Kategoriarkiv: tigeröga

Ännu en koschenillfärgning

Abstract in English below.

Jag ville göra ett färgskiftande garn och valde den här lite omständiga metoden.

Först delade jag en härva Stäkets 1 Naturvit Jämt & Fint 100% jämtlandsull i två delar och stickade ett stycke med dubbelt garn. Ett väldigt mjukt och fint garn som jag kan rekommendera för övrigt. Det stickade stycket tvättades och betades med alun, 60 grader i en timme.

Så vägde jag upp fem gr koschenill-löss och malde dem i mortel, samt hällde på c:a två dl hett vatten. Detta lilla bad fick dessutom ett uppkok. Jag strödde  torkade blomhuvuden av egenodlad tigeröga, Coreopsis tinctoria, på den våta sticklappen, vek ihop, rullade och knöt runt hårt med snöre.

Med hjälp av en sked öste jag på av koschenillvätskan på rullen lite här och där. Eftersom rullen var våt spred sig färgen snabbt. Koschenill, i alla fall den jag har, blir ganska mörkt lila i ren form. Efter några ösningar hällde jag lite limejuice, från en sån där grön flaska med gult skruvlock som finns i alla affärer, ner på koschenillvätskan. Det syrliga i juicen förändrar koschenillens färg till en röd ton med lite dragning åt blått. Så öste jag på lite av den varianten. Dessutom hällde jag på några droppar limejuice direkt på rullen. Efter den behandlingen såg den ut så här.


Och så stoppade jag rullen i en stekpåse, förslöt den men gjorde ett litet hål för ångan att pysa ut genom. Det hela lades i mikrougnens lock för att kunna hanteras när det blivit hett.


Jag körde ugnen tre gånger i fem minuter på halv styrka, med trettio minuters vilotid emellan. Ungefär. Jag försökta också vända på rullen mellan varven. Om man inte har/inte vill använda mikro kan man lägga sin rulle i ett durkslag och ånga den över vattenbad i minst en timme. Det borde gå bra att ”steka” den i ugn också, bara man inte glömmer att kolla så det inte kokar torrt. Sen gäller det att beväpna sig med tålamod och INTE ÖPPNA rullen förrän tidigast nästa dag, dels för att den är jättehet, dels för att det är bra för färgerna att mogna efter. Jag hällde dessutom på lite mer limejuice på några ställen eftersom jag tyckte det var lite väl mycket av den lila färgen.


Och det var spännande att äntligen öppna rullen må ni tro! Det första av sköljningen gjorde jag i ganska lite vatten, för det blev då blev en stark koncentration av dels färgpulverrester, dels själva blomhuvudena. Men sedan sköljde jag lappen ordentligt och lät den torka. Så här såg den ut efter det. Men jag måste påpeka att kameran gör färgerna rätt mycket bjärtare än verkligheten.


Här ser man då de olika röda tonerna från koschenillen och de gulgröna från tigerögat i en skön förening. Tycker jag själv åtminstone.

Maken fick hjälpa mig att repa upp lappen och dela garnet i två nystan igen. Sedan härvlade jag det, tvättade och lät torka.


Jag blev nöjd med mitt färgexperiment, måste jag säga. Även om det är omständigt. Och vad ska det bli? Jag vet inte. Det viktiga var själva processen. Men garnet i sig tycker jag nu bjuder in till nålbindning faktiskt. Vi får se.


Men det är inte slut här. Koschenill är väldigt drygt, så jag hällde det färgbad som var kvar efter ösningen i min färgarkastrull och började färga mina småhärvor, som jag försöker att alltid ha till hands för att göra mina experiment i liten skala. De väger ungefär tre gram styck.


Längst till vänster har vi silkegarn och därefter redgarn, betade med alun. Den mörkare gulbruna är en redgarnshärva betad med rabarberblad. Jag färgade med lite olika kombinationer av dessa garner och kunde få fram  sex graderingar av rött mot rosa.


De som ligger på tvären längst ner är färgade med det första sköljvattnet från rullfärgningen. Där fanns det ju med blomhuvuden som drog färgen åt det gula hållet. Den till vänster är färgad först. Den mer färgstarka till höger slarvade jag med tillsynen på. Det blev så att den fick koka i en timme, och när jag till slut kom på det hade nästan allt vatten kokat bort. Den stackars lilla härvan låg som en nästan stekt trasa på botten av kastrullen, men den hade trots allt inte bränt fast och färgen överraskade verkligen!

This is a story on dyeing a knitted piece, mordanted with alum, with cochineal and dried flowers from Coreopsis tinctoria. I dissolved the lice in water and poured on the rolled knitted piece with the flowers inside. I then dyed it in the micro wave oven, five minutes at a time, half the heat, three times, with a resting time for the yarn about half an hour in between. I also used some lime juice to change the colour of the cochineal bath from lilac to red. The small skeins of yarn were dyed in the exhaust baths.

Färgodlingarna 2018

Här kommer en liten rapport om vad jag odlar för färgväxter i år.

