alla först betade med alun och vinsten. Den med starkare gul ton har fått ligga i lut 20 min och den gröntonade har legat i mitt kopparvatten.

Eftersom jag har näst intill inköpsförbud på garn men inte kan låta bli att experimentera och undersöka hur olika färgmetoder och -växter blir, har jag sedan länge det här systemet med provfärgning av små härvor. Jag tänker att de kan användas som broderigarner den dagen jag känner för det. Det vita garnet som är grunden till mitt experimenterande köpte jag för länge sedan, kanske 40 år t o m, i affär som stängde och sålde ut allt. Då kom jag över en stor mängd fint egelskt redgarn som jag inte använt till något än, men till det här passar det bra.

Färga med krappens blad

krapp, siden, ull, växtfärgning

Min hemodlade krapp blev fin denna sommar, stor och buskig med många blommor.

Det är ju så med krapp att man bör låta den växa till sig några år, innan man gräver upp rötterna. Nu hade den stått i sin pallkrage tre år, så jag tyckte det var dags. För några veckor sedan tog jag fram grepen, gick ut i landet och grävde upp vad jag kom åt. Det blev en hel del, som syns på nedanstående bild. Jag tror jag satte åtta frön, som jag köpt från Wild Colours via nätet. Alla grodde inte, men de som tog sig överlevde vintrarna här utanför Stockholm helt galant.

De här rötterna ska nu tvättas, hackas och sparas – igen. Jag vet inte riktigt hur länge. Men det är uppenbart att man får ha tålamod om man vill färga med egenodlad krapp.

I Jenny Deans bok A Heritage of Colour skriver hon emellertid att man kan färga med de gröna delarna av växten också, fast man får inte rött då förstås. Hon har lyckats få rosa toner. Det går bra att använda de halvvissna delarna av växten, skriver hon också. Så jag valde ut de bästa grenarna och klippte ner i min 10-liters färgningsgryta. De bladen kokade jag sedan ur på vanligt sätt och fick en lovande mörkbrun vätska, som porteröl ungefär. I den fick några småhärvor ullgarn sjuda under en timme, tillsammans med några småbitar sidentyg. Garnet var betat med alun och vinsten, men tygbitarna är nog obetade.

Resultatet blev som ovan. Inte rosa direkt. Jag vet inte om vi behöver fler växter som kan färga beige, men nu har jag i alla fall provat. Fast den ljusgröna är ju fin. Längst till vänster har vi den rena färgen i två småhärvor, sedan kommer en härva som efterbehandlats i lut 20 minuter och därefter en som legat i mitt kopparvatten samma tid. Tygbitarna är uppifrån och ner japon, taft och råsiden. Färgåtergivningen är inte helt korrekt. Garnerna är lite mer mättade i färg på bilden än i verkligheten.

Japansk indigo, sen färgning

boktips, Douglas Luhanko, färgning, japansk indigo, Kerstin Neumüller, siden, sjal, växtfärgning

Nu har kylan varit här och nypt i bladen på mina små buskar av japansk indigo. Jag har tagit skott och jag har grävt upp och tagit in plantor, så hoppet står till nästa sommar. Men jag fick ett tips av Kaili Maide, trädgårdsmästare på Bergianska och dessutom hängiven växtfärgare, som jag provade.

Man plockar bladen och kör dom i matberedaren, gör som en pesto men med andra blad. Det är jätteviktigt att det här bladet blir kallt. Man kan gärna låta några isbitar gå med i krossen. Mina blad var som sagt redan angripna av frosten, och det ska dom inte vara. Det är dom som ligger bredvid.

Sen tog jag en sidensjal som jag råkade ha hemma och lade ner den i några minuter, utan några förväntningar alls, eftersom bladen var så dåliga. Och det blev faktiskt en blek men fin färg!

Vill man ha starkare färg får man doppa igen, men det kan inte bli förrän nästa sommar dårå, eftersom badet bara räcker till ett dopp. Annars vore det nog fint att göra några bankade bladavtryck på det här, eller hur? Nästa sommar.

Mer om den här metoden kan man läsa i Kerstin Neumüller/Douglas Luhankos fina handbok om Indigo färgning & projekt. Den som fick publishingpriset, helt välförtjänt, nyss.

Vad man kan göra med gamla frön

färgning, koppar, ull, växtfärgning, vejde

För ett antal år sedan sparade jag helt ovetande minst tio stänglar blommande vejde för att få frön. Och det fick jag, ohyggliga mängder. Dom har stått och blivit gamla, så nu städade jag bort dem. Men först fick dom göra tjänst som färgämne. Även om jag tagit av dom och färgat vid tidigare tillfällen och även sått, var det 250 gr kvar, som jag delade upp i påsar av gamla strumpbyxor och kokade i en timme. Efter avsilning var det en riktigt mörk färgsoppa, som jag lade ner två grå alunbetade härvor i och två små provhärvor av vitt garn, betade med alun och vinsten. Det hela nästan-kokades en timme, och detta blev resultatet.

Själv blev jag jättenöjd med den här mörkgrå nyansen, helt utan spräckligheten i det tidigare naturgrå garnet. Man kan ju inte bara ha färger som klara trumpetstötar eller disiga pasteller, eller hur? Ibland behövs det en mörk färg som kontrasterar eller lyfter fram eller lugnar ner. Den ena lilla härvan visar den rena fröfärgen, den andra har legat i mitt kopparvatten och mojat sig i en kvart. Av det fick den en stilig mörk olivgrön färg minsann.