Kategoriarkiv: ullgarn

Mattornas Märta

bildvävning, fiber art, flossa, gobeläng, inplock, inspiration, Märta Måås Fjetterström, mattor, rölakan, textilkonst, ullgarn, utställning, vävning

Abstract in English below.

På Kungliga slottet i Stockholm visas en jubileumsutställning från MMF AB, som nu har funnits i 100 år. Utställningen fokuserar på de mattor som producerats till den kungliga familjen och till andra offentliga miljöer. Men den berättar också om Märta Måås Fjetterström själv, hennes liv och konstnärliga gärning. Den står ända till den 19/4 så missa inte den!

Märta föddes 1873. Fadern var präst och fick en tjänst i Vadstena när Märta var liten, så det var i den staden hon växte upp. Hon hade turen att födas i en familj där man kunde tänka sig att utbilda även döttrarna. Eftersom hon visade konstnärlig talang fick hon fara till Stockholm och gå utbildning till teckningslärare och mönsterritare 1890-95. Så småningom kom hon i Skåne i kontakt med en av hemslöjdsrörelsens stora, Lilli Zickerman, och idén om en egen ateljé med anställda väverskor uppstod. När hon grundade MMF AB 1919 var hon på det klara med att det var mattor och andra större textila verk för hem och offentlig miljö hon ville formge. Detta arbetade hon med hela livet fram till sin död 1941. Men verkstaden lever vidare och producerar fortsatt mattor av hög kvalitet, både efter Märtas egna kartonger och andra formgivares.


Redan i trappen upp till Rikssalen, där utställningen hänger, visas denna stora matta, som är en tidig komposition, vävd innan ateljén i Båstad startades. Den är också ett exempel på vad som till största delen inspirerade Märtas formgivning, den natur som omgav henne. Denna heter Hästbete och är formgiven 1915, vävd i flossa.


Man får gå trappa upp och trappa ner och genom Ordenssalar för att komma till Rikssalen. Det första som fångade min blick var denna enorma matta, den största som vävts på MMF AB. Den heter Vita spetsporten och är en nutida bearbetning av ett mönster komponerat 1934. Bettan på Storholmen har faktiskt ett exemplar som hon kan borra ner tårna i!


Det var rätt så svårfotograferat. De flesta mattorna hängde som i lager framför varandra, och belysningen orsakade ett släpljus som gav konstiga skuggor och tokigt intryck av ytans struktur. Den här mattan, Svarta trädgårdsmattan (1923, flossa), förklarar mina problem. Klicka upp bilden så blir den tydligare!  Men det är bara fotot som är knepigt. I verkligheten är mattan väldigt vacker och med rätta ett omtyckt mönster, uppvävt till flera kunder.


Så här såg det ut i de flesta montrarna. Men å andra sidan: hur ska man annars göra med ett begränsat utrymme där man vill visa så mycket som möjligt? I bakgrunden har vi Korgmattan (1936), framför den draperiet Perugia (1937) och på golvet Vita Rutmattan (1933). Mattorna är vävda i rölakansteknik. I rutmattan ser vi också exempel på de grundfärger som togs fram i samarbete med Klippans yllefabrik, som spann och färgade de garner Märta ville ha. Nuförtiden har man en egen färgningsavdelning i ateljén.


Här har vi mattan Blå plump vävd i rölakan (1937) och draperiet Vildhästen (1933) vävd med inplocksteknik. Blå plump visades bl a vid World Fair i New York 1939. Eftersom Märta etablerade samarbete med ett flertal framgångsrika arkitekter och inredare, fick hon prestigefyllda uppdrag som ledde vidare till inredningar och utställningar i både Europa och Staterna.


Även om Märta trivdes utmärkt bra vid sitt arbetsbord ovanför ateljén, och utsikten över den natur som var hennes främsta inspirationskälla, tyckte hon också om att resa och få ny inspiration av det.


Den här mattan heter Tornet (1931, flossa) och är inspirerad av skyskraporna i New York. Tack vare Carl Malmsten, som fått uppdraget att inreda ett antal rumssviter på lyxhotellet Waldorf Astoria, fick Märta i uppdrag att förse dessa sviter med mattor. Själv tycker jag denna matta har en mycket intressant komposition, utan egentlig mittpunkt i motivet och med en fint varierad bård.


