Kategoriarkiv: svartris

Ännu en silkeströja

I affären och på nätet hos Sidenselma kan man köpa sidentröjor. Jag hade städat i frysen och hittat infrysta sparade slattar av olika färgbad, som jag hällde ihop, tillsatte alun och färgade tröjan i. Man får tänka på att inte gå upp så högt i temperatur med silke, högst 80 C.  Det blev en jämn och fin gulbeige grundfärg, som jag sedan ville fortsätta experimentera med. Jag har ekar på tomten så jag plockade ett gäng ekollon och surrade ihop med tröjan. Sedan ställde jag detta med vatten i en gammal plastglassburk med lock och satte upp den på varmvattenberedaren. Efter en vecka ungefär syntes det ingenting särskilt på tröjan, men då gjorde jag ett kok med järnspikar, vatten och lite ättika. När jag sedan doppade tröjan i det här järnhaltiga vattnet, gifte ekollonfärgningen ihop sig med järnbetningen och syntes tydligt som mörka fläckar och skuggningar. På bilden nedan ser ni hur det blev. Där sitter också en liten provlapp som visar den första gulbeiga färgen.


Nu blev jag inte så nöjd med detta faktiskt. Tyckte mest det såg ut som något en bilmekaniker haft på sig. Så jag blötte tröjan och vände den ut-och-in. Sedan strödde jag i korn av svartris och hela torkade koschenill-löss, innan jag vek ihop den och snodde garn omkring, hårt. Ner med paketet i kastrullen och så värmde jag till 80 C, drog kastrullen åt sidan och lät det hela stå till nästa dag. Då blev det så här.


Lite roligare resultat tycker jag. Färgvattnet såg starkt och bra ut så jag slängde i en liten härva redgarn och färgade den på vanligt sätt. Den var betad med alun.


Så fick det vara nog med den färgningen!

Solfärgning av ylletyg

Ja-a hör ni. Det är verkligen fullt upp: styrelseuppdrag, start på trädgårdssäsongen och midsommarfirande på annan ort. Bloggandet har kommit lite långt ner på att-göra-listan. Vilket förstås inte betyder att den textila verksamheten stannat av. Den är livsnödvändig.

Jag passade på att göra en solfärgning när det var så himla varmt, och den kan jag ju ta och berätta om. Vitt berett ylletyg köpte jag av Korps, tror jag, på Syfestivalen. Det är inte så tjockt som vadmal. Det gick bra att finjustera kanterna till trådrakt efter en maskintvätt. Sen blötlade jag tygbitarna ordentligt. Jag strödde lite alun direkt på varje bit istället för att ta mig tid att beta på vanligt vis. Förrådet av torkade växtdelar inventerades och detta är vad som användes. De följande bilderna har tyvärr alla en skugga av min hand på sig…

Här ovan har jag använt lökskal, färgkulla, svartris och krapprot.

Här är det torkad brännässla och koppartråd som syns. Under nässlan ligger också torkade blommor av tigeröga och annattofrön.

På den här gjorde jag ränder med uppifrån räknat krapprot, lökskal, använt bryggkaffe och urtvättad Svinto.

Den sista slutligen ströddes med gamla blommor av svart stockros, svartris, rostiga spikar och koschenill-löss. Här ser man också det vita syntettyg som jag lade på innan jag rullade ihop tygbitarna hårt var för sig och snodde mattvarp om, också den hårt åtdragen. Tanken var att tyget skulle vara en barriär så att färgerna inte blandades alltför mycket. Därefter lade jag tygbitarna i behållare, hällde på kokhett vatten med lite alun i och ställde ut dem i solen en vecka. Det hetaste vädret hade dragit förbi men det blev ändå några soldagar.

Det ser ju lite mystiskt ut, får man säga.

Jag mätte temperaturen och den låg mellan 31 – 34 grader när jag plockade upp tygerna. Det har hänt att jag kommit upp i 40 grader vid sån här färgning. Nedan visar jag alla tygerna i samma ordning som de beskrivits ovan.

Det är troligt att jag kommer att efterbehandla åtminstone två av tygerna för att förändra dem. Lite lut kanske eller kopparvatten?

En oväntad effekt var att även polyestertyget tog åt sig färg så pass mycket.

Tanken var ju att det skulle fungera som en slags spärr. Jag har haft det här tyget liggandes sedan jag tovade, och tog det istället för tunn plast som mellanlägg, för att undvika just plasten. Att det skulle ta färg var en överraskning. Inte vet jag om färgen sitter särskilt bra heller, så vad jag ska använda tyget till är oklart. Jag är inte särskilt förtjust i den hala, lite sladdriga kvaliten.

Och vad ska jag göra med yllebitarna? Det visar sig.

Kurs i färgning av sidensjalar

För ett tag sedan ledde jag en kurs i färgning av sidensjalar för mina kompisar i Skansens byalag. Vi hade väldigt roligt.  

Kursen gick ut på att använda sånt man har hemma i köksskåpen och i avfallspåsen, plus några få färskare varor. Typ den bortglömda kryddburken längst in, lökskal, urtvättade svintobitar m.m. Dessutom rödkål och svartris. Sjalarna hade jag förberett med alunbetning hemma innan. 

  
Här har jag gjort ett upplägg med curry, kanel, enbär och svartris. De andra gjorde egna kompositioner av samma typ. 

  
Vi gjorde också smalare tygband med samma ingredienser, här mitt band med rödlöksskal och svinto. De smala banden är avsedda för halsband. Det var min medledare Eva Rapp som stod för kompetensen i det fallet. 

Vi lindade ihop våra små paket med rätt långa bitar mattvarp och satte på namnlappar av tejp. En del paket slogs dessuton in i skyddande bomulltyg, bitar från gammalt lakan. Sen stoppades alla de små paketen ner i grytan och fick sjuda en timme. 

  
Det var spännande att linda upp alla korvarna!  

 
Och här är det strålande resultatet! 

  
Alla blev glada och glatt överraskade.

  
Här är min sjal med gula toner från gurkmejan i curryn och lite svaga bruna toner från kanelen. De blå prickarna är från svartriset. Enbären är svårare att spåra. Det som ligger ovanpå och ser ut som ett ormskinn är biten som är avsedd till halsband, med rödlöksskal och gammal svinto. 

  
Sidenbiten syddes ihop till ett rör och sen stoppade jag in träkulor, de större med 15 mm diameter och de mindre med 10 mm. Mellan kulorna satte jag metalldelar som jag köpt på Slöjddetaljer, liksom låset. Man kan göra det ännu enklare för sig genom att göra knutar mellan kulorna och även göra låset av en kula i ena änden och en knuten ögla i andra. 

Som sagt, vi hade jätteroligt och jag gör gärna om det här med en annan grupp, om intresse finns. 

En exklusiv sjal

Jag köpte en bit sidentrikå på Simbra siden, Upplandsgatan i Stockholm, med tanke att göra mig en riktigt exklusiv sjal. Mjuk och fin kvalité minsann. Sedan gick jag länge och funderade på hur jag skulle göra, och till slut kom jag på det. 

  
Här är rullen jag gjorde. Först lade jag ut plastfolie på diskbänken, sedan strödde jag växtdelar på plasten och lade den våta sjalen på det, växtdelar på den bit av sjalen som då låg överst och till sist ett lager plastfolie. Sedan var det dags för hoprullning. Plasten tänkte jag skulle styra färgämnena lite så mönstret blev tydligare. På denna bild syns krapprötter och svartris. Jag rullade också en bit gammalt tyg runt hela rullen och snodde om med mattvarp, för att stabilisera det hela. Rullen lades i en plastlåda i ett gammalt bad av krapp, men det förstärkte jag med lite extra pulvriserad krapprot. Så ställde jag lådan på varmvattenberedaren och åkte bort. Efter en vecka tog jag ner lådan och kollade. Då hade det börja växa lite mögel men såg också ut som om färgningen tagit, så jag rullade upp allt och sköljde av. Och så här blev det! 

  
Här syns, uppifrån och neråt, spår efter torkade blommor av tigeröga som gett brungult, gula prickar av återanvända annattofrön, blåaktiga prickar av svartris och kantiga avtryck av krapprötterna, också återanvända. I sjalens kanter är det rött av krappbadet den låg i. Jag har inte försökt lägga växterna med skarpa anslutningar utan låtit gränserna flyta in i varandra med flit. Egentligen hade jag nog velat ha den röda kanten bredare och tydligare, men nu blev det inte så. 

  
Så här ser den ut på håll, upphängd i mitt fågelutfodringsträd. Silketrikån kom i form av ett rör, och det har jag behållit. Tanken är att sjalen ska läggas två varv runt halsen, när jag ska svassa omkring i den. 

  
Jag såg ju att det var mycket kraft kvar i badet och växtresterna, så dem lade jag in i en gammal strumpa och kokade ur igen i samma gamla bad. Sedan blev det två på varandra följande färgningar med mitt fina redgarn, betat i alun och vinsten och inte över 70 graders värme. Dessa färger blev väldigt fina tycker jag men de kan ju aldrig återskapas igen… 

I hantverksbutiker ser jag att sådana här exklusiva sjalar kan kosta över tusenlappen, så jag tänker mig att denna skulle kunna kosta lika mycket, och dessutom vara helt unik. Denna får jag inte spilla på.