månadsarkiv: november 2017

Laga tovad vante

filtning, frivirkning, tovning, ull, vantar, virkning

Mina tovade vantar blev inte riktigt bra på tummen. Ju mer jag använde dem ju mer visade sig de svaga delarna. Jag hade också hört att det inte skulle gå att tova dit en lagning, och det visade sig vara allldeles sant. Så vantarna hamnade i fulhögen.

Sedan fick jag tillfälle att fråga nestorn inom tovning, Gunilla Paetou, vad jag skulle göra, och hon föreslog att jag skulle virka en tummetott och sätta fast. Jag letade reda på ett lämpligt garn i förrådet och satte igång med virkandet. När jag höll på med det fick jag en idé, tappade alla hämningar och gick alldeles bananas.

Ja, sen trädde jag på tummetottarna och sydde fast dom lite lätt innan jag tvättade vantarna ganska hårdhänt i hopp om att näten skulle tova fast. Men det gjorde dom nu inte eftersom vantarna är så hårt tovade. Det kan möjligen bli ett problem, om jag fastnar i saker ofta, men annars är de väl ganska anslående, tycker jag.

I alla fall unika. Varmare blev dom också när draget vid tummarna kom bort.

Färga med krappens blad

krapp, siden, ull, växtfärgning

Min hemodlade krapp blev fin denna sommar, stor och buskig med många blommor.

Det är ju så med krapp att man bör låta den växa till sig några år, innan man gräver upp rötterna. Nu hade den stått i sin pallkrage tre år, så jag tyckte det var dags. För några veckor sedan tog jag fram grepen, gick ut i landet och grävde upp vad jag kom åt. Det blev en hel del, som syns på nedanstående bild. Jag tror jag satte åtta frön, som jag köpt från Wild Colours via nätet. Alla grodde inte, men de som tog sig överlevde vintrarna här utanför Stockholm helt galant.

De här rötterna ska nu tvättas, hackas och sparas – igen. Jag vet inte riktigt hur länge. Men det är uppenbart att man får ha tålamod om man vill färga med egenodlad krapp.

I Jenny Deans bok A Heritage of Colour skriver hon emellertid att man kan färga med de gröna delarna av växten också, fast man får inte rött då förstås. Hon har lyckats få rosa toner. Det går bra att använda de halvvissna delarna av växten, skriver hon också. Så jag valde ut de bästa grenarna och klippte ner i min 10-liters färgningsgryta. De bladen kokade jag sedan ur på vanligt sätt och fick en lovande mörkbrun vätska, som porteröl ungefär. I den fick några småhärvor ullgarn sjuda under en timme, tillsammans med några småbitar sidentyg. Garnet var betat med alun och vinsten, men tygbitarna är nog obetade.

Resultatet blev som ovan. Inte rosa direkt. Jag vet inte om vi behöver fler växter som kan färga beige, men nu har jag i alla fall provat. Fast den ljusgröna är ju fin. Längst till vänster har vi den rena färgen i två småhärvor, sedan kommer en härva som efterbehandlats i lut 20 minuter och därefter en som legat i mitt kopparvatten samma tid. Tygbitarna är uppifrån och ner japon, taft och råsiden. Färgåtergivningen är inte helt korrekt. Garnerna är lite mer mättade i färg på bilden än i verkligheten.

Boktips

böcker, boktips, textilhistoria, varptyngd vävstol, vävning, vävstol

Nu har jag läst en väldigt inspirerande, lärorik och intressant bok!

Från Island kom Hildur Hakonardottir. Från Shetlandsöarna kom Elizabeth Johnston. Och från Norge kom Marta Klove Juhl. (Ber om ursäkt för att jag inte fixar de specifika bokstäverna…) Dessa tre visa och textilkunniga kvinnor möttes på museet i Hordaland utanför Bergen i Norge för rätt många år sedan, i akt och mening att undersöka den varptyngda vävstolen i alla aspekter. Det blev många möten och experiment, rotande i arkiv av olika slag, genomgång av arkeologiska skrifter, intervjuer och bokläsande, ännu mer experimenterande och möten, och till slut blev det denna redovisning av det nuvarande kunskapläget.

Boken innehåller redogörelser för vad som vävts på den varptyngda vävstolen på Island, på Shetlandsöarna och i Norge. Det tidsmässiga spannet sträcker sig från bronsålder till nutid. Där finns t ex mycket om vadmalsproduktionen på Island som jag tacksamt tar till mig. En stor del av boken är en ren handbok om hur man sätter upp en väv och väver, dessutom med fler än ett skaft. Uppsättningen är annorlunda än den som visas i Ellinor Sydbergs häfte. Bättre eller sämre kan jag inte yttra mig om – än. Här visas bilder en mängd färggranna vackra vävar ur den norska traditionen. Det finns också flera bidrag av andra författare som skrivit om olika experiment, som att väva plockad dubbelväv i ett hus med enbart belysning från ett vindöga eller att bereda vadmal i havet med hjälp av vågor och tidvatten, och annat. Ett intressant kapitel skrivet av redaktören Atle Ove Martinussen handlar om hur handlingsburen kunskap överförs, den kunskap som man inte kan läsa sig till. Det är alldeles för mycket bra saker i boken för att jag ska kunna redogöra för allt det i korthet här.

Jag fick tips om boken via en sida på facebook, Historiska textilier. Nästan omedelbart skickade jag iväg ett mejl till Museumssentret i Hordaland och frågade om jag kunde få köpa den. Efter ett vänligt svar och ett enkelt överförande av pengar via bank tog det knappt en vecka innan jag hade den i min hand. Den är föralldel ganska dyr, och portet var ganska saftigt det också, men ibland måste man bara ha.

Alltså:
The Warp-Weighted Loom av Hildur Hakonardottir, Elizabeth Johnston, Marta Klova Juhl
ISBN 978-82-7959-219-8
Förlag Skald 2016