Kategoriarkiv: indigo

Fiber och färg på Frövifors pappersbruksmuseum

avtryck, Camilla C Hickman, eco-print, Elisabet Jansson, Erik Torstensson, färgning, fiber art, indigo, Kajsa Forsberg, konst, Lena Hellström, Lisa Brunnegård, Mia Olsson, shibori, textilkonst, utställning, vävning

I lördags gjorde vi en utflykt, maken och jag, till Frövifors pappersbruksmuseum för att se denna sommars konstutställning, Fiber och färg. Dessutom tittade vi förstås på den gamla industrimiljön. Det ligger  ungefär 20 mils resa från Stockholm, en bit norr om Örebro.

Alla dessa tomma industribyggnader runtom i Sverige; vad bra det är att de utnyttjas till sådana här saker! Lite ruffa och rymliga lokaler med hög takhöjd, där konstnärerna kan bre ut sig ordentligt. Och som dessutom kan dra dit besökare till en kanske lite övergiven ort. Nu var väl just det har stället inte så övergivet, där det låg hukande under det nya högmoderna pappersbruket, BillerudKorsnäs, som producerar otroliga mängder kartongpapp hela tiden dygnet runt. Fast där fick vi inte gå in.

Man vill förstås gärna knyta an till papper eller åtminstone fibrer i sina utställningar, och i år var det dessutom färg med i temat. 8 inbjudna konstnärer visade olika tolkningar av rubriken. Utställningen står ända till 31 augusti, så det är gott om tid att ta sig dit och titta. Öppet tisdag-lördag 11-17. Det finns ett litet kafé med rolig miljö att sitta i, men sortimentet var inte så stort får jag väl säga. Då var museibutiken roligare.

Utställningen börjar i samma rum som kafét. Där hängde 8 vävar av pappersgarn, passande nog, tillverkade av Kajsa Forsberg. Jag tycker nog det var lite synd att de inte var bättre monterade så de hängde rakt, men vad vet jag? Kanske de böjda kanterna var konstnärens avsikt?

Mot andra väggen hängde Erik Torstenssons stora verk till hans mormors minne, Mormor hänger tvätten. Flera tyglängder från golv till tak med experimentell färgning. De hängde framför några fönster, och det genomsilande ljuset kanske förtog en del av tydligheten i mönstren. Eller så var det en önskad effekt.


Närbild som visar det intrikata mönstret.

Utställningen fortsätter sedan en trappa upp.

Kathie Petterson arbetar med pappersmassa (och andra material också) som hon på olika sätt gjuter i formar. Det stora hängande verket består av flera mindre hopknutna ark.

Camilla C Hickman visar indigofärgade vävar i shibori-teknik. Hon fick ett arbetsstipendium för ett par år sedan och kunde besöka en textilkonstnär i Japan, för att få arbeta i hans atelje. Det arbetet resulterade i en film, som också visas. Vävarna är gjorda i en skir gallerteknik. Här tyckte jag ologiskt nog att den böjda linjen skapad av upphängningen höjde intresset…


Detalj av väven till höger

Elisabet Jansson hade grävt djup i lapplådan och gjort finurliga väskor och  rep av det hon hittat, av egenfärgade och andra tyger. De var inspirerade av japanska traditioner i sammanfogning och utförande.

Lena Hellström hade sytt, vridit ihop och färgat långa tyglängder i shiboriteknik, även hon. Det är verkligen ett fascinerande uttryck man får på tygerna! Och överraskningen över resultatet, även om man planerar noga!

Mia Olsson arbetar med grova fibrer som kokos och sisal, som hon färgar och sammanfogar. Det märkligaste med det här verket för mig var att kameran såg andra färger än mina ögon! Kanske dags för mig att gå till optikern?

Lisa Brunnegård arbetar också med vikning och färgning men i ett annat material, tunnt papper. Flera ark har sammanfogats till ett större verk. För min del är jag helt förundrad över det intryck/avtryck/uttryck ett litet gem kan ge!

Jaha, det här blev ett långt inlägg och då har jag ändå inte fått med allt det andra jag sett, som alla de andra verken, det gamla pappersbruket, ölburksutställningen, de japanska förpackningarna och själva miljön. Det blir bara för er att åka dit helt enkelt.

Länk till museet: http://Www.froviforsmuseet.com

Ny bok om blåfärgning

Douglas Luhanko, indigo, Kerstin Neumüller, kypfärg, sashiko, växtfärgning

I vintras kom det en ny svensk bok om att färga blått med indigo. 


Det är Kerstin Neumüller och Douglas Luhanko som tillbringat en massa tid tillsammans med varandra och olika indigokypar, och nu presenterar de sina rön. Kerstin är textilhistoriker och herrskräddare, och jag träffade henne när hon en gång i tiden var sommarvikarie på Skansens Klädkammare. Douglas driver jeansbutiken Unionville i Stockholm och är dessutom samlare av jeans. 

Den här boken kan jag utan vidare rekommendera till färgningsintresserade. Vackert och tydligt formgiven, med indigoblått bindgarn(!), populärt och lättläst skrivet, många rediga beskrivningar av vad som händer i kypen och hur man ska göra. Det finns inte mindre än 8 recept på kypar, utgående från både indigopulver och indigoväxter, inkluderande vejde och färgpilört. Dessutom ges det tips på hur man kombinerar indigon med andra färgämnen. Det finns en avdelning med projekt, där man kan få idéer för användning av sina blåfärgade textiler. Det finns felsökningsschema och ordlista. Själv blev jag alldeles fascinerad av det här sashikomönstret. 

 
Egentligen är det bara en litteraturlista jag saknar. Men annars väntar jag nu bara otåligt på att mina färgpilörtsplantor och vejdefrön ska ta sig, så jag får börja tillämpa bokens recept. 

Färga med indigo

bomull, indigo, pastareservage

Kamratcirkeln i färgning vi har i slöjdföreningen hade en träff för ett par veckor sedan för att färga med indigo. Det blev intressant. Två av oss gjorde iordning var sitt bad samtidigt efter alldeles samma recept, men själva indigon kom från olika ställen. Och det var helt oväntat att de skulle bli så olika till karaktären: det ena badet blev väldigt mörkt på en gång så det var inte nödvändigt med en andra doppning. Det andra badet betedde sig mer som de indigobad jag tidigare sett, där färgen ackumuleras med flera doppningar. Tyvärr var det ingen av dem som riktigt mindes var de fått tag i sina färgämnen… 

Det var sagt att vi skulle förbereda våra tygbitar hemma först. Jag för min del ville testa reservage med mjölpasta, för det har jag inte gjort förr. I Japan använder man en pasta gjord på rismjöl, men det hittade jag inget recept på. Däremot finns det ett inlägg på 365 slöjdprojekt som visar hur man gör en pasta med vetemjöl, så det gick jag efter. 


Som ni ser vek jag tyget i rutor för att lätt kunna fördela mina ”rundlar” jämnt över tyget. Här har jag använt receptet med lite grahamsmjöl i smeten. Om du vill göra nåt liknande så glöm inte sömsmånen i kanten, det gjorde jag… 


Till mitt andra prov gjorde jag pastan på bara vitt mjöl och hällde den i en plastpåse som jag klippte ett litet hål i hörnet på. Men jag hade allt kunnat gjort ett lite mindre hål, för här fick man vara snabb i svängarna! Kändes som att dekorera en tårta nästan. 

När tygerna var färdigpreparerade las dom åt sidan för att torka. Minst över natten måste man låta dom vara. Och då fick jag ett annat problem: de blev alldeles stela och jag ville ju inte att dom skulle krackelera i förtid, och inte kunde jag förstå hur dom skulle få plats i färgbadet heller. Jag lyckades i alla fall fästa tygerna mellan två kartongbitar och sen gick det bra att ta med dom på bussen. 

Väl framme i lokalen blev mina kamrater med all rätt lite bekymrade för om all min pasta skulle lösa upp sig i färgbadet och kanske påverka det. Så jag fick vänta tills de flesta andra doppen var gjorda innan jag försiktigt lotsade ner mina stela tyger i kypen. Den som var gjord med grahamsmjöl satt på bra, och den hade ju också ett mönster som gjorde att jag kunde vika den lite lätt. ”Snurrorna” och plupparna av den andra pastan lossnade delvis och for ned i badet som små spiraler. Men reservaget fungerade ändå, antagligen hade det dragit in sig i tyget tillräckligt bra under torkningen. Det fick räcka med en dopppning på 10 minuter till var. Ja, sen var det bara att sprätta bort det som inte lossnat av sig själv, låta tygerna torka helt och oxidera färdigt och som avslutning köra tygerna i tvätten på 60 grader. Och så här blev det. 



En kul teknik om ni frågar mig. Kanske det blir en kudde, om än med smala sömsmåner. 

Receptet till den kyp vi använde kom från Gösta Sandbergs bok om Indigo. Den finns inte handeln längre men säkert på biblioteket. 

Färga med vejde

färgning, indigo, kypfärg, siden, Ull, vau, växtfärgning, vejde

Vejde är den växt som gav blå färg till romare, kelter och vikingar. Den har använts till Överhogdalsbonaden och till gobelängerna som vävdes under medeltiden. Tillsammans med gult gav den gröna toner till alla verduretapeter i slott och borgar. (Verdure betyder grönska eller skog.)  Fram till 1600-talet fanns stora odlingar av vejde i Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England. Men när de östindiska handelskompanierna i flera länder började importera färdigberedd indigo i stor skala från 1700-talet slogs dessa odlingar ut. Jag har sett vejde växa vild här i Sverige, på Stora Karlsö. Men jag köpte frö från Impecta en gång i tiden. Nu har jag egen produktion av frö. 

För två år sedan sådde jag frön i en rabatt som jag ska göra om radikalt någon gång, så den är lite styvmoderligt behandlad, bortsett från rensning av de värsta ogräsen. Men vejden kom upp och växte, och i år satte den blom förstås, men det tog jag bort. Sommaren gick och det började varslas för frost, så jag fick rycka upp mig och ta tag i saken, skörda min vejde. Eftersom jag har misslyckats med vejdefärgning förut var det lite motstånd mot att våga försöket igen… 


Här ser vi en blandning av snigelätna vejdeblad, ringblommor och höstanemon, och hinken jag plockar blad i. 

Jag har använt ett recept som finns i min fb-grupp om färgning, men det finns många recept och metoder på nätet och i böcker. Bladen rensades och klipptes i bitar. Därefter kokade jag upp vatten och hällde på och det fick sedan stå i 40 minuter. Bladen silades ifrån, och sedan var det dags att ta färgbad, ammoniak och provstickor med sig och gå ut på förstutrappen. Ammoniak tillsattes till ett pH av 9-10. Det rödaktiga blötläggningsvattnet skiftade mot grönt. Dessutom hällde jag vätskan fram och tillbaka c:a 20 ggr så att den syrsattes ordentligt. Det bildades ett fint blått skum på ytan. 


In igen för att höja värmen på badet och tillsätta natriumhydrosulfit. Det sista är till för att ta bort syret (jamen!) så nu får man inte röra om i badet. Men nu ska indigomolekylerna finnas där flytande i badet. Det kanske låter förvirrande när jag nu helt plötsligt börjar prata om indigo, men det är så här att det finns några olika växter här på jorden, som inte alla hör till samma släkte. De kan alla fås att ge blå färg, och det är i stort sett samma komplicerade metoder och blir samma typ av indigomolekyler, men onekligen av olika kvalitet och styrka. 


Här är mitt färglabb i tvättstugan med alla nödvändiga tillbehör. Hinken med färgkypen står i vattenbad i tvätthon, och jag häller på hett vatten i hon för att hålla temperaturen på badet runt 50-60 grader. Handskar är nödvändigt, likaså tidur. I stora kastrullen till vänster ligger garnet jag ska färga i blöt. Det ska inte vara betat men rent och vått. Indigo färgar både ull, siden, bomull och lin utan problem, men pådragningen kan vara olika. Tråden som saxen håller fast leder till ett tygprov jag testade med först. 


Här är garnet jag planerade färga: ett vitt redgarn, det tidigare misslyckade färgförsöket samt ett redgarn som färgats med vau. Det gula är då tänkt att bli grönt. Det tvåtrådiga i mitten har inte fått en sann färgåtergivning på bilden, det är mer tråkigt grålila egentligen. 


Resultatet var sådär, efter 10 minuter långa bad. En fisig babyblå, en lite starkare ton på det tvåtrådiga och en ojämn svagt gröngul. Nu är det ju så att garnet inte är blått när man när man tar upp det ur badet. Det är gult och sedan oxideras den blå färgen fram allteftersom garnet torkar. Vill man få starkare färger får man doppa igen när garnet oxiderat färdigt. Så jag gav inte upp hoppet. Men jag letade efter mer garn att färga eftersom det verkade finnas mer färg kvar i badet. Jag hittade en härva från ett efterbad av koschenill med tennsalt för många år sedan, när jag fortfarande höll på med sådana farliga grejer som tennsalt. Den här härvan hade en grisskär ton som jag tyckte var lite svår att använda, så den hade blivit liggande. Jag tänkte att skärt och svagt blått borde kunna ge en lila ton. Eller hur?


Resultatet blev snarast en ofärg, nåt oanvändbart ojämnt gråbäscht. Jag måste säga att mina bildbehandlingsprogram gör verkligen sitt bästa för att framställa mina färger så fina som möjligt…. det resultatet var jag inte nöjd med. 

Nåja. Dagen efter försökte jag fräscha upp färgkypen med mer ammoniak och natriumhydroxid och gjorde nya dopp av samma garner, men det enda som blev bättre var det tvåtrådiga. Så det badet slängdes, och det var ju tur att jag hade vejde kvar. Hela proceduren med plockning osv gjordes om, och hela huset fortsatte stinka ammoniak ett tag till. 


Efter flera dagar fram och tillbaka med minst tre dopp av varje garnhärva och några andra helt misslyckade saker som jag inte tänker visa upp, är detta slutresultatet. Det vita garnet blev blekblått och ojämnt, det tvåtrådiga fick en helt acceptabel blå färg, det gula blev lite dimmigt ljusgrönt och kan väl användas eller fortsätta färgas, det grisskära har nu en helt OK gråblå och jämn färgton. Underst ligger en sidensjal som jag slängde i helt improviserat. Den var betad med alun men blev fint blå i alla fall. Så kan det gå. 

En anledning till det inte blev så starka färger är kanske just att jag gjorde badet så sent på säsongen. Endast fortsatt odlande och färgande kan ge svaret. Jag funderar på saken.