Kategoriarkiv: boktips

Boktips om växter

boktips, färgväxter, Kerstin Ljungqvist, växtfärgning

Nu tänker jag presentera en bok för er som jag har mycket glädje av. Den är inte ny och kanske lite svår att få tag på. Den heter Nyttans växter av Kerstin Ljungqvist. Men det går nog att få tag på den genom Kerstin själv, länk till hennes sida kommer i sista stycket. ISBN 987-91-633-7151-6.

Här kan man läsa om alla möjliga växter som använts till olika nyttoändamål från antiken fram till våra dagar. Både sådana som finns vilt i vår fauna som de som importerats, som växter eller som produkter. Det finns också andra artiklar om medicinalväxtodling och relaterade ämnen. I slutet av boken finns det listor över växterna med avseende på deras verkningar och funktioner, t ex för hjärtbesvär, spånad, leksaker, ätbart på olika vis o s v. Där finns då också en lista över färgväxter. Den nämner 120 olika arter… det finns inte en chans att jag hinner testa dem alla under min livstid.

Men jag jobbar på det. Detta är senaste leveransen av frön från Impecta. Färgkulla, som ger gul färg, har jag visserligen färgat med förr, men nu hoppas jag den kan bli en permanent del av skogspartiet jag har på tomten. Feberträd som är en sorts eukalyptus måste jag förstås ha i kruka men det vore kul om jag kunde få röd färg ur bladen. När det gäller blodört är det roten man ska använda, och den kan ge rött. Någon av er som provat? Tagetes kommer att ge gult, räknar jag med. En fröpåse som smög sig undan och inte kom med på bilden är Amerikanskt Kermesbär. Här hoppas jag på blåröda färgtoner. Vi får se. Vem vet vad det blir för väder t ex.

Här kommer en länk till sidan där Kerstin själv berättar om sin verksamhet i Dals Rostock. Jag var där för några år sedan och kan lova att det är väl värt ett besök.

Nya böcker till textilbiblioteket

boktips, broderi, fårfesten i Kil, filtning, hampagarn, skarvsöm, stickning, ull, vadmal

Först vill jag tacka så mycket för de vänliga och uppmuntrande kommentarer jag får ibland! De betyder mycket för mig ska ni veta.

De senaste dagarna har jag skaffat hela fem nya böcker till mitt privata referensbibliotek. Som jag ser det är boken en av de allra främsta uppfinningarna någonsin. Och jag skulle aldrig hitta dessa böcker på t ex Kindle…

Först ut är Britt-Marie Christofferssons senaste, Brodera på stickat. Boken är pedagogiskt upplagd med teknikbilder som följs av sida efter sida med färgglada tillämpningar, många av dem av helt oväntat slag. Jag tänker genast på alla sparade småstumpar av garner. Och på att man borde kunna sticka rätstickade lappar på stickmaskinen, brodera på dem och sedan sy ihop till en kofta. Man måste dock tillhöra den kategori av stickare som inte har något emot att fästa trådar…

Vi är många många som genom åren gått på Britt-Maries kurser, läst hennes böcker och sett hennes utställningar. Hon var på Syfestivalen och jag träffade henne där, men naturligtvis hade jag glömt att ta med min bok för att få en signering… Troligen blir detta den sista boken hon ger ut. Hennes samling av prover ligger nu i säkert förvar i ett museum. Men i sommar kan man se hennes tröjutställning på Östergötlands ullspinneri, om allt går som det ska.

Förra året kom den här boken, men jag passade på när den fanns till förmånligt pris på Syfestivalen.

Boken Kulturkoftor av Cecilia Dackenberg innehåller beskrivningar till inte bara koftor utan även andra plagg som burits av kulturella personligheter. Men före stickbeskrivningen kommer en fin essä om personen ifråga, och plaggen sätts in i ett sammanhang. Man får läsa om Pablo Nerudas handstickade strumpor, Coco Chanels randiga tröja, Ivar Arosenius fiskartröja mm. Ett ovanligt grepp som författaren gemonför med den äran. För min del tycker jag verkligan den här boken vore värd en översättning så den kunde nå en större publik.

Halsduken nedan, som presenteras som Miss Marples halsduk, är av en modell som jag minns från mina första lärospån i stickningens konst, i skolslöjden. Men modellen jag stickade hade ett annat mönster på de fyrkantiga ändflärparna. Den skulle stickas i ett lejongult garn och mönstret var i vinrött garn. Jag har en klar minnesbild av färgerna tillsammans – rätt snygga – men jag kan inte minnas mönstret. Något med lyfta maskor tror jag.

I fredags var jag iväg till Fårfestivalen i Kil på möte med min stam. Jag visste då att Kerstin Paradis Gustafsson skulle vara där och hade riktat in mig på att få träffa henne och köpa hennes senaste bok, Ull blir vadmal.

Första gången jag träffade Kerstin var när jag gick kursen i ullkunskap på Lilleruds folkhögskola utanför Karlstad på 1980-talet. Då gjorde klassen ett studiebesök hos henne. Senare kom jag åter i kontakt med henne när det togs beslut att Skansens vadmalsstamp skulle återställas. Då hade jag förmånen att få åka till henne och bo där för att kunna vara med när hon körde sin stamp i Skrikarhyttan. Tidigt en vårvintermorgon gick vi upp och Kerstin satte på sig vadarbyxor för att kunna kliva omkring runt och i vattenrännan. Det har jag foton på minsann!

I den här boken redovisar Kerstin den kunskap hon genom åren skaffat om tillverkning av vadmal och andra ylletyger, inte bara i Sverige utan också andra länder. Hon har tidigare skrivit flera böcker där hennes samlade kunskap om främst ullfibern och dess användning redovisas, och det tackar vi för. Nu är det tydligen en bok på gång om hur fiber blir tråd. Själv är jag väldigt sugen på den hon skrivit om nålbindning.

Jag var duktig och köpte inte en massa garn på den stora pow-wowen om får och ull, bara garn till ett par strumpor. Men jag köpte en bok till.

Skarvsöm heter boken som skrivits av Jeanette Rångeby. Det jag föll för först var den historiska redovisningen i bokens inledande avsnitt. Det har visat sig att de småländska dynorna, som är utgångspunkt för författarens arbete, tillverkats av professionella skräddare och inte i hemmen. Det är två olika skäl som talar för detta: dels att flera av tygbitarna i dynorna är samma som användes i de uniformer som skräddarna sydde åt de indelta soldaterna i länet, dels att dynorna inte är prydda med något extra broderi förutom det nödvändiga monogrammet och årtalet.

Största delen av boken upptas av mönsterförslag till moderna tillämpningar av denna gamla teknik, som man också kan köpa av författaren som iordninggjorda kit. Själv blev jag väldigt förtjust i denna modell, men i omarbetning till en storlek passande mig. Skulle inte det bli chict?

Sist ut är denna bok, som är den enda jag inte hunnit läsa eller ens titta ordentligt i. Den har jag köpt i den lilla men utomordentliga hantverksaffär som återuppstått i HV:s hus på Djurgården.

Git Skoglund har samlat information och själv skapat ny kunskap om användningen av hampa som textilfiber i Sverige, en bortglömd del av vårt textilarv. Så den här boken har jag länge haft sökarljuset på efter och ser fram emot att få läsa den.

Nya handväskan

återvinning, bandvävning, boktips, brickband, handväska, vadmal

Ja, det har varit en del annat de sista veckorna, men nu är jag på´t igen!

Det duger ju inte att vara kursledare i hur man syr vackra väskor utan att ha någon egensydd väska att visa upp! Så inför den tredje kursen tog jag mig själv i kragen och gjorde färdigt den påbörjade väskan. Blev nöjd.

Jag har utgått från den väska som är längst bak i Helena Bengtssons bok Sy väskor vackra som smycken, en grön med påsydda rödvita band. Min väska är i samma storlek men lite annorlunda material. Det tjocka ylletyget är rester från en halvsydd vinterkappa som fortfarande hänger i garderoben (det är nog minst 20 kg sedan…). Bandet är brickbandsvävt och inhandlat på en medeltidsmarknad på Gotland för några år sedan. Och fodret är ett resultat av min lek med en ny teknik. Den enda skillnaden är väl att jag ville ha ett blixtlås i öppningen i stället för en knapp.

Bandet kunde jag sy fast med efsingarna som följde med, så det blev nästan osynligt. Det är lite tjockt, bandet, så det var rätt ostyrigt och blev inte alldeles rakt, men så får det vara. Det ger stadga också.

