Kategoriarkiv: textilkonst

Förr och nu – fortsättning

applikation, broderi, fiber art, folkkonst, handsytt, kasai velvet, Manne Dahlstedt, textilkonst, trasmatta, vävning

Abstract in English below.

Fortsättningen på redogörelsen för en utställning i Leksands Kulturhus.

När jag ser på konst är det oftast inte det perfekta som berör mig mest. Hellre vill jag se det som är lite ojämnt och skaver, det som är en överraskning och kräver att man tittar en gång till. Gulligt och/eller tillrättalagt och perfekt är inte alltid så intressant. I den här utställningen fanns många verk med den kvalitén.

Dessa tyglängder i utställningens början anslog tonen. Det röda tyget är avsett att klippas till och bäras som förkläden till pojkkolten i Leksand. Det är vävt av Margit Hallmans i rosengång. Tyglängden till vänster är en textil från Kuba-riket, gjord i applikationsteknik. Användningen meddelades tyvärr inte. Det kan knappast vara större skillnad på två textiler.

Kuba-riket fanns för länge sedan i Afrika, i den del av kontinenten som numera  räknas till Kongo. Under 1600-talet var det ett kungarike med flera olika stammar i en slags union på flera plan. Det var som regel männen som vävde tygerna av raffiapalmens blad, och kvinnorna som broderade de olika mönstren. Det remarkabla med mönstren är avsaknaden av regelbundenhet och symmetri, ett synsätt som ju är helt motsatt den västerländska kultursynen. Tyvärr är inte mytologin och tankarna bakom formgivningen bevarade, så det finns ingen förklaring till valet av motiv.

Just denna teknik kallas Kasai velvet efter en av stammarna i riket. Det är som namnet visar ett broderi med lugg, med en typisk komposition av diagonala romber. Alla har de dock en utformning eller placering som motverkar symmetri.


Här har vi vad jag tror är en modernare tillämpning på mönsterbilden. Tyvärr gavs det inte någon ordentlig katalog, enbart en nummerlista. De övre kuddarna verkade vara av äldre datum och de tre undre senare tolkningar. Det är fråga om applikation med raffiatyger från Kuba-riket (kanske). Figurerna är fastsydda med langettliknande stygn.

Detta broderi, som närmast liknar plattsöm, är en liten del av ett långt tygstycke benämnt ”ntshak”. Det skulle svepas och draperas runt kroppen, mans- eller kvinnokropp angavs inte.


Man kunde mönstra genom att måla på raffiatyget också. Då kunde det se ut så här.

En av de konstnärligt begåvade hantverkare som bor i Leksand är Manne Dahlstedt. Han är bokbindare till professionen men utövar också annat hantverk. Han har tagit fasta på möjligheten att skapa oregelbundenheter i sina trasmattor.


Det är ju faktiskt inget krav att ränder ska vara raka. Vi är bara uppfostrade så.

Dahlstedt har också utfört det verk med fem paneler, som var det första som mötte besökaren på väg in i utställningen. Där har han inspirerats av den längd som hängde bredvid det röda tyget avsett till pojkförkläden. Olika färgkombinationer ger samma mönsterformer alldeles olika slutligt intryck. Tyget är linne i detta fall och figurerna är fastsydda med langettstygn.

Here comes more from the exhibition this summer in Leksand. The exhibition dealt with the matter of symmetry contra disorder. Symmetry is a leading concept of western art and folk art as well, but not so in the remaining ocjects from the culture of the kingdom of Kuba, situated in what now is called Congo. The kingdom was reined in the 16th century, and almost nothing is known of the meaning of the patterns, or why irregularity was so favoured. It’s still inspiring though.

Förr och nu – inspiration

broderi, bundet broderi, folkdräkt, folkkonst, hemslöjd, kläder, korsstygn, lappteknik, linnetyg, Lisa Karlsson, plattsöm, silke, svartstick, sytt, textilhistoria, textilkonst, tupphalskläde, tyg, utställning

Abstract in English below.

Leksands kulturhus ska man inte fara förbi. Kulturchefen där, Per Backman, bygger mycket fina tillfälliga utställningar som komplement till de fasta. De permanenta behandlar livet förr i socknen, med tyngdpunkten lagd på dräkten och dalmåleriet. Sommarens utställning, Textilmagi & saboterad symmetri, var mycket innehållsrik, så jag delar upp mitt material i fler poster.

Dräktskicket i Leksand är fortsatt en starkt levande tradition, om än i viss förändring, och medvetenheten om värdet i det textila arvet är stor hos många. En av de dräktdelar som har störst laddning är den vita halsduken med svart trådbundet broderi av silke. Det kallas i socknen ”tupphalskläde”, eftersom det har små tofsar av det svarta garnet i varje hörn. ”Tuppur” betyder tofsar på de flesta daladialekter.



Dessvärre – för fotografen – var alla tupphalskläden utställda i glasmontrar, med en belysning som var omöjlig att navigera bort från. Därav de lysande prickarna. Valet stod mellan att visa prickar eller inte visa alls.


Broderiet sys med med en dominans av teknikerna plattsöm och korsstygn, i ett mönster över räknade trådar. Det är komponerat med tre hela rutor i den snibb som ligger överst där bak, kompletterat med några friare figurer och kantbårder. De halva snibbarna framtill har halverade mönster. Varje hörn har en tofs av silket, även undersnibben baktill.


De äldsta bevarade tupphalsklädena antas vara från 1700-talets slut, men hur långt bakåt i tiden som traditionen sträcker sig vet man helt enkelt inte. Det finns en förklaring som lutar åt någon form av tradering från det trådbundna broderi som uppstod i renässansens Italien och sedan spreds och utövades på många ställen i Europa. Men vi kommer dessvärre aldrig att få veta hur den kunde landa i Leksand, finna denna form och fortsätta utövas. Den förekommer för övrigt även i några av Leksands grannsocknar. Plagget har den högsta rangen bland halsklädena och används bara vid mycket högtidliga tillfällen.


Klädena är alltså sydda med svart silkesgarn på vitt tyg av linne eller bomull. De tidiga klädena har enklare broderier, som allteftersom blev mer överdådiga. De flesta är försedda med initialer och årtal. På den här kan vi se en figur som kan väcka en viss förstämning, ett solkors, även känt som hakkors. Men titta också på bården, där samma figur utvecklats ytterligare. För brodösen på den här tiden var det faktiskt enbart en lek med linjer i det vinkelräta systemet av trådar i väven. Jag för min del tycker att vi borde återta symbolen och ge den dess gamla värde av solsymbol.

För några år sedan gjordes en stor inventering av tupphalskläden i Leksand. De fotograferades och lades ut på Digitalt museum, så dit kan man gå och grotta ner sig totalt i svartsticksbroderi. Det kan vara lite svårnavigerat på den siten, men söker du på Digitalt museum, Leksands Hemslöjdsvänner och tupphalskläden ska det gå bra. Det finns nästan 500 kläden där nu och samlingen växer fortsatt.

Det här systemet med öppna och fyllda rutor i kontrast med varandra kan inspirera till annat också. Det fick vi se flera exempel på i den här utställningen, här i form av en stort lapptäcke. Det är sytt av Lisa Karlsson och heter ”Svartstickstäcket”. (Jag skrev tidigare att det hette Error men det var fel från min sida.)  Den förskjutna mittpunkten ger spänning åt verket.

Det kommer mera om utställningen senare.

This summer I visited a most comprehensive exhibition at the Culture House in Leksand. In this blog post I concentrate on the scarves that are used when wearing the folk costume of Leksand. As you can see the technique used is black work, made with black silk floss on white cotton or linen fabric. The oldest remaining scarves are dated to the end of the 18th century, but the use of black work here can very well be much older. Unfortunately there are no records, but we can see the heritage of this renaissance technique on many other folk costumes all over Europe as well.

Last picture shows a wall quilting made by Lisa Karlsson and named ”Svartstickstäcket”, inspired by the black work scarves, with an interesting shift in balance.

Trådar – Threads – i Norrtälje

Ayedin Ronaghi, bildvävning, Britta Marakatt-Labba, broderi, fiber art, konst, Leyun Wang, Linnéa Sjöberg, mattor, mattrasor, textilkonst, utställning, vävning

This text tells about an exhibition at Norrtälje Konsthall, now closed.

Nu är utställningen Threads i Norrtälje nerplockad och konsthallen stängd tills vidare, men jag tog mig dit den sista dagen för att se. Det verkar vara enda sättet för mig att komma mig iväg till utställningar, att vänta till sista dagen. Det var fyra sins emellan väldigt olika konstnärer, i en ganska liten men mycket intressant utställning. Norrtälje konsthall är byggt intill berget där förra tändkulemotorfabriken Pythagoras, numera museetmed samma namn, ligger. Men om man hårdrar det hela kan man kalla konsthallen för ett trapphus upp på berget med några vidhäftande utställningssalar.

Det vi tittade på först var Leyun Wangs skira arbeten. I ett mörkt rum var det iordningställt med glasskåp med inbyggd belysning, och där låg de vackra blomliknande verken av sidenorganza, färgade med reservagemetoden. De lyste i sina skåp eller svävade bort. Trots mörkret i rummet blev man liksom lyft av verkens lätthet och skönhet. Titel: En maskros avbryter fjärilens dröm.


I ett annat rum hängde verket Växlande molnighet: ett moln av små tygbitar hängande i glänsande trådar.



Britta Marakatt-Labba visade ett flertal verk, både broderier och tryck med hennes broderier som förlaga. Verket Kråkorna har jag sett förr, men jag tycker fortfarande hennes framställning av maktfullkomligt övergrepp är något av det bästa som gjorts. De kraxande kråkorna som hotande flyger in över samernas möte och sedan, förvandlade till poliser, marscherar upp för att bryta samlingen.


En annan tavla, Mot sommarbeteslandet, visar hur renarna flyttar, när de simmande tar sig över ett vatten.


Den tredje konstnären var Linnéa Sjöberg, som fyllde en av salarna med stora, svårfotograferade verk. Materialet i flera av verken var trasor, något som jag för min del helt bejakar. Alla hennes verk hade dessutom infogningar av olika föremål. Konstnären bor numera i Berlin och verkar på den internationella konstscenen. Verket nedan heter Clear-headed expanded into a treated form.


Längs en vägg hängde ett flertal Portraits of Unknown Women. En metallbåge utgjorde fäste för ett smyckeliknande assemblage, en sammanfogning av olika osannolika objekt som kunde berätta om bärarens personlighet. Inte förrän långt efteråt fattade jag att bågen var en sådan som används i bygelbehåar!


Ayedin Ronaghi visade tre verk som tillsammans hette The Gathering. Han har använt sig av gamla handvävda mattor, som han sprättat upp och dekonstruerat. De visades tillsammans med en text som berättade om en skrämmande och hotfull situation, och gjorde starkt intryck.

Mattornas Märta

bildvävning, fiber art, flossa, gobeläng, inplock, inspiration, Märta Måås Fjetterström, mattor, rölakan, textilkonst, ullgarn, utställning, vävning

Abstract in English below.

På Kungliga slottet i Stockholm visas en jubileumsutställning från MMF AB, som nu har funnits i 100 år. Utställningen fokuserar på de mattor som producerats till den kungliga familjen och till andra offentliga miljöer. Men den berättar också om Märta Måås Fjetterström själv, hennes liv och konstnärliga gärning. Den står ända till den 19/4 så missa inte den!

Märta föddes 1873. Fadern var präst och fick en tjänst i Vadstena när Märta var liten, så det var i den staden hon växte upp. Hon hade turen att födas i en familj där man kunde tänka sig att utbilda även döttrarna. Eftersom hon visade konstnärlig talang fick hon fara till Stockholm och gå utbildning till teckningslärare och mönsterritare 1890-95. Så småningom kom hon i Skåne i kontakt med en av hemslöjdsrörelsens stora, Lilli Zickerman, och idén om en egen ateljé med anställda väverskor uppstod. När hon grundade MMF AB 1919 var hon på det klara med att det var mattor och andra större textila verk för hem och offentlig miljö hon ville formge. Detta arbetade hon med hela livet fram till sin död 1941. Men verkstaden lever vidare och producerar fortsatt mattor av hög kvalitet, både efter Märtas egna kartonger och andra formgivares.


Redan i trappen upp till Rikssalen, där utställningen hänger, visas denna stora matta, som är en tidig komposition, vävd innan ateljén i Båstad startades. Den är också ett exempel på vad som till största delen inspirerade Märtas formgivning, den natur som omgav henne. Denna heter Hästbete och är formgiven 1915, vävd i flossa.


Man får gå trappa upp och trappa ner och genom Ordenssalar för att komma till Rikssalen. Det första som fångade min blick var denna enorma matta, den största som vävts på MMF AB. Den heter Vita spetsporten och är en nutida bearbetning av ett mönster komponerat 1934. Bettan på Storholmen har faktiskt ett exemplar som hon kan borra ner tårna i!


Det var rätt så svårfotograferat. De flesta mattorna hängde som i lager framför varandra, och belysningen orsakade ett släpljus som gav konstiga skuggor och tokigt intryck av ytans struktur. Den här mattan, Svarta trädgårdsmattan (1923, flossa), förklarar mina problem. Klicka upp bilden så blir den tydligare!  Men det är bara fotot som är knepigt. I verkligheten är mattan väldigt vacker och med rätta ett omtyckt mönster, uppvävt till flera kunder.


Så här såg det ut i de flesta montrarna. Men å andra sidan: hur ska man annars göra med ett begränsat utrymme där man vill visa så mycket som möjligt? I bakgrunden har vi Korgmattan (1936), framför den draperiet Perugia (1937) och på golvet Vita Rutmattan (1933). Mattorna är vävda i rölakansteknik. I rutmattan ser vi också exempel på de grundfärger som togs fram i samarbete med Klippans yllefabrik, som spann och färgade de garner Märta ville ha. Nuförtiden har man en egen färgningsavdelning i ateljén.


Här har vi mattan Blå plump vävd i rölakan (1937) och draperiet Vildhästen (1933) vävd med inplocksteknik. Blå plump visades bl a vid World Fair i New York 1939. Eftersom Märta etablerade samarbete med ett flertal framgångsrika arkitekter och inredare, fick hon prestigefyllda uppdrag som ledde vidare till inredningar och utställningar i både Europa och Staterna.


Även om Märta trivdes utmärkt bra vid sitt arbetsbord ovanför ateljén, och utsikten över den natur som var hennes främsta inspirationskälla, tyckte hon också om att resa och få ny inspiration av det.


Den här mattan heter Tornet (1931, flossa) och är inspirerad av skyskraporna i New York. Tack vare Carl Malmsten, som fått uppdraget att inreda ett antal rumssviter på lyxhotellet Waldorf Astoria, fick Märta i uppdrag att förse dessa sviter med mattor. Själv tycker jag denna matta har en mycket intressant komposition, utan egentlig mittpunkt i motivet och med en fint varierad bård.


Här ser vi mattan Slottet (1927) vävd i flossa och draperiet Röda hästarna (1930) vävt i gobelängteknik. På golver ligger Korna (1930), rölakan. Om man tittar lite närmare på hästarna kan man tydligt se inspirationen från de folkliga skånska yllevävnaderna. Men tittar man på Slottet undrar man om det finns en föraning om Mario Bros alla figurer!



En av de tidigaste vävnaderna  Märta formgav är min favorit alla katagorier, Enhörningen. Den visades också men bakom glas och omöjlig att ta en bild av. Men denna, Hjortskogen, (osäkert tillkomstår) är i samma stil, även den vävd i gobelängteknik. Hur många hjortar ser du?


Det är inte bara de stora kompositionerna som imponerar utan även detaljerna. Här kommer en bild från en bård, där hjortens och kidets snabba lopp återges med tydlig känsla av fart.


Det presenteras 57 verk av Märta på utställningen, så det jag skrivit om här är bara en bråkdel. En annan person fastnar säkert för helt andra verk. Tveka inte, gå och se!

The Royal Castle in Stockholm is currently hosting an exhibition on the works of Märta Måås Fjetterström. She lived 1873-1941 and was the founder of the weaving company MMF AB, this year celebrating 100 years of success. Her carpets are stilled asked for, and of course also those designed by designers who followed her as directors of the company. If you have the possibility to visit this show, don’t miss it. It’s open till April 19. And there’s a very informative catalogue in English available.