Här ser vi mattan Slottet (1927) vävd i flossa och draperiet Röda hästarna (1930) vävt i gobelängteknik. På golver ligger Korna (1930), rölakan. Om man tittar lite närmare på hästarna kan man tydligt se inspirationen från de folkliga skånska yllevävnaderna. Men tittar man på Slottet undrar man om det finns en föraning om Mario Bros alla figurer!



En av de tidigaste vävnaderna  Märta formgav är min favorit alla katagorier, Enhörningen. Den visades också men bakom glas och omöjlig att ta en bild av. Men denna, Hjortskogen, (osäkert tillkomstår) är i samma stil, även den vävd i gobelängteknik. Hur många hjortar ser du?


Det är inte bara de stora kompositionerna som imponerar utan även detaljerna. Här kommer en bild från en bård, där hjortens och kidets snabba lopp återges med tydlig känsla av fart.


Det presenteras 57 verk av Märta på utställningen, så det jag skrivit om här är bara en bråkdel. En annan person fastnar säkert för helt andra verk. Tveka inte, gå och se!

The Royal Castle in Stockholm is currently hosting an exhibition on the works of Märta Måås Fjetterström. She lived 1873-1941 and was the founder of the weaving company MMF AB, this year celebrating 100 years of success. Her carpets are stilled asked for, and of course also those designed by designers who followed her as directors of the company. If you have the possibility to visit this show, don’t miss it. It’s open till April 19. And there’s a very informative catalogue in English available.

Socktobersockor i november….

färgning, järn, krapp, lökskal, naturliga färger, rabarberfrö, sock blanket, socklapp, sockor, socktober, svampfärgning, ticka, ullgarn, växtfärgning

Abstract in English below.

Det har visst gått lite troll i mitt bloggande…. så nu får vi se om jag kan ta upp tråden igen…

Förra hösten började jag sticka ett par oktobersockor men kom av mig. Fast dom blev färdiga till slut och ser ut så här.


En anledning till att det slog stopp var att den ide till mönstring jag hade i min hjärna inte gick att förverkliga som jag tänkt. Så den här v-formen är inte min utan garnets och maskornas. Det bästa med dessa sockor är färgen. Jag stickade en ”socklapp” av dubbelt garn som jag köpt från Stäkets Hantverk & Design, Kidmohair Sock. Väldigt behagligt garn är det. Och så färgade jag det med gula lökskal, några bitar krapprot och några järnspikar. Alunbeta, fick ligga i vatten två veckor eller så. Och det blev så här.


Den olivgröna färgen till vänster gjorde jag senare, genom att lappen fick hänga i ett avkok av rabarberfrön. Det var tänkt att det gröna skulle hamna på skaftet, men sockan blev färdig innan garnet kom dit. Så kan det gå. (Ja, jag började med tån.) Det är en stor skillnad på socklappen och strumpan när det gäller färgen, eftersom de oranga avtrycken inte blev så tydliga, och den gula färgen mindre briljant. Men jag tycker om dem ändå. Och de är väldigt behagliga att använda.

I somras gick jag en svampfärgningskurs och då gjorde jag den här socklappen.


Den här är stickad av Fabels sockgarn. Det röda är hattar av rödskivig spindling, det gula är fötter av samma svamp och det bruna är bitar av grovticka. Först betades lappen med alun, sedan lade jag den blöt i en spagettikokare och petade in svampbitarna här och där. Jag hällde vatten i botten på kokaren och så blev lappen ångad en timme första dagen, vilade över natten samt ångad en timme till andra dagen. Fröken, som stickat lappen, varnade för att det kanske inte skulle räcka fullt ut till ett helt par sockor. Så jag köpte lite vinrött Lana Grossa Meilenweit till tå och häl, och det funkade fint tillsammans.


Här kommer kontrasterna i färgerna fram bättre, och jag funderar på om det kan bero på att Fabelgarnet är mycket slätare i ytan, medan Kidmohairen är rätt luddig. Nöjd är jag i alla fall.

These socks are results of experiments with sock blankets, both of them mordanted with alum. The ones at the top are dyed with onion skins, little pieces of madder root and iron nails. The green colour comes from a dip in a bath of rhubarb seeds. The second sock blanket is dyed with pieces of mushrooms. It has been steamed in a spaghetti boiler. The dark red yarn at toes and heels is store-bought, as the sock blanket in itself was a bit short of yarn.

Svampfärgningskurs

efterbad, färgning, kurser, sock blanket, socklapp, svampfärgning, ullgarn, växtfärgning

Abstract in English below.

Medan ett färgkok puttrar på spisen skriver jag detta inlägg om en svampfärgningskurs jag gick för två veckor sedan.


Gysinge bruk ligger vid Dalälvens strand, i kanten av Färnebofjärdens nationalpark, omgivet av vida svampmarker, på gränsen mellan Uppland och Gästrikland. Det är ett gammalt järnbruk, som nu drivs som folkhögskola av PRO. Där hålls det färgningskurser vartannat år. (Vartannat år är kursledaren på svampkongress.) Den här gången passade jag på och anmälde mig, liksom ett flertal andra från både Sverige och Norge. Jag är inte medelm i PRO, men det behöver man inte vara. Dock får man betala något högre pris då. Kursen ges som internat med boende och all mat inräknad, bara det!

Vi började på torsdag med lunch och färgning på eftermiddagen. Då hade vi  förstås inte hunnit plocka svamp själva, men vår kursledare var oerhört förberedd och hade med sig egenodlad japansk indigo och vejde, som blev det första vi fick börja med att färga, samtidigt som betningsgrytan hölls igång. Här nedan ser vi kursledaren Barbro Wingård i sin vackra svampfärgade hemstickade tröja. Hon bloggar som Färghäxan och kan följas där.

Fredag, lördag och söndag förmiddag tog vi oss till olika miljöer i skogen runtomkring där vi kunde tänkas hitta svamp. Bilden nedan visar gammal granskog, där vi bland annat hittade busksvamp och stor blodspindling.


Ja, vi hade tur med vädret alla dagar. Fotot nedan visar kungen av färgsvampar, stor blodspindling, två rejäla exemplar.


Allra första dagen var vi till en tallhed, där vi fick ihop ansenliga mängder av olika rödskivliga spindlingar och även gulskiviga spindlingar. De rödskivliga delades i hattar och fötter, eftersom de ger olika färg. Det blev rätt rejält med hattar, som synes.


Alla dessa hattar åkte ner i stora bykgrytan, och snart var vi många som var med och slängde i våra alunbetade garnhärvor. Första koket gav den här underbara färgen.


Sen är det så fantastiskt med de här svamparna att de fortsätter att ge färg, med svagt avtagande styrka. Många dopp blev det för dem som hade garn till det. Förutom stora pannmuren hade vi en rad lång rad med elplattor och lite mindre grytor, där det gjordes olika kok allt eftersom. Till alla förstakok men knappast alla efterbad gjordes det prover, som vi fick att ta med hem.


Jag för min del hade med mig fyra 100gramshärvor, två vita och två ljusgrå. Men jag ångrade verkligen att jag inte tagit med mig mina småhärvor! Vid kursens slut hade jag detta att ta med hem, förutom provtofsarna.


De två till vänster är ”röda hattar”, den ljusare första efterbadet på vitt garn, den mörkare första koket på grått garn. Den gula fick alldeles fel färg på bilden och är i verkligheten mycket intensivare. Den har fått sin färg i fjärde efterbadet av de rödskivliga spindlingarnas fötter. Den bruna slutligen är färgad med färska gröna valnötter, som Barbro hade med sig.

Sedan pysslade jag en del med ett annat eget projekt. Jag köpte en socklapp av Barbro, som jag blötte och lade i en sån där sil man kan ha till spagettikok. Socklappen varvade jag med bitar av torkade röda hattar samt torkad gulskivig spindling. Så brassade jag på under grytan så ångan trängde igenom och framkallade färgerna.


På kvällen lade jag på en massa bitar av urkokta droptaggsvampar, som fick står där över natten. Nästa dag fortsatte jag ångningen så det hade nog sammanlagt blivit minst två timmar innan jag inte kunde hålla tillbaks min nyfikenhet mer. Socklappen blev som nedan, riktigt intressant.


Och garnet ser ut så här:


Inte så pjåkigt, om jag får säga det själv. Överhuvudtaget var jag alldeles nöjd med kursen, särskilt att få lära mig var svampen växer och hur den ser ut.  Fortsätt läsa Svampfärgningskurs →

Ullmarknaden i Österbybruk

delsbotröjor, fibrer, folkkonst, frivirkning, galleri, inspiration, Katarina Brieditis, Katarina Jönsson Norling, konst, Mitsue, mönsterstickning, stickhistoria, stickning, ullgarn, utställning

Abstract in English below.

Österbybruk ligger i norra Uppland, ett av de gamla vallonbruken där. I flera år har det nu ordnats Ullmarknad där, ett tilfälle när ull- och garnproducenter och -konsumenter kan mötas. Jag for dit med en resa ordnad av Stockholm läns hemslöjdsförening. Mitt garnförråd är överfullt så det blev inga inköp av den varan, men det finns ju mycket annat att titta på i den vackra miljön som det här gamla bruket är.

Föreläsningar och kortkurser var det också och jag gick på en föreläsning som Håkan Liby höll. Han har skivit en bok om Hälsinglands folkdräkter och temat för föreläsningen var de stickade plaggen. En stor del fokuserade på de vackra tröjor som används till flera av dräkterna, och han hade tagit med ett flertal delsbo- och bjuråkerströjor som visades i samband med föreläsningen.


En tröja som stickades år 1879 åt jungfrun Sara (t ex) Erikdotter. Det är betydelsen av bokstäverna I S E D som står ovanför årtalet.


Nästa bild visar två manströjor , varav den nedersta gjordes för sonen Erik Ivarsson (t ex), S E I S 1868. Orden ”sonen” respektive ”jungfrun” angav att personerna var ogifta. Det var ett antal specialister som gjorde dessa tröjor på beställning och hade en utkomst av dessa. Även om ”alla” kvinnor kunde sticka av nödvändighet, så var det mest småplagg de gjorde, strumpor, vantar osv.


Man kunde misslyckas med färgningen på den här tiden också… Den här kvinnotröjan ser alldeles oanvänd ut, och inte har den fått några ägarinitialer heller.


En sån här hjärtevärmare är jag väldigt sugen på att göra. Men först ska jag göra färdigt det  projekt jag nu håller på med (och kanske något annat UFO också).

Sedan gick vi till Sadelmakarelängan, där det finns en mindre utställningslokal samt hantverksaffär. Där fanns en utställning med tröjor och andra stickade och sydda föremål av Katarina Brieditis. Här kunde man få tips om vad man göra av sina garnrester!



Katarina var själv där och fixade till lite mer på ett större verk, ett tredimensionellt lapparbete.


Vi hörde rykten om ett konstverk gjort av bananskal, som visades i en annan större utställningslokal. Så vi gick dit, Lena och jag. Den är inrymd i ett av de stora husen, som varit något slags förråd eller liknande. Högt i tak, råa obehandlade väggar, betonggolv – ja, ni vet. Och mycket riktigt, där hängde en installation av över tusen bananskal.


Det kan låta konstigt när man berättar om ett konstverk gjort av torkade gamla bananskal, men den här hängningen gjorde ett väldigt intressant intryck. Det är Katarina Jönsson Norling som ligger bakom det, och det har i mindre skala visats på flera gallerier i Sverige och utomlands. Här heter verket Komposition till Österbybruk.

Vi kom lite sent, strax innan galleriet skulle stänga. Men jag hann få ögonen på och njuta av den installation, som blir det sista jag skriver om denna gång.


Japanskan Mitsue Sugita har tidigare arbetat mycket med ikebana, den japanska konsten att arrangera blommor. Hon greps dock av ett slags samvetskval över detta dödande av växter, om jag förstått rätt, och började i stället arbeta med frön. Dem har hon fogat samman på en bärande väv i detta skira, poetiska stycke, som jag blev alldeles tagen av.


Verket heter Frön är liv som inte talar. Ja. Just det.

The northern part of the county Uppland was once a a place where there were a lot of ironworks, one of them being Österbybruk. The smithy is long since closed, but here is now a beautiful place, where you can go and learn of life in days now gone. In one summertime week end a wool market is held, which I visited the other day. I didn’t buy any yarn, as I have plenty of it already. But I did attend a lecture on the knitted jackets, used in the national costumes in another county of Sweden, Hälsingland. A few examples are shown in the first pictures. Not everyone could perform an extraordinary jacket like this. They were ordered from specialists.

After that I went to see an exhibition in one of the smaller exhibition rooms that have been created in the old buildings. Katarina Brieditis showed knitted jackets and also some other works, very inspiring.

Finally I walked on to the greatest exhibition hall, where I marveled at an installation by Katarina Jönsson Norling, consisting of more than 1 000 dryed banana skins! And another by Mitsue Sugita, where she used seed for this poetic sheer work.