Grejen med att sy väskor inspirerade av kjolsäckar, som ju är idén bakom Helenas bok, är att man använder det man råkar ha hemma. (Kjolsäck är det mer formella namnet på väskorna som hör till en del folkdräkter. De var tillverkade av tygbitar och garnrester som blivit över efter dräktsömnaden.) Nu är det kanske inte alla som har lika stora mängder hopsparade tygbitar som jag, men det var ändå ren tur att jag hade ett foder som gick så bra i färg med bandet. Det här är en bit gammalt lakan, och mönstret är en helt oplanerad rengöring av de redskap jag använde vid en testtryckning för något år sedan. Jag har bara strukit ut fingrar och trycksvampar, använt baksidan av en kakelplatta som tryckstock osv. Det blev också mönster av diskbänkens pressade yta. På bilden ser vi placeringen av fickorna innan fodret sytts ihop och monterats in.

En liten titt in i väskan avslöjar att den inte är alldeles proppfull, som den gamla väskan var. Jag är ju som Muminmamma, alltid ska jag ha med mig en massa ”bra-att-ha-saker”. Och jag insåg från början att det egentligen skulle vara bra med en mellanvägg i väskan, men dels var det inte tillräckligt mycket tyg, dels hade jag inte lust med den intellektuella ansträngningen – att konstruera om fodret.

Nu blir det i stället så att en del extra parafernalia kommer att få egna små påsar att bo i, för det räcker tyget till. Där kan dom ligga i botten på väskan, lätta att hitta. Tänker jag mig i alla fall.

Boken som gett upphov till det hela heter alltså Sy väskor vackra som smycken av Helena Bengtsson, och bör fortfarande finnas att inhandla i hemslöjdsbutiker och bokaffärer. Den kan varmt rekommenderas.

Boktips

böcker, boktips, textilhistoria, varptyngd vävstol, vävning, vävstol

Nu har jag läst en väldigt inspirerande, lärorik och intressant bok!

Från Island kom Hildur Hakonardottir. Från Shetlandsöarna kom Elizabeth Johnston. Och från Norge kom Marta Klove Juhl. (Ber om ursäkt för att jag inte fixar de specifika bokstäverna…) Dessa tre visa och textilkunniga kvinnor möttes på museet i Hordaland utanför Bergen i Norge för rätt många år sedan, i akt och mening att undersöka den varptyngda vävstolen i alla aspekter. Det blev många möten och experiment, rotande i arkiv av olika slag, genomgång av arkeologiska skrifter, intervjuer och bokläsande, ännu mer experimenterande och möten, och till slut blev det denna redovisning av det nuvarande kunskapläget.

Boken innehåller redogörelser för vad som vävts på den varptyngda vävstolen på Island, på Shetlandsöarna och i Norge. Det tidsmässiga spannet sträcker sig från bronsålder till nutid. Där finns t ex mycket om vadmalsproduktionen på Island som jag tacksamt tar till mig. En stor del av boken är en ren handbok om hur man sätter upp en väv och väver, dessutom med fler än ett skaft. Uppsättningen är annorlunda än den som visas i Ellinor Sydbergs häfte. Bättre eller sämre kan jag inte yttra mig om – än. Här visas bilder en mängd färggranna vackra vävar ur den norska traditionen. Det finns också flera bidrag av andra författare som skrivit om olika experiment, som att väva plockad dubbelväv i ett hus med enbart belysning från ett vindöga eller att bereda vadmal i havet med hjälp av vågor och tidvatten, och annat. Ett intressant kapitel skrivet av redaktören Atle Ove Martinussen handlar om hur handlingsburen kunskap överförs, den kunskap som man inte kan läsa sig till. Det är alldeles för mycket bra saker i boken för att jag ska kunna redogöra för allt det i korthet här.

Jag fick tips om boken via en sida på facebook, Historiska textilier. Nästan omedelbart skickade jag iväg ett mejl till Museumssentret i Hordaland och frågade om jag kunde få köpa den. Efter ett vänligt svar och ett enkelt överförande av pengar via bank tog det knappt en vecka innan jag hade den i min hand. Den är föralldel ganska dyr, och portet var ganska saftigt det också, men ibland måste man bara ha.

Alltså:
The Warp-Weighted Loom av Hildur Hakonardottir, Elizabeth Johnston, Marta Klova Juhl
ISBN 978-82-7959-219-8
Förlag Skald 2016