Kategoriarkiv: vau

Färga med vejde

färgning, indigo, kypfärg, siden, Ull, vau, växtfärgning, vejde

Vejde är den växt som gav blå färg till romare, kelter och vikingar. Den har använts till Överhogdalsbonaden och till gobelängerna som vävdes under medeltiden. Tillsammans med gult gav den gröna toner till alla verduretapeter i slott och borgar. (Verdure betyder grönska eller skog.)  Fram till 1600-talet fanns stora odlingar av vejde i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England. Men när de östindiska handelskompanierna i flera länder började importera färdigberedd indigo i stor skala från 1700-talet slogs dessa odlingar ut. Jag har sett vejde växa vild här i Sverige, på Stora Karlsö. Men jag köpte frö från Impecta en gång i tiden. Nu har jag egen produktion av frö. 

För två år sedan sådde jag frön i en rabatt som jag ska göra om radikalt någon gång, så den är lite styvmoderligt behandlad, bortsett från rensning av de värsta ogräsen. Men vejden kom upp och växte, och i år satte den blom förstås, men det tog jag bort. Sommaren gick och det började varslas för frost, så jag fick rycka upp mig och ta tag i saken, skörda min vejde. Eftersom jag har misslyckats med vejdefärgning förut var det lite motstånd mot att våga försöket igen… 


Här ser vi en blandning av snigelätna vejdeblad, ringblommor och höstanemon, och hinken jag plockar blad i. 

Jag har använt ett recept som finns i min fb-grupp om färgning, men det finns många recept och metoder på nätet och i böcker. Bladen rensades och klipptes i bitar. Därefter kokade jag upp vatten och hällde på och det fick sedan stå i 40 minuter. Bladen silades ifrån, och sedan var det dags att ta färgbad, ammoniak och provstickor med sig och gå ut på förstutrappen. Ammoniak tillsattes till ett pH av 9-10. Det rödaktiga blötläggningsvattnet skiftade mot grönt. Dessutom hällde jag vätskan fram och tillbaka c:a 20 ggr så att den syrsattes ordentligt. Det bildades ett fint blått skum på ytan. 


In igen för att höja värmen på badet och tillsätta natriumhydrosulfit. Det sista är till för att ta bort syret (jamen!) så nu får man inte röra om i badet. Men nu ska indigomolekylerna finnas där flytande i badet. Det kanske låter förvirrande när jag nu helt plötsligt börjar prata om indigo, men det är så här att det finns några olika växter här på jorden, som inte alla hör till samma släkte. De kan alla fås att ge blå färg, och det är i stort sett samma komplicerade metoder och blir samma typ av indigomolekyler, men onekligen av olika kvalitet och styrka. 


Här är mitt färglabb i tvättstugan med alla nödvändiga tillbehör. Hinken med färgkypen står i vattenbad i tvätthon, och jag häller på hett vatten i hon för att hålla temperaturen på badet runt 50-60 grader. Handskar är nödvändigt, likaså tidur. I stora kastrullen till vänster ligger garnet jag ska färga i blöt. Det ska inte vara betat men rent och vått. Indigo färgar både ull, siden, bomull och lin utan problem, men pådragningen kan vara olika. Tråden som saxen håller fast leder till ett tygprov jag testade med först. 


Här är garnet jag planerade färga: ett vitt redgarn, det tidigare misslyckade färgförsöket samt ett redgarn som färgats med vau. Det gula är då tänkt att bli grönt. Det tvåtrådiga i mitten har inte fått en sann färgåtergivning på bilden, det är mer tråkigt grålila egentligen. 


Resultatet var sådär, efter 10 minuter långa bad. En fisig babyblå, en lite starkare ton på det tvåtrådiga och en ojämn svagt gröngul. Nu är det ju så att garnet inte är blått när man när man tar upp det ur badet. Det är gult och sedan oxideras den blå färgen fram allteftersom garnet torkar. Vill man få starkare färger får man doppa igen när garnet oxiderat färdigt. Så jag gav inte upp hoppet. Men jag letade efter mer garn att färga eftersom det verkade finnas mer färg kvar i badet. Jag hittade en härva från ett efterbad av koschenill med tennsalt för många år sedan, när jag fortfarande höll på med sådana farliga grejer som tennsalt. Den här härvan hade en grisskär ton som jag tyckte var lite svår att använda, så den hade blivit liggande. Jag tänkte att skärt och svagt blått borde kunna ge en lila ton. Eller hur?


Resultatet blev snarast en ofärg, nåt oanvändbart ojämnt gråbäscht. Jag måste säga att mina bildbehandlingsprogram gör verkligen sitt bästa för att framställa mina färger så fina som möjligt…. det resultatet var jag inte nöjd med. 

Nåja. Dagen efter försökte jag fräscha upp färgkypen med mer ammoniak och natriumhydroxid och gjorde nya dopp av samma garner, men det enda som blev bättre var det tvåtrådiga. Så det badet slängdes, och det var ju tur att jag hade vejde kvar. Hela proceduren med plockning osv gjordes om, och hela huset fortsatte stinka ammoniak ett tag till. 


Efter flera dagar fram och tillbaka med minst tre dopp av varje garnhärva och några andra helt misslyckade saker som jag inte tänker visa upp, är detta slutresultatet. Det vita garnet blev blekblått och ojämnt, det tvåtrådiga fick en helt acceptabel blå färg, det gula blev lite dimmigt ljusgrönt och kan väl användas eller fortsätta färgas, det grisskära har nu en helt OK gråblå och jämn färgton. Underst ligger en sidensjal som jag slängde i helt improviserat. Den var betad med alun men blev fint blå i alla fall. Så kan det gå. 

