Kategoriarkiv: järn

Lila morötter och lite annat

bomull, eco-print, elkabel, färgning, järn, koppar, lila morot, lökskal, tigeröga, tyg, växtfärgning

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga. 

Kurs i färgning av sidensjalar

eco-print, gurkmeja, halsband, järn, lökskal, siden, sjal, svartris, tyg

För ett tag sedan ledde jag en kurs i färgning av sidensjalar för mina kompisar i Skansens byalag. Vi hade väldigt roligt.  

Kursen gick ut på att använda sånt man har hemma i köksskåpen och i avfallspåsen, plus några få färskare varor. Typ den bortglömda kryddburken längst in, lökskal, urtvättade svintobitar m.m. Dessutom rödkål och svartris. Sjalarna hade jag förberett med alunbetning hemma innan. 

  
Här har jag gjort ett upplägg med curry, kanel, enbär och svartris. De andra gjorde egna kompositioner av samma typ. 

  
Vi gjorde också smalare tygband med samma ingredienser, här mitt band med rödlöksskal och svinto. De smala banden är avsedda för halsband. Det var min medledare Eva Rapp som stod för kompetensen i det fallet. 

Vi lindade ihop våra små paket med rätt långa bitar mattvarp och satte på namnlappar av tejp. En del paket slogs dessuton in i skyddande bomulltyg, bitar från gammalt lakan. Sen stoppades alla de små paketen ner i grytan och fick sjuda en timme. 

  
Det var spännande att linda upp alla korvarna!  

 
Och här är det strålande resultatet! 

  
Alla blev glada och glatt överraskade.

  
Här är min sjal med gula toner från gurkmejan i curryn och lite svaga bruna toner från kanelen. De blå prickarna är från svartriset. Enbären är svårare att spåra. Det som ligger ovanpå och ser ut som ett ormskinn är biten som är avsedd till halsband, med rödlöksskal och gammal svinto. 

  
Sidenbiten syddes ihop till ett rör och sen stoppade jag in träkulor, de större med 15 mm diameter och de mindre med 10 mm. Mellan kulorna satte jag metalldelar som jag köpt på Slöjddetaljer, liksom låset. Man kan göra det ännu enklare för sig genom att göra knutar mellan kulorna och även göra låset av en kula i ena änden och en knuten ögla i andra. 

Som sagt, vi hade jätteroligt och jag gör gärna om det här med en annan grupp, om intresse finns. 

Sjal med gallermönster

eco-print, järn, lökskal, siden, sjal, växtfärgning

Engångsgrillar har ett löst galler som man kan ta vara på. Jag har gjort en sjal med gallermönster. 

  
Här hänger den i solen och ser färggrann ut. På förstubron var det skuggigt, så bilden blev gråare, men här syns möntsret tydligare. 

  
 
Jag hade en sjal som var betad med alun sedan tidigare. Den vek jag på mitten och lade gallret där. Sedan vek jag resten av sjalen i motveck från mitten, så det blev lika på båda sidorna, och lade in lökskal i vecken. Allt detta placerades sedan i en ren långpanna och hett vatten hälldes på. Den gula färgen från lökskalen kom genast fram. 

  
  
Jag lade på en mindre form med en tyngd i, och så fick detta stå över natten. Dagen efter vecklade jag upp allt och det blev som syns på bilderna högst upp. Gult och gulbrunt från skalen, gulgrått där järnet påverkat det gula och gråsvart rutmönster där gallret legat emot. Inte så pjåkigt faktiskt. 

Idén till att använda galler har jag fått från den här fina bloggen, Textila inslag. 

Resultat av rödlöksfärgning

eco-print, järn, lökskal, siden, sjal, växtfärgning

Jag vet inte hur det är med er, men nog har jag svårare att få ihop större mängder av skal från röd lök än från gul. Men till slut så…

  

Här har jag på vanligt sätt kokat skalen 1 timme och sedan silat från spadet. Den här sidensjalen är, liksom alla som följer i inlägget, betad med alun och vinsten. Den har fått nästan-koka 1 timme och resultatet blev den här fina, jämna kanelbruna färgen.

  
Nästa sjal är färgad i efterbadet på samma sätt. Men den här har fått svalna löst liggande i badet, medan den första lades i en burk och blev helt täckt av färgbad. Den här är ju fin på sitt sätt. Det kan hända att jag fortsätter med någon mer metod på de här två, det finns planer. 

De urkokade lökskalen då? Jo…  

 
Den här sjalen doppade jag i efterbadet, rullade ihop den med lite järnskrot och urkokade lökskal och knöt till. Så lade jag den i en glasburk och fyllde på med efterbad. Dessutom tillsatte jag lut från björkaska för kunna förändra pH-värdet, från 6 till c:a 9. Glasburken ställde jag på varmvattenberedaren. Detta var under den regniga maj, så solvärme var inte att tänka på. 

  
Nästa sjal slutligen blötte jag i vatten bara, innan den rullades ihop med järnskrot och gamla lökskal och knöts till på samma sätt. PH-värdet på efterbadet förändrades genom tillsats av ättika, till 3. 

Båda sjalarna fick ligga i sina burkar på varmvattenberedaren en vecka, kanske någon dag mer. Själv tycker jag båda resultaten är helt ok: den ena med sin jämna brunrosa ton och grå fläckar, den andra med sitt mer dramatiska kontrasterande mönster, randigt på ena sidan och spräckligt på andra. Nöjd.