Kategoriarkiv: boktips

Nya gamla böcker

Eller gamla nya böcker, vilket som önskas. Jag har varit på samlarmässa. 

Det är en liten crush jag har, gamla böcker med textila tekniker. Och jag fick alla dessa för 100 kr. Alltid lär man sig nåt, tänker jag, och det har jag också gjort. 

Ritas sylexikon är utgivet av Saxon & Lindströms förlag någon gång på 1950-talet. Tryckår är inte angivet men den är SÅ 1950 i formgivningen. En gång ingick den i biblioteket på Domnarvets Husmodersskola, enligt stämpel på försättsbladet. När jag bläddrar i sådana här böcker får jag verkligen lust att sy en riktig skortblus med krage med stånd och manschetter med sprund. Sådana finns ju inte att köpa längre, nu när det bara är lågprisimport. Krustera en spets har jag dock inte haft anledning att göra än. Och det nya ordet var nervyrer = stråveck. 

Den lilla broschyren om virkning med kroknål kommer från Aktiv hushållning, en institution som fanns på den tiden hemmafruns arbete skulle uppvärderas och uppdateras. Den är tryckt 1952 och modellerna är delvis hopplöst passé. Men toffelmönstret kanske kommer till användning. 


Jag känner mig lite sugen på virkning just nu, efter att ha mest stickat i flera år. Särskilt fri virkning, för det har jag inte provat. Paludans bok är tryckt 1980, och den är så 1970-tal så hjälp! Men tekniken är ju en annan sak än modellerna. Och förresten blev jag lite tänd på att göra den här jackan. Använda mitt förråd av egenfärgade garner. Det lär ju gå åt en del. 


Eller den här sjalen. 


Boken om batik från 1982 bjöd på en överraskning i form av en redogörelse för hur tekniken traditionellt utövades i Indonesien, Sri lanka och Västafrika vid den tiden. Dessutom visas dåtida moderna verk av ett antal andra konstnärer från Sverige, USA och Uruguay. Allmänbildning i fiberkonst alltså. En stor del upptas förstås av tekniker, tips och trick om färgbehandling och när man ska göra mönster med reservage av vax och en hel del annat. Där har jag ju bara provat shibori.  


Jag köpte en bok till också, men den kommer i ett senare inlägg. 

Färga med vejdefrön

För några år sedan sparade jag blomställningar av vejde, dock alldeles för många. Jag fick rent ohyggliga mängder frön, som nu stått och blivit gamla. Men i Jenny Deans bok står det att man kan färga med de fröna, så då gjorde jag det. Boken heter A Heritage of Colour, Search press, ISBN 978-1-78221-036-8. Prova Ad Libris eller Amazon för att få tag i den. Det finns recept på det mesta där. 


Enligt bilden i boken skulle man kunna få ljusgrön och rosa färg med vejdefrön, förutom olika bruna toner. Nu lyckades inte det för mig, det blev som syns nedan. 


Lilla härvan längst till vänster är färgen direkt ur färgbadet, den mer gultonade i mitten har legat i lut c.a 20 minuter och den gröntonade i kopparskrotsvatten samma tid. På den här bilden ger solen lite varmare toner och gör den gröna lite mindre färgstark än när den ligger här på mitt köksbord. Det hjälpte inte med ättika för att locka fram det röda heller. Garnet är alunbetat. 

Men jag är rätt nöjd ändå. 

Om en bok och ett sittunderlag

Jag köpte den här boken på Sätergläntans bokhandel i somras, och nu har jag läst färdigt den: Nomadic Felts av Stephanie Bunn. ISBN 978-0-7141-2557-2, utgiven av The British Museum.

  
Boken är en genomgång av tillverkningen och traditionen kring tillverkningen av filt i främst Asien, med tyngdpunkten lagd på de dekorativa elementen och hur man får fram dem. I tid går den från 400 f.Kr. fram till nutid. Den stora yta som avhandlas sträcker sig från södra Ryssland till Iran och Indien, från Balkanhalvön och Ungern till Kina och Japan. Överallt i dessa områden levde olika kulturella grupperingar, alla med ibland olika, ibland liknande användningar av filten. Den värderades högt en gång i tiden och var det enda som vissa härskare kunde tänka sig att sitta på. Förutom till mattor, vilket väl är det de flesta kommer att tänka på, brukades filten till tältväggar, huvudbonader, hästtäcken, påsar, mantlar, grytlappar, mobiler m.m. Vi känner alla till de vävda mattorna från t ex Iran och vilka höga penningvärden de har. Men hur många vet att det i samma områden fanns starka traditioner om hur filtade mattor skulle se ut och tillverkas? Författaren  påpekar dessutom risken med att dessa kunskaper nu är på väg att försvinna helt, under de stora politiska omstruktureringar som sker i dessa dagar. Boken är full av intressant kunskap och vackra bilder. Det kommer nya böcker om olika moderna tekniker för filtning, men denna bok är nog den första, i alla fall den största, som täcker in filtningens historia efter Mary Burketts The Art of the Feltmaker, som kom 1979. Jag är väldigt glad åt den här boken. 