En anledning till det inte blev så starka färger är kanske just att jag gjorde badet så sent på säsongen. Endast fortsatt odlande och färgande kan ge svaret. Jag funderar på saken. 

Redo för kylan, när den kommer.

rätstickning, Stickning, syrafärger, Ull, vau, växtfärgning

Så här ungefär kommer jag att se ut i höst. 


Ett varv nu och ett varv då har fixat en ny halsduk åt mig. Mönstret är Veera Välimäkis Color affection. En i min stickjunta har stickat flera, så hon rekommenderade den. Men det är rätt många saker som är annorlunda mot originalmönstret. 

Till att börja med har jag använt ett annat garn än vad mönstret är skrivet för. Jag rotade i mina garnlådor och kom fram med detta: 


Egenfärgat redgarn. Det klargula är färgat med vau, kallas även färgreseda. De två andra är färgade med syrafärger, helt improviserat direkt i grytan. Turkos och gult som basfärger i det ena och mörkgrönt med lite andra toner i den andra. Jag har faktiskt bara strött pulver över och sedan klämt och vänt på garnet innan jag fixerade färgen med upphettning. Det var ett tag sedan så jag minns inte riktigt vad jag gjorde. Som regel brukar ju inte växtfärgat gifta sig så bra med syntetfärger, men det här klargula vaugarnet gick bra ihop med de andra tyckte jag. 

Här ligger halsduken i min häck som en kapsejsad drake… 
Eftersom redgarnet är så tunnt har jag använt det dubbelt, tagit en garnända från utsidan av nystanet och en från insidan. Men då har jag förstås inte fått samma fyllighet i garnet som om jag använt ett tvåtrådigt garn. Annars har jag i stort sett följt beskrivningen slaviskt, bortsett från att jag gjort kantökningarna med omslag istället för att sticka i föregående varvs maskas bakre båge (hängde ni med där?). Det har då förstås gett mig en rad med hål utefter kanterna men det är ju likadant hela vägen så jag låtsas att det hör till. Det var min stickkompis som rekommenderade den metoden för ökning. En himla massa maskor var det på varje varv mot slutet. 


Jag är nöjd själv i alla fall, och det är väl det viktigaste?

Sedan har jag ett nytt bildredigeringsprogram, som jag inte riktigt kommer överens med. Därför är det här inlägget tyngre än de brukar vara. Ber om ursäkt för det. 

Färgodlingarna: utvärdering

blodamarant, krapp, safflor, tigeröga, vau, växtfärgning

Denna sommar har jag alltså gett mig in på att odla en del av mina färgväxter själv. Jag har skrivit lite om det tidigare så skrolla neråt och läs om det. 

  
Här har vi en skörd av blodamarant och tigeröga. Blodamarant ska få ett eget inlägg om några veckor, när jag fått hem en sjal som nu är på utställning. Tigeröga – de brungula blommorna – ger en mättad gul färg, som kan manipuleras med lut eller kopparskrotvatten. Det blev väldigt många blommor, så jag har torkat för att se hur det fungerar att färga med dem då. De torkade blommorna ser ut så här. 

  
En annan växt jag odlade var safflor. Den ser ut lite som en tistel, med spetsiga vassa bladspetsar och blommor sittade i en grön boll av blad. Det är bara en liten orangefärgad tofs som sticker upp. Jag fick skära upp bladbollen och plocka ut den lilla tofsen. 

  
Av mina åtta safflorplantor fick jag ihop c:a 4 gr blomblad, inte särskilt mycket. Jag har inte nänts använda det utan tänker odla mer nästa sommar. 

  
Det är lätt att förstå att det användes för att dryga ut saffran, men det finns ingen som helst arom av den kryddan i det här. 

  
Krappen som såg så ämlig ut i början har tagit sig fint, och skulle nog helt kunna övermanna de små jordgubbarna. Men den får stå på tillväxt några år till, så rötterna blir tjocka och fina. 

  
Och jag kommer inte att ha något som helst problem med vauen heller. Här finns redan små fröplantor, om nu inte dessa bladrosetter övervintrar. Jag har dessutom sparat frö från den. 

Vejden får vi ser hur det blir med. Även detta år blev det misslyckad färgning. Det verkar som om jag måste göra en sådan där stinkande urinkyp i alla fall… 

Vau på bomull

bomull, siden, sjal, vau, växtfärgning

När jag färgade några härvor ullgarn med vau märkte jag att ombindningarna av mattvarp blev lika gula som ullgarnet. Så det måste jag testa i större skala tänkte jag. Sagt och gjort. 

  
Det blev den här gamla kanske hundraåriga farfarströjan – ett auktionsfynd – som utsattes för det testet. Jag fyllde min 10-litersgryta helt med vaublad och kokade ur färgen som vanligt. Sen tillsatte jag alun, hela 30 gr eftersom bomull ju är mer svårfärgat, och lät det hela stormkoka en timme. Det visade sig bli bra effekt på det koket. Sidensjalen är färgad i efterbadet. Den var alunbetad innan och fick bara småsjuda till högst 80 grader. 

Vau är verkligen en växt jag kan rekommendera om man vill färga gult eller blandningar med gult. Det blir en klar gul färg med lite grönstick. Den är lätt att odla och omtyckt av bin och humlor. Jag klippte rätt hårt i den när jag skulle fylla tvättgrytan och färga sju härvor ullgarn, men några veckor efteråt hade det brutit nya blad. Jag vet inte om den övervintrar, men fröna gör det helt säkert. Förra året la jag en gammal blomställning i pallkragen och det kom upp massor av små små plantor som jag inte alls behövt fjäska för. De har växt övermåttan ändå. I år har jag tagit in fröställningar för torkning och tillvaratagande av frön. Mina första frön köpte jag från Impecta.