Idag börjar Fårfesten i Kil och håller på i två dagar till!
Här finns massor att titta på, glädjas åt och ta med sig hem. En av de saker jag fastnade hos idag var Elsie Thoréns samling av äldre nålbundna vantar med broderi. Dessa vantar kan rentav vara tillverkade i början av 1900-talet. Hon hade också nygjorda vantar till salu.
Fåreningen Fårfest i Kil som driver det här arrangemanget har satt upp tussris i hela samhället och pyntat hela skolan på olika vis.
Mer om festligheterna i morgon!
Så här kan det bli.
Det här är en bit japonsiden, som jag skrivit om tidigare i bloggen. Den är solfärgad med krapp och sedan omknuten och överfärgad med syrafärg. Det blev inte så pjåkigt, tycker jag. De större cirklarna i hörnen är gjorda genom att jag först tråcklat runt en cirkelform som sedan dragits ihop. De mindre är gjorda på fri hand. Att de blivit mer fyrkantiga beror enligt ”fröken” på att tyget kan styra det så.
Så här ser den ut på.
Nästa schal har jag också skrivit om tidigare: hur jag veckade, markerade, sydde och drog ihop och sedan färgade. Det var minst lika mycket jobb med att efter färgningen sprätta bort alla trådar…
Än så länge har jag ingen lust att pressa bort vecken. Den har en väldigt mysig känsla så här.
På närbilden kan man se spåren efter tråden och nålen. Någonstans har jag läst att man kunde låta lite tråd sitta kvar i tyget, så att köparen skulle se att det var äkta vara! Det kan man verkligen se här, fast på ett annat sätt.
Häromkvällen var jag på en väldigt bra föreläsning, som föreningen GardeRobe här i Stockholm ordnade. Det var Ulla Oscarsson, som tidigare arbetat på Jamtli museum i Östersund, som berättade om arbetet med sin fina bok. Den heter Kvinnomöda och skaparglädje Nedslag i Jämtlands och Härjedalens textilhistoria och kan verkligen rekommenderas! Rätt så dyr, det medges, men det finns ju bibliotek. Läser man den får man en bra uppfattning om det tunga arbete kvinnorna hade förr med att producera allt textilt som behövdes och den enorma kunskap om materialen som byggdes upp. Och trots slitet fanns tid och ork kvar till att dessutom skapa vackra saker.
Nu har jag varit duktig.
En gammaldags lagning, utförd med gammaldags stoppsvamp med spiralfäste för strumpan och gammaldags stoppgarn ur samlingen. En riktig stopp med lite trendig sashikosöm omkring. Undras hur det här 100% perlongarnet kommer att uppföra sig? Någon som minns vad de här små kartongbitarna med stoppgarn på kallades?
En som är riktigt duktig på att stoppa kan man se här.
Jag har påbörjat mössan Tea Jenny och gjort en provisorisk uppläggning enligt Kate Davies förslag. Det är den som visas på bilden ovan. Den kan också ses på film här. Men det kan inte hjälpas, jag tycker nog det hade varit enklare att bara göra en luftmaskkedja i stället.
Sen visar jag lite av det jag handlade i Jokkmokk. Skivan är en bok, producerad av Louise Ström. Den innehåller massor av mönster och beskrivningar till hur man väver brickband, med filmer. Mycket inspirerande och instruktiv! Skivan kan man köpa på hemsidan. Bredvid skivan ligger några väldigt behändiga små verktyg, tänkta att ha när man t.ex. trär en bandsked. Men dom kan användas överallt när man vill trä ett garn genom ett hål tänker jag mig. De kan inhandlas hos Stoorstålka, som säljer varor med samisk prägel. Där kan man också köpa nyproducerade bandskedar av olika bredder och en behändig bandkniv.
Till sist en bild på det senaste tillägget i knappsamlingen. Knapparna i lådan köpte jag i en sybehörsaffär. Fick hela lådan för ett ganska bra pris. De större knapparna av horn och ben är tillverkade av hantverkare på orten.
På den historiska marknaden i Jokkmokk hittade jag denna välklädde man.
Det var kommunalordföranden (typ) som var ute och vädrade arvegodset. Han hade anor från Hälsingland och pälsen kom därifrån. Tydligen hade det gått åt c:a 10 vargar för att få till denna päls…
Här kan man också se hans fina filtade stövlar. Tyvärr hade dom inga sådana till salu iår.
Det bästa sparar jag dock till sist. Bältet.
Nu gick jag inte kommunalordföranden inpå livet, men jag är rätt säker på att bältet är sytt mellan 1880 – 1900, och jag är också ganska säker på att den som sydde det kallade tekniken vävsöm. Men idag kallar vi det plattsöm förstås. Fint ullgarn var det i alla fall. Roligt att bältet visades upp i sin ursprungliga användning och att det var i så bra skick!