Och när jag läste den kom jag att tänka på det symposium som hölls i Jakobsberg för ett bra tag sen, kan det ha varit 2003? Gunilla Paetou och några andra personer som jag inte kan minnas lyckades hålla en helg i filtningens tecken, med utställning, föredrag och verkstäder. En dag med ett ruskigt snöoväder fick vi gosa in oss med detta värmande material. Och som kursledare hade vi några personer med fötterna stadigt planterade i den gamla traditionen, en mästarfiltare från Kirgizistan och några av hans släktingar och medhjälpare. Så jag plockade fram och avslutade det sittunderlägg jag började arbeta på då. 

  
Det är gjort i intarsia av två bitar vit och grå maskintilverkad filt. Min kamrat Ulrika och jag samsades om två bitar, så hennes underlägg är vitt med en grå mittfigur. Vi fick handspunnet ullgarn från kamel (tror jag) att sy ihop bitarna med. Själva hopfogningen hann jag med på symposiet, men snoddarna har jag satt på nu. Tyvärr har jag haft herr Mal på besök och han tog sig några smakprov av de specialspunna snoddarna, så jag fick göra det bästa av det som var kvar. Jag hade tänkt försöka splitsa ihop dem, men eftersom de var snodda åt olika håll gick det inte att göra. Därav de vita tjocka översydda skarvarna. Egentligen skulle snoddarna ha lagts bredvid varandra, för att få en bredare v-liknande effekt. Inte heller minns jag om det egentligen skulle vara de vita snoddarna på kanten och de vit/bruna längs konturerna. Förresten, man kan ju tro att figuren föreställer franska liljor men så är inte fallet. Falkar som flyger ska det vara.

  
Här ser ni baksidan med sina stora ordentliga stygn för sammanfogningen, resterna av snoddarna och en bit kamelhårsgarn. 

  
Fast med dom här tjocka snoddarna får man kanske lite avtryck där bak? Jag kommer nog att sätta upp den på väggen.

  
Dom som inte gjorde intarsia fick i stället göra underlägg med sydda mönster, som ovan. Här visar jag ett fodral som jag köpte av kirgizerna, och en slända. Jag köpte också en liten figur till brosch, men den visade sig ha varit huvudmålet för herr Mal, dessvärre. 

Hemslöjdsresa del 2

Det här köpte jag i Tallinn. Rätt så blygsamt får man väl säga. 

  
Kristi Jöeste har skrivit tre böcker om estniska vantar, och den första har just kommit på engelska: Ornamented Journey. Den beskriver olika typer av vantar med olika tekniker och mot slutet instruktioner hur man stickar, dock inget regelrätt mönster. Till vänster om boken ligger ett kit till ett par fingervantar, som jag förhoppningsvis ska sticka med stickorna till höger, nr 1,5… För säkerhets skull passade jag på att skaffa mig några nr 1,25 också… Under stickorna ligger en härva garn spunnen av en inhemsk fårras. Den köpte jag direkt från fårbonden, som berättade att hon måste skicka ullen till Italien och få den spunnen där, eftersom det inte finns något spinneri i Estland längre! Träpärlor från Karnaluks och örhängen av glas. Här ser vi också namnet på den otroligt duktiga folkmusiktrion som underhöll på mässan, Torupilli Jussi Trio. Alltihop ligger på en bred handvävd linneväv, spetskypert, som ska få tjäna som löpare har jag tänkt. Två bröd köpte jag också, och en variant på äppelklubba, doppad i choklad. 

  
Varm om huvudet har jag tänkt vara i vinter. Den här hattmössan kommer från hemslöjdsbutiken. 

Lördagsförmiddagen var det ”fri lek”, så då bloggade jag, men somliga gick tillbaka till Karnaluks. På eftermiddagen samlades vi för att äta en god lunch tillsammans på restuarang Kaerajaan vid Rådhustorgeet i Tallins gamla stad. Där var det så här fint iordningställt. 

  
Sen fick vi en trevlig guidning runt den gamla stadsdelen, kryddat med en massa historia av olika slag, och besök hos hanrverkare. Guidningen gjordes förtjänstfullt av Eha Org. Det finns gott om fina fotomotiv men det springer folk i vägen överallt! Lite grått och dåligt ljus var det också. 

  
Så jag avslutar med en bild på en underbar kappa som var utställd i estniska hemslöjdens affär. Den vore nåt att svepa om sig en grå vinterdag! 

  
All heder till Hemslöjdsresor och vår reseledare Margareta Tägt Lee som ordnade denna resa.