månadsarkiv: november 2015

Ett annorlunda stickmönster

Nu har jag varit på kurs igen och lärt mig ”Sticka som Mamma Astrup”. Det var Eva Andersson på Stäkets Hantverk och Design som höll i den kursen. De historiska notiserna kommer från hennes kompendium. 

Tekniken förekommer så vitt man vet endast i Norge. ”Mamma Astrup” hette Ebba Astrup och levde 1863 – 1944. Hon kom från Stockholm, men levde i Norge som vuxen. Hon var barnhemsföreståndare på gården Rostad i närheten av Tromsö. 

Det är en teknik för att göra mönster med två färger, som stickas med enbart räta maskor. Mönstret görs genom att lyfta maskor. Det finns två exempel på min bild. Det översta, med frans,  var den metod som mamma Astrup själv använde. Hon stickade halsdukar med frans i varje kortände. Man börjar alltid från samma kant, lämnar en bit garn till fransen, stickar sig igenom rapporterna som givetvis är många fler i en halsduk och avslutar sedan med en bit garn. Vartannat varv med mörkt garn med plockade maskor enligt mönstret och vartannat varv med ljust garn, båda varven alltså med rätstickning. Sista momentet är då att knyta alla garnstumpar till en frans. Det låter kanske krångligare än det var. 

  
Det går också bra att sticka runt. Jag tyckte till och med att det var lättare. Då stickar man rätstickning och plockar mönster med det mörka garnet omväxlande med avigstickning med det ljusa garnet. I mina exempel är det ljusa garnet lite tjockare än det mörka så det tecknar sig väldigt bra. Det här sättet att sticka har man klurat ut på senare tid, och det användes inte av mamma Astrup. Jag har god lust att göra mig ett par vantar i den här tekniken.

Man kan också sticka med släta sidokanter. Vi fick mönster till det med, så jag försökte mig på det hemma men fick ge upp. Att hålla reda på om jag skulle sticka avigt eller rätt med garnerna och dessutom ha koll på när det skulle lyftas maskor blev för mycket, särskilt som det är svårt att se vad som är rätsida i början. 

På Evas hemsida kan man läsa mer om hennes kurser, garner och annat stickrelaterat hon säljer. 

Lördagskurs

Stockholms läns hemslöjdsförening hade kurs i mola-teknik i lördags och jag var med. Det är en sorts inverterad applikation som kvinnorna i indianstammen Kuna i Panama har utvecklat till en helt eget uttryck. Molas används till dräkten de bär, två snarlika paneler som monteras på blusarnas fram-och baksidor. Kursen leddes av Tomas Woodski. Han fick syn på mola-broderierna helt apropå i en utställning i Toronto och blev fast. Så småningom tog han sig till Panama och fick direktkontakt med brodöserna där, och fick veta hur man ska göra. 

Jag hade köpt tunna bomullstyger på Ohlssons tyger, men de var faktiskt lite för tjocka. De tyger Tomas hade köpt på plats och hade med sig var tunnare, en slags poplinkvalité av bomull-polyester blandat. Nu tog jag mina tyger i alla fall och tråcklade ihop tre lager till att börja med. 

  
Tomas hade också med sig ”riktiga” molas, och det var det här motivet som jag fastnade lite för. 

  
Grejen är alltså att man ”klipper sig ner” genom lagren, i stället för att bygga på uppåt som man annars gör med applikationer. Här ovan är det ett gulvitt tyg överst, sedan ett svart och längst ner ett mer kritvitt tyg. 

  
Här har jag tagit mig ner till det understa, rosa tyglagret. Man klipper alltså upp och viker in traskanterna, som sedan sys fast. Det svåra är att bedöma hur mycket som ska klippas bort första gången, tyckte jag i alla fall. Jag tänkte också att det skulle vara enklare att jobba med raka kanter, men kanske rundade former hade varit bättre. Slutresultatet blev så här, som nedan. 

  
Bilden är tagen hemma i ett annat ljus, därav de förändrade färgerna. Egentligen tyckte jag der var rätt kul, även om det var pilligt. Jag ska nog vända den och jobba med det rosa som rätsida, och prova på lite böjda linjer. Men jag har långt kvar till det här…. 

  
Som synes är det ”tillåtet” att lägga på bitar av tyg ovanpå det översta lagret och sedan klippa i det. Det går också bra att peta in en tygbit mellan de lager man har eller att brodera på vissa partier. 

Ursprunget till dessa mönster finns i den kroppsbemålning indianstammen gjorde förr-i-världen. Sedan kom missionärerna med kläder och bomullstyger. De äldsta mönstren har en mer geometrisk form, med symboliska uttryck, men numera är det omvärlden som omtolkas och avbildas. Molas är fortfarande mycket viktiga för Kuna-indianernas självuppfattning och intregitet. Tomas berättade som exempel att när skoluniform med collegetröja infördes, klipptes tröjan upp i ett mola-mönster. Det är enbart kvinnor som syr, och det finns en marknad även för turistförsäljning och konstsamlare, vilket ger en liten inkomst. 

Mer om molas ser du här på wikipedia med fina bilder,  här och här. Det finns ännu mer på nätet. Kom bara ihåg att skriva molas med s när du ska söka. 

Fredag på stan

Bråttom iväg hade jag för att hinna med bussen, och kameran blev kvar hemma. Så fotona fick tas med mobilen. 

Först åkte jag till Fibrespace Galleri på Katarina bangata 40. Det är ett nytt galleri som fokuserar på textilkonst. Och sådana kan vi inte få för många av, eller hur? 

  
Det är Noël Morical som ställer ut stora hängande skulpturer, gjorda av nylonsnoddar i makraméteknik. Det är inget som vi har sett förut i Sverige, vad jag vet. 

  
Jag skulle också vilja prova på det här men kanske inte med nylonrep. Kan mattrasor fungera tro? 

Nästa utställning blir 3 december, och då är det medlemmar i Svenska Shiborisällskapet som ställer ut. 

Sedan åkte jag till HV Galleri, där det ställdes ut just textilier gjorda i shiboriteknik av tidigare elever på helgkursen i shibori, och i rummer innanför visades arbeten av tidigare elever, Emerging Talents. Dessutom visades två konstnärliga forskningsprojekt, Lojalitetens praxis av Janna Berggren samt Hur hemslöjdsrörelsen skrev kropp av Ellen Landberg. Man kunde också få info om de kommande kurserna på HV. Jag har absolut lust att gå någon mer kurs men vi får se. 

   
 
Efter det gick jag in på Nordiska museet och kollade in nya utställningen Rejält Retro, som handlar om målade allmogemöbler. Men därifrån har jag inga bilder att visa. Ni får gå dit själva och titta, för det är absolut sevärt. 

Sedan gick jag till Berwaldhallen och bevistade Radiokörens jubileumskonsert. Kören har funnits i 90 år och är nu världsberömd, med rätta. 

En riktig heldag blev det. 

Färgodlingarna: utvärdering

Denna sommar har jag alltså gett mig in på att odla en del av mina färgväxter själv. Jag har skrivit lite om det tidigare så skrolla neråt och läs om det. 

  
Här har vi en skörd av blodamarant och tigeröga. Blodamarant ska få ett eget inlägg om några veckor, när jag fått hem en sjal som nu är på utställning. Tigeröga – de brungula blommorna – ger en mättad gul färg, som kan manipuleras med lut eller kopparskrotvatten. Det blev väldigt många blommor, så jag har torkat för att se hur det fungerar att färga med dem då. De torkade blommorna ser ut så här. 

  
En annan växt jag odlade var safflor. Den ser ut lite som en tistel, med spetsiga vassa bladspetsar och blommor sittade i en grön boll av blad. Det är bara en liten orangefärgad tofs som sticker upp. Jag fick skära upp bladbollen och plocka ut den lilla tofsen. 

  
Av mina åtta safflorplantor fick jag ihop c:a 4 gr blomblad, inte särskilt mycket. Jag har inte nänts använda det utan tänker odla mer nästa sommar. 

  
Det är lätt att förstå att det användes för att dryga ut saffran, men det finns ingen som helst arom av den kryddan i det här. 

  
Krappen som såg så ämlig ut i början har tagit sig fint, och skulle nog helt kunna övermanna de små jordgubbarna. Men den får stå på tillväxt några år till, så rötterna blir tjocka och fina. 

  
Och jag kommer inte att ha något som helst problem med vauen heller. Här finns redan små fröplantor, om nu inte dessa bladrosetter övervintrar. Jag har dessutom sparat frö från den. 

Vejden får vi ser hur det blir med. Även detta år blev det misslyckad färgning. Det verkar som om jag måste göra en sådan där stinkande urinkyp i alla fall…