Kategoriarkiv: linnetyg

Tomteparad

broderi, bundet broderi, duk, hemslöjd, Henriette Ousbäck, julduk, korsstygn, lingarn, linnetyg, tomtar

Abstract in English below.

För länge sedan hade tidningen Vi en särskild redaktion för olika slags handarbeten, mest av textilt slag. Undrar om inte Uwe Snidare var drivande där? Bland annat kunde man köpa olika kit för broderier, för det mesta genom förmedling från olika hemslöjdsaffärer och andra formgivare runtom i landet. Nuförtiden har tidningen särskilda handarbetsnummer istället.

Men då, på 1970-talet tror jag, fanns det en gång ett erbjudande om en julduk formgiven av Henriette Ousbäck, kallad Tomteparaden. Själva iordningställandet och utskickandet av handarbetskitet sköttes av Kalmar läns hemslöjdsförening. Jag och min syster köpte var sitt kit. Mitt lades i förråd, men min syster sydde sin duk, där hon bodde då, i México. Kitet kostade 88 kr, plus porto och avgift 8:45, för bottentyg, garn, nål och mönster. Det meddelas också att en färdigsydd duk kostade ”över 1 250 kronor”. Jag har sparat tidningsurklippet med informationen så jag kan berätta det här.

Jag lade mitt kit i förråd som sagt, tog fram det och tittade på det ibland men mer blev det inte. Men så helt plötsligt på höstkanten förra året tog jag fram det igen och satte igång, utan att egentligen ha någon annan önskan än att koppla av från stickningen och annat hantverk. Jag lade ut den första halvsydda figuren på Fejan och fick en jättefin respons på den, vilket triggade mig att försöka bli klar med duken till jul.

Så det blev så att jag satte mig med broderiet nästan varje dag, c:a 2 timmar åt gången. Den gråa hösten som var då ville man ju i alla fall inte låtsas om, och med coronapesten dessutom. Det var skönt att bara mata på med de klara färgerna och inte fundera så mycket på världens alla bekymmer. Och jag är väldigt tacksam för allt påhejande via Face book och Insta. Själva broderiet blev klart före jul, men så blev det ju ytterligare och hårdare restriktioner, så det kändes inte meningsfullt att rappa mig med själva monteringen. Det skulle ju inte komma någon och hälsa på i alla fall. Men i mellandagarna tog jag mig samman och fållade duken.

Den mäter ungefär 46 x 48 cm, är sydd på dalalinne med 7 tr/cm. Broderigarnet är Klippans lingarn 16/2. Just garnet var en osäkerhetsfaktor. Skulle det räcka? Det skulle ju inte finnas samma garn att få tag i nu. Skulle det ha blivit torrt och sprött av ålder? Men det enda garn som var lite problematiskt var det svarta, inte särskilt förvånande. Det var också det enda som räckte alldeles precis till sista stygnet. Och det var ju tur då att jag bestämde mig för att ge tomtarna olika färg på ögonen istället för svart, för då hade det inte räckt hela vägen. Det garn som var avsett till ansikten var lite grått för min smak, men en face book-kompis hade ett ecru-färgat lingarn som hon glatt delade med sig, tack för det!

Jag har missat något stygn här och där men det syns inte på helheten. Lite förskjutet i mötet när jag sytt runt blev det också men det inbillar jag mig inte heller syns. Jag är rätt nöjd med min Tomteparad faktiskt och hoppas jag kan använda den nästa jul.

Henriette Ousbäck är fortfarande aktiv med nålen men i helt annan stil. Googla på henne får ni se!

This awful, terrible and grey autumn I picked out an old sewing kit, bought once in the 1970’s. It was a bliss to slowly work the pattern out, keeping my thoughts away from the harsh reality and bad weather, cherished by comments on social media. The pattern is created by Helene Ousbäck, still working as an designer and embroiderer. Just Google her name (I’m not friends with this blog’s functions at the moment, can’t add a link)! The little figures look like gnomes but they are, as part of Swedish lore, not exactly the same. But here they are shown a kind of cross breed with the tradition of S:a Claus… Anyhow, it’s cross stiches with linen yarn on linen cloth.

Förr och nu – inspiration

broderi, bundet broderi, folkdräkt, folkkonst, hemslöjd, kläder, korsstygn, lappteknik, linnetyg, Lisa Karlsson, plattsöm, silke, svartstick, sytt, textilhistoria, textilkonst, tupphalskläde, tyg, utställning

Abstract in English below.

Leksands kulturhus ska man inte fara förbi. Kulturchefen där, Per Backman, bygger mycket fina tillfälliga utställningar som komplement till de fasta. De permanenta behandlar livet förr i socknen, med tyngdpunkten lagd på dräkten och dalmåleriet. Sommarens utställning, Textilmagi & saboterad symmetri, var mycket innehållsrik, så jag delar upp mitt material i fler poster.

Dräktskicket i Leksand är fortsatt en starkt levande tradition, om än i viss förändring, och medvetenheten om värdet i det textila arvet är stor hos många. En av de dräktdelar som har störst laddning är den vita halsduken med svart trådbundet broderi av silke. Det kallas i socknen ”tupphalskläde”, eftersom det har små tofsar av det svarta garnet i varje hörn. ”Tuppur” betyder tofsar på de flesta daladialekter.



Dessvärre – för fotografen – var alla tupphalskläden utställda i glasmontrar, med en belysning som var omöjlig att navigera bort från. Därav de lysande prickarna. Valet stod mellan att visa prickar eller inte visa alls.


Broderiet sys med med en dominans av teknikerna plattsöm och korsstygn, i ett mönster över räknade trådar. Det är komponerat med tre hela rutor i den snibb som ligger överst där bak, kompletterat med några friare figurer och kantbårder. De halva snibbarna framtill har halverade mönster. Varje hörn har en tofs av silket, även undersnibben baktill.


De äldsta bevarade tupphalsklädena antas vara från 1700-talets slut, men hur långt bakåt i tiden som traditionen sträcker sig vet man helt enkelt inte. Det finns en förklaring som lutar åt någon form av tradering från det trådbundna broderi som uppstod i renässansens Italien och sedan spreds och utövades på många ställen i Europa. Men vi kommer dessvärre aldrig att få veta hur den kunde landa i Leksand, finna denna form och fortsätta utövas. Den förekommer för övrigt även i några av Leksands grannsocknar. Plagget har den högsta rangen bland halsklädena och används bara vid mycket högtidliga tillfällen.


Klädena är alltså sydda med svart silkesgarn på vitt tyg av linne eller bomull. De tidiga klädena har enklare broderier, som allteftersom blev mer överdådiga. De flesta är försedda med initialer och årtal. På den här kan vi se en figur som kan väcka en viss förstämning, ett solkors, även känt som hakkors. Men titta också på bården, där samma figur utvecklats ytterligare. För brodösen på den här tiden var det faktiskt enbart en lek med linjer i det vinkelräta systemet av trådar i väven. Jag för min del tycker att vi borde återta symbolen och ge den dess gamla värde av solsymbol.

För några år sedan gjordes en stor inventering av tupphalskläden i Leksand. De fotograferades och lades ut på Digitalt museum, så dit kan man gå och grotta ner sig totalt i svartsticksbroderi. Det kan vara lite svårnavigerat på den siten, men söker du på Digitalt museum, Leksands Hemslöjdsvänner och tupphalskläden ska det gå bra. Det finns nästan 500 kläden där nu och samlingen växer fortsatt.

Det här systemet med öppna och fyllda rutor i kontrast med varandra kan inspirera till annat också. Det fick vi se flera exempel på i den här utställningen, här i form av en stort lapptäcke. Det är sytt av Lisa Karlsson och heter ”Svartstickstäcket”. (Jag skrev tidigare att det hette Error men det var fel från min sida.)  Den förskjutna mittpunkten ger spänning åt verket.

Det kommer mera om utställningen senare.

This summer I visited a most comprehensive exhibition at the Culture House in Leksand. In this blog post I concentrate on the scarves that are used when wearing the folk costume of Leksand. As you can see the technique used is black work, made with black silk floss on white cotton or linen fabric. The oldest remaining scarves are dated to the end of the 18th century, but the use of black work here can very well be much older. Unfortunately there are no records, but we can see the heritage of this renaissance technique on many other folk costumes all over Europe as well.

Last picture shows a wall quilting made by Lisa Karlsson and named ”Svartstickstäcket”, inspired by the black work scarves, with an interesting shift in balance.

Ur min textila skattkammare del 1

blåtryck, färgning, indigo, kypfärg, linnetyg, örngott, tyg, tygtryck

Abstract in English below.

För närvarande är det ju bara trädgårdsjobb som gäller. Och inga grejer har jag färdigställda så jag kan visa dem. Så nu tänkte jag ta och visa några av mina finaste textila föremål.

Där jag jobbade tidigare, på Skansens klädkammare, kom det ibland försäljare av tyger och tillbehör. En av dessa försäljare kom från Österrike, tror jag det var, och hade med sig fantastiska sidensjalar och underbara ylletyger. Och en gång hade han med sig äldre örngott, gjorda av blåtryckta linnetyger. Ja det var ju bara att försöka bestämma sig för ett, det var ett tillfälle som inte skulle komma åter.


Örngottet mäter 107 cm på längden och 47 cm på bredden, öppet i en kortsida med två knytband. På mina resor på kontinenten har jag stött på den här modellen av kudde, som sträcker sig från ena kanten av sängen till den andra, kanske rentav tänkta att användas av två personer. Den modellen kan man fortfarande se i våra hembygdsgårdar, och den tid som skildras där är ju den där två personer vanligtvis delade säng.

Tyvärr tog jag mig inte tid att fråga ut försäljaren om örngottets historia. Det är en ganska grov tuskaftsvävd kvalitet i linne, och den verkar vara så gott som oanvänd. Så den skulle nog kännas lite ruff att vila kinden mot till att börja med. Jag kommer inte åt någon stadkant, så jag kan inte avgöra om tyget är handvävt. Det är hopsytt för hand med kaststygn och blå tråd.


Men det är ju det fantastiska trycket som är grejen! Min första gissning är att det är ett valstryck, med reliefmönster, och de små prickarna har då åstadkommits med hjälp av metallstift. Det är färgat med indigo, men jag kan inte avgöra om det är naturlig eller syntetisk. Just det här sättet att mönstra ett tyg kallas för blåtryck, vilket är ett namn som kan leda in i fel tankebanor.


För det är ju inte den blå färgen som tryckts på. Det är fråga om en typ av reservagefärgning, dvs att delar av det vita tyget har skyddats för färg. Mönstervalsen har doppats i ett medel som blockerar färgpådragningen, kanske ett vax, och sedan har mönstret tryckts. Därefter har tyget doppats i blått färgbad och fått den ljusare blå färgtonen. Sedan har en annan mönstervals fört på ett annat skyddande lager för att bevara den ljusare blå tonen. Tyget doppas i blått färgbad igen, en eller flera gånger, för att få den mörkblå bottenfärgen. Som avslutning tvättas tyget ordentligt för att få bort allt reservagemedel, och mönstret framträder då i all sin skönhet. Med den här tekniken kan man till och med göra tyger med olika mönster på tygets fram- och baksida. Det fanns många blåtryckerier på kontinenten under 1800-talet, och det var vanligt förekommande med blåtryck i de europeiska folkdräkterna. Det finns några exempel i svenska folkdräkter också.

Det finns inte så särskilt många blåtryckerier kvar, men här är länk till ett i Ungern, som också har försäljning på nätet.
https://blaudruckshop.at

This time of the year I’m mostly outside, working in the garden. Nothing of my textile works are finished and able to show. So I decided to look into my textile treasury and take out one of my beauties to let it shine.

This is a pillow case I had the opportunity to buy some years ago. It’s made from flax in an old fashioned model. This kind of patterned pillow cases were not used in Sweden, but is a continental model. The pattern is accomplished with a technique called ”blau druck” (I think) in German. Sorry to say I don’t know the name in English, ”blue print” maybe? Anyhow, the name’s somewhat misleading, since it is not the blue colour that is printed on the fabric. The white pattern is made by blocking the blue colour, indigo, by printing the fabric with a reservage fluid, that is later washed away. In this case, the blocking print was made two times, first to save the white parts of the pattern and then to save the lighter blue parts. There were many printing shops in Europe using this technique during the 19th century, as this fabric was very popular.