Färga med blå bresilja

blå bresilja, efterbad, färgning, färgväxter, kallfärgning, kermesbär, ullgarn, växtfärgning

Abstract in English below.

Tidigare har jag berättat att jag fått ”ärva” växtfärgningsmaterial av en vän, vars mamma hade avlidit. Material som daterade sig till – ja, lite oklart faktiskt – men jag tippar den förra växtfärgningsboomen på 1970-80-talet. Där fanns bl a en påse med finmalen blå bresilja. Det såