Kategoriarkiv: kläder

Från skattkammaren

bandvävning, folkdräkt, halsduk, handvävt, kläder, mössa, oreband, oredräkt, sytt, textilhistoria, ylletyg

Abstract in English below.

Eftersom jag både stickar, väver och broderar men inte har avslutat något, blir det ett inlägg från min textila skattkammare. Eftersom det blir skrivet så sällan blir det ett extra långt och tungt inlägg. Glöm inte att det går att klicka upp bilderna.

Jag börjar med en gammal bild på två gullpluttar.


Anders fyllde två år detta år och Anna kommer att fylla fyra på hösten. Nu är dom vuxna och har egna gullpluttar. Det är nog enda gången de burit dessa dräkter som jag sytt, barndräkter från Ore socken i Dalarna. Här kommer lite info om dessa dräkter.

Vi börjar helt pedagogiskt med att placera ut Ore socken på kartan över Dalarna. En liten socken, mest skogsmark, nu ansluten till Rättviks kommun.


Så kommer en helt underbar bild från Ore hembygdsförenings arkiv. Dessvärre vet jag inte namnen på personerna på bilden. Men den föreställer ett ungt dräktklätt par från Ore med sina två barn, gossen i knät på pappan och flickan framför mamman.


Den här bilden plus muntliga uppgifter från min ”dräktmentor” Ida Söderberg är vad jag haft som förlagor till min dräktsömnad. Dessutom tillkommer en trasig kolt, hittad som tätning i en vägg.

Den lille gossen, som verkar lite förskräckt för fotografen, har en randig kolt på sig. Han har också ett förkläde, en rutig halsduk och vad som ser ut som en haklapp. Det kan också vara en bröstlapp, något som var vanligt till små pojkars kläder vid denna tid i övre Dalarna. Fina små kängor har han också. Det är lite svårare att bestämma vad flickan har, men det är troligen en tröja av något slag, stickad eller sydd, med knäppning fram. Hon har en ljus mönstrad halsduk. Om man tittar på hennes vänstra sida verkar det som att kjolens randning bryts en bit upp upp. Det är kanske tröjan som är så stor att den räcker ända dit? Uppviket på ärmarna tyder också på att tröjan är för stor. Det som syns under förklädet är randigt, kanske av samma typ som kvinnornas ”randkjol”. Mössorna har tagits av inför fotograferingen. Förklädena är båda av samma typ som mammans, det som nu kallas ”randförklä”.

Något år innan jag sydde koltarna var det ett hus som revs i Dalbyn, min födelseby. Då hittades en rest av ett barnplagg, tillräckligt mycket för att man skulle kunna bestämma att det var en pojkkolt. Jag hade förmånen att få se och rita av den. Här kommer en bild av mitt anteckningsblad från tillfället.


Jag ritade en skiss på hur kolten skulle ha kunnat sett ut i helt skick. Min text lyder: ”Pojkkolt från ”gamla Palms” i Dalbyn. Halvylletyg med liv och ärmar fodrade med bomullslärft, halsen kantad med bomullstyg, smårutigt i rött/vitt. Knäppt bak med hakar och hyskor. Smal invikt fåll nertill, ärmarna med tyg och foder vikta mot varann. Tyget vävt i tuskaft på linvarp.”  Det som var kvar av kolten var övre delen med ärmarna och ungefär halva nederdelen, tillräckligt mycket för att man skulle kunna se skärningen på rygg- och sidsömmarna, och fållen. Tillräckligt mycket för att kunna fastslå att det var en kolt för en gosse. Flickornas koltar i Dalarna var alltid avskurna i midjan. Den äldre kvinnodräkten i Ore hade enfärgade veckade kjolar, mörkblå eller svarta, till fest gröna. De har nästan alltid en ”bredda”, en isättning av annat enklare hemvävt tyg under förklädet. Som regel är de randiga på mörk botten, och man kan se att man slagit in garnrester av olika slag, för det är inte alltid som randningen är likadan från sida till sida. Tur var det väl att jag hade sett så många breddor innan och kände igen den typ av tyg som använts till kolten! Den var väldigt blekt och illa faren, men en enklare vävanalys gick att göra. Och jag tycker åtminstone själv att fotografiet bekräftar min teori om tyget.

Jag hade inte tillgång till koltresten när jag gjorde mönstret till Anders kolt, så det fick bli efter min skiss. Tyget hade jag vävt innan, men jag använde mig av en varp som var uppsatt till randkjolar, i den vävstuga som då fanns i Dalbyn. Så det blev bomullsvarp, och garnet jag slog in var rester av mörkblått yllegarn, sådant som användes i randkjolen, och lite blandat smått och gott till ränderna. Alldeles som man vävde breddorna förr, inbillar jag mig. Så här blev den då.

Ingen haklapp som synes. Var jag fick halsduken från minns jag inte, men jag tycker fortfarande att den passar in bra. Förkläsbandet har jag också vävt. Mössan är sydd av olika rödbottnade kattunstyger, och den har förstås kilar i nacken som en pojkmössa ska ha.



Flickans kolt är då sydd med avskuret liv. Här har jag gått efter muntlig beskrivning från Ida Söderberg. Det finns vad jag vet ingen sådan här kolt bevarad heller. Det sys dräkter till flickor fortfarande, men de sys mer som en livkjol: ett ärmlöst liv av rött kläde med en fastsydd randkjol. Till den måste flickan då ha en ”överdel” (blus) av vitt bomullstyg med långa ärmar under livkjolen. Det blir som en kopia av den vuxna kvinnans dräkt med rött livstycke och randkjol. Det är samma tyg i de båda förklädena, jag har bara vänt olika sidor utåt. Och jag har faktiskt – vet inte om jag törs säga det – klippt sönder ett gammalt förkläde… Flickförklädets band är gammalt, men kjoltyget har jag vävt. Mössan har mittstycke och sidostycken som det ska vara till en flicka. Halsklädet är en gammal urblekt ”gulkrokstrasa” – ordet trasa är inte nödvändigtvis negativt i oremålet. Men jag har visst glömt bandet som ska sitta nertill på kjolen, varprandigt med röd botten. Och lövbroschen är nog överkurs till en så liten flicka.

This is a blog post with the story on how I made the national costumes of my home community for two of my children a long time ago. I used the old black-and-white photo and the knowledge of my mentor in textile tecniques and costume wearing, a dear old woman no longer alive, as help when constructing the models. My son Anders on the left is two years when the picture is taken and my daughter Anna is about to be four. In those days long ago (that is 19th century and further away) boys didn’t wear pants, not until say six years, maybe older. Beside the picture and my mentor’s tellings, I also had the lucky opportunity to see an old boy’s dress, found when an old house was tored down. The remains of the dress had, as was common, been used as seal in the wall. The blue striped dress was made for my son, following the model of the dress found, and the dress with a green bodice and striped skirt was made according to what my mentor told me. I wove the fabric to the boy’s dress and the skirt for the girls dress, also the tying band for the boy’s apron.

Förr och nu – inspiration

broderi, bundet broderi, folkdräkt, folkkonst, hemslöjd, kläder, korsstygn, lappteknik, linnetyg, Lisa Karlsson, plattsöm, silke, svartstick, sytt, textilhistoria, textilkonst, tupphalskläde, tyg, utställning

Abstract in English below.

Leksands kulturhus ska man inte fara förbi. Kulturchefen där, Per Backman, bygger mycket fina tillfälliga utställningar som komplement till de fasta. De permanenta behandlar livet förr i socknen, med tyngdpunkten lagd på dräkten och dalmåleriet. Sommarens utställning, Textilmagi & saboterad symmetri, var mycket innehållsrik, så jag delar upp mitt material i fler poster.

Dräktskicket i Leksand är fortsatt en starkt levande tradition, om än i viss förändring, och medvetenheten om värdet i det textila arvet är stor hos många. En av de dräktdelar som har störst laddning är den vita halsduken med svart trådbundet broderi av silke. Det kallas i socknen ”tupphalskläde”, eftersom det har små tofsar av det svarta garnet i varje hörn. ”Tuppur” betyder tofsar på de flesta daladialekter.



Dessvärre – för fotografen – var alla tupphalskläden utställda i glasmontrar, med en belysning som var omöjlig att navigera bort från. Därav de lysande prickarna. Valet stod mellan att visa prickar eller inte visa alls.


Broderiet sys med med en dominans av teknikerna plattsöm och korsstygn, i ett mönster över räknade trådar. Det är komponerat med tre hela rutor i den snibb som ligger överst där bak, kompletterat med några friare figurer och kantbårder. De halva snibbarna framtill har halverade mönster. Varje hörn har en tofs av silket, även undersnibben baktill.


De äldsta bevarade tupphalsklädena antas vara från 1700-talets slut, men hur långt bakåt i tiden som traditionen sträcker sig vet man helt enkelt inte. Det finns en förklaring som lutar åt någon form av tradering från det trådbundna broderi som uppstod i renässansens Italien och sedan spreds och utövades på många ställen i Europa. Men vi kommer dessvärre aldrig att få veta hur den kunde landa i Leksand, finna denna form och fortsätta utövas. Den förekommer för övrigt även i några av Leksands grannsocknar. Plagget har den högsta rangen bland halsklädena och används bara vid mycket högtidliga tillfällen.


Klädena är alltså sydda med svart silkesgarn på vitt tyg av linne eller bomull. De tidiga klädena har enklare broderier, som allteftersom blev mer överdådiga. De flesta är försedda med initialer och årtal. På den här kan vi se en figur som kan väcka en viss förstämning, ett solkors, även känt som hakkors. Men titta också på bården, där samma figur utvecklats ytterligare. För brodösen på den här tiden var det faktiskt enbart en lek med linjer i det vinkelräta systemet av trådar i väven. Jag för min del tycker att vi borde återta symbolen och ge den dess gamla värde av solsymbol.

För några år sedan gjordes en stor inventering av tupphalskläden i Leksand. De fotograferades och lades ut på Digitalt museum, så dit kan man gå och grotta ner sig totalt i svartsticksbroderi. Det kan vara lite svårnavigerat på den siten, men söker du på Digitalt museum, Leksands Hemslöjdsvänner och tupphalskläden ska det gå bra. Det finns nästan 500 kläden där nu och samlingen växer fortsatt.

Det här systemet med öppna och fyllda rutor i kontrast med varandra kan inspirera till annat också. Det fick vi se flera exempel på i den här utställningen, här i form av en stort lapptäcke. Det är sytt av Lisa Karlsson och heter ”Svartstickstäcket”. (Jag skrev tidigare att det hette Error men det var fel från min sida.)  Den förskjutna mittpunkten ger spänning åt verket.

Det kommer mera om utställningen senare.

This summer I visited a most comprehensive exhibition at the Culture House in Leksand. In this blog post I concentrate on the scarves that are used when wearing the folk costume of Leksand. As you can see the technique used is black work, made with black silk floss on white cotton or linen fabric. The oldest remaining scarves are dated to the end of the 18th century, but the use of black work here can very well be much older. Unfortunately there are no records, but we can see the heritage of this renaissance technique on many other folk costumes all over Europe as well.

Last picture shows a wall quilting made by Lisa Karlsson and named ”Svartstickstäcket”, inspired by the black work scarves, with an interesting shift in balance.

Vad som gör en textilnörd glad

återvinning, bomull, bomullstyg, folkdräkt, folkkonst, handsytt, kläder, lappteknik, mattor, mössor, oredräkt, sytt, textilhistoria, trasmatta, tyg, tygtryck, ylletyg

Abstract in English below.

I en väns gamla hus i min hemby gjorde jag några textila fynd. Huset ligger i Ore socken i norra Dalarna. För en textilnörd som mig är även trasiga och dammiga saker intressanta.

Först ut är en liten mössa för en gosse. Vi vet att det är för en gosse eftersom det är sex kilar som möts i nacken. Det är oklart vem som burit mössan och när, men det bör ha varit före 1940 gissar jag. Efter 1930-talet hade nog mer moderna barnkläder slagit igenom. Här syns en blandning av äldre kattunstyger och bomullstyger från tiden.


Insidan är minst lika intressant, ett fint rutvävt bomullstyg. Vad som knappt syns är resterna av knytbanden. De är tillverkade av ett glansigt material i någon slags diagonalteknik. Jag har sett sådana band på andra gamla textilier från 1900-talets början men blev förvånad att hitta det här.


Nästa plagg är en liten flickmössa. De syddes med sidostycken och ett mittstycke som gick över hjässan och nacken, och det ska vara olika tyger. På den här tiden var det viktigt att ange kön även på ett spädbarn. Den är jätteliten, mössan, kunde passa en docka.


Här blev jag helt fascinerad av tyget som använts till foder. Men det är hopsatt av många bitar, och det är svårt att få klarhet i hur rapporten går. Inte heller får man klart för sig om det är två olika tyger som använts. Men det är verkligen en stor tidsmässig överlappning mellan mössans modell och det tyg som använts till foder. Jag har visserligen sett många alldeles otroliga mönster och färgkombinationer från 1800-talets slut. Så vad vet man?


Och så fick jag syn på något ovanligt på golvet. Här fanns det tydligen ett behov av en liten dörrmatta och så tog man vad som fanns. Men dekorativ skulle den ju också vara.


Tygerna som använts är moderna för tiden, en blandning av bomulls- och ylletyger. Korsen är fastsydda med langettstygn men lapparna är hopfogade på maskin. Vad som legat bakom den originella formgivningen får vi aldrig veta. Den här lilla mattan har en baksida av hopfogade bitar av mestadels samma tyg.


Därefter en variation på temat. Den här mattan är helt maskinsydd.


Här var det en extra intressant baksida, en bit av en gammal matta. Det fanns många andra mattor i huset gjorda med det här temat i randningen, breda skyttelkastade bottnar och effektränder med vridna trasor. Enkelt och snyggt.


Så ni förstår, jag var glad i flera dagar över dessa fynd.

When visiting the village where I was born, far from Stockholm where I live nowadays, I happened to come across these old textilies in an old friend’s house. The two small hats, the first one for a boy and the second for a baby girl, were probably sewn and worn in the beginning of the 19th century. They are made in models according to the traditional costume in the area. The two small door carpets in patch work are both unique in model. The fabrics are later in time and they are mostly sewn on a sewing machine. I wouldn’t call them common, but who knows what I will find next?

Ur min textila skattkammare – del 2

bandvävning, folkdräkt, handsytt, handvävt, kläder, oreband, oredräkt, textilhistoria, tyg

Abstract in English below.

Det här är ett foto av min mormor, taget någon gång i början på 1950-talet.


Hon föddes på 1880-talet i Ore socken i Dalarna, kallades Rustas Greta men gifte sig Margareta Diamant. På fotot står hon på trappen till huset där hon bodde som gift. Hon dog 1957 så jag har dessvärre inte så många minnen av henne. Hon är slims-klädd, som det kallades, dvs hon har en blandning av sockendräkt och modekläder. Kjolen och förklädet är traditionella hemvävda plagg, men blusen och tröjan är ”vanliga” kläder. Att hon har huvudkläde är också en rest av gammalt klädskick. Man kan tro att ordet ”slims”, som användes i flera dalasocknar om det här sättet att blanda traditionell och modern klädsel, är nedsättande, men jag är inte så säker på det. Det var vanligt i en övergångstid. Jag har sett det göras ända in på 1970-talet. Min storasyster ärvde mormors dräkt, men min mor lyckdes köpa några delar på auktion åt mig. Sen har jag tillverkat resten själv.

Kjolen är vävd i oliksidig korskypert med ullinslag och bomullsvarp. Glöm nu inte att det går att klicka upp bilden!


Den kortare kjolen är den äldre, som mor köpte. Den passar nu åt en ung flicka. Den längre har jag vävt själv, banden också förstås. Här kommer några närbilder.



Den här typen av randig kjol började användas mot slutet av 1800-talet. Innan dess var kjolarna enfärgade och plisserade, men någon sådan kjol äger jag inte. Det finns hur många varianter som helst på randningen, men det är alltid det röda som dominerar.

Ett förkläde måste man också ha. De vävs oftast i rosengång men också i tuskaft, ullinslag på bomullsvarp.


Här har vi förkläden till både stora och små. I mitten ligger ett vävt i tuskaft med hoppor i mönstret. De andra har mönster trampade i rosengång, med namn som ”kors och ögon”, ”hoppor”, ”getklövskrus”, ”stolpar”. Och det finns många fler varianter på mönster till förklädesbanden. De är långa för de ska knytas på ett särskilt sätt, med ”tuppurna” (tofsarna) hängande till vänster framtill ovanpå förklädet.



Upptill har man ett livstycke (inte en ”väst”!). De är också vävda i oliksidig korskypert med ullinslag, men har linvarp. Det beror nog på att de är av en äldre modell, med drag av 1700-talets modedräkt, men också på att linvarpen gav en stadigare kvalitet som passade bra som BH eller korsett. De knäpps med hakar och hyskor framtill och har vippiga skört baktill.



De kunde också randas med grön botten. De här livstyckena har olika ”rang” som det kallas och användes vid olika tillfällen. Det enfärgade röda av köpt kläde var finast och användes till glada högtider, medan det mörkrandade användes till mer allvarliga tillfällen, som vissa kyrkohelger eller begravningar.

Så här kunde det se ut ”förr-i-tiden”, ett foto av några syskon från en annan by i socknen, hämtat ur en bok jag har. Fotot är möjligen från 1880-talet.


Själv är jag ingen linslus alls, så det är dåligt med bilder på mig i dräkt. Här kommer en bild på ett dräktklätt dockpar, från en bok producerad av Dalarnas museum.


Fortsättning följer.

This blog post begins with a photo of my grandmother on maternal side, taken in the beginning of the 1950’s. She is partly dressed in the national costume from my part of Sweden, the parish where I was born. The blog post continues with an account of the parts of this costume that I own, mostly made by me. To be continued.