Den stora överraskningen är amerikanskt kermesbär. Frön fick jag från Impecta. Jag har köpt frön till alla växter jag skriver om därifrån. Dom tog sig fint, men jag hade inte läst på ordentligt om växten kan jag säga. Jag hade tänkt mig växter ungefär 60 cm höga, men fick buskar lika höga som jag själv.

Sju stycken i en pallkrage är ju alldeles för tätt! Men nu när jag läst på tänker jag faktiskt plantera ut ett par på friland på ett skyddat ställe och se om den kan övervintra. Den har ju viss status som ogräs i sitt hemland Nordamerika, så det verkar vara en tuffing.

Nu väntar jag bara på att bären ska mogna ut, för det är bärsaften man använder. Dom ska bli nästan svarta och kunna ge en mörkröd färg. Hoppas det blir en varm höst!

Den japanska indigon är på väg att leta sig ut från det lilla växthuset.

Den har trivts väldigt bra denna heta sommar, och jag har fått vattna den ofta. Men nu måste jag snart färga med den, innan den förstörs av kallt väder.

Bredvid kermesbären står den här pallkragen.

Där kan man se ett väldigt fint exemplar av ålandsrot, som jag drivit upp nu och ska plantera ut senare, en rad rädisor plus en massa småbjörkar. Men blodroten som jag satte frön till har inte visat sig alls. Jag har ingen aning om varför den tjurar så. Kanske den väntar på en kall vinter för att kunna gro nästa år men vad vet jag? Kommunikationen är obefintlig.

Överallt kommer det upp småplantor av vau. Det blir en fin gul färg och bina gillar den verkligen men den är då ett ogräs. Det är flera år sedan jag hade den men det ligger fortfarande frön i jorden som gror rätt vad det är.

På terassen står några prydnadskrukor med tagetes, färgkulla och tigeröga. Dom knipsar jag av allt eftersom de slår ut och torkar för framtida experiment.

Det är inte så populärt hos humlor och fjärilar men det kommer snart nya blommor. Och nästa sommar blir det nya växter.

Solfärgning av ylletyg

Ja-a hör ni. Det är verkligen fullt upp: styrelseuppdrag, start på trädgårdssäsongen och midsommarfirande på annan ort. Bloggandet har kommit lite långt ner på att-göra-listan. Vilket förstås inte betyder att den textila verksamheten stannat av. Den är livsnödvändig.

Jag passade på att göra en solfärgning när det var så himla varmt, och den kan jag ju ta och berätta om. Vitt berett ylletyg köpte jag av Korps, tror jag, på Syfestivalen. Det är inte så tjockt som vadmal. Det gick bra att finjustera kanterna till trådrakt efter en maskintvätt. Sen blötlade jag tygbitarna ordentligt. Jag strödde lite alun direkt på varje bit istället för att ta mig tid att beta på vanligt vis. Förrådet av torkade växtdelar inventerades och detta är vad som användes. De följande bilderna har tyvärr alla en skugga av min hand på sig…

Här ovan har jag använt lökskal, färgkulla, svartris och krapprot.

Här är det torkad brännässla och koppartråd som syns. Under nässlan ligger också torkade blommor av tigeröga och annattofrön.

På den här gjorde jag ränder med uppifrån räknat krapprot, lökskal, använt bryggkaffe och urtvättad Svinto.

Den sista slutligen ströddes med gamla blommor av svart stockros, svartris, rostiga spikar och koschenill-löss. Här ser man också det vita syntettyg som jag lade på innan jag rullade ihop tygbitarna hårt var för sig och snodde mattvarp om, också den hårt åtdragen. Tanken var att tyget skulle vara en barriär så att färgerna inte blandades alltför mycket. Därefter lade jag tygbitarna i behållare, hällde på kokhett vatten med lite alun i och ställde ut dem i solen en vecka. Det hetaste vädret hade dragit förbi men det blev ändå några soldagar.

Det ser ju lite mystiskt ut, får man säga.

Jag mätte temperaturen och den låg mellan 31 – 34 grader när jag plockade upp tygerna. Det har hänt att jag kommit upp i 40 grader vid sån här färgning. Nedan visar jag alla tygerna i samma ordning som de beskrivits ovan.

Det är troligt att jag kommer att efterbehandla åtminstone två av tygerna för att förändra dem. Lite lut kanske eller kopparvatten?

En oväntad effekt var att även polyestertyget tog åt sig färg så pass mycket.

Tanken var ju att det skulle fungera som en slags spärr. Jag har haft det här tyget liggandes sedan jag tovade, och tog det istället för tunn plast som mellanlägg, för att undvika just plasten. Att det skulle ta färg var en överraskning. Inte vet jag om färgen sitter särskilt bra heller, så vad jag ska använda tyget till är oklart. Jag är inte särskilt förtjust i den hala, lite sladdriga kvaliten.

Och vad ska jag göra med yllebitarna? Det visar sig.

Lila morötter och lite annat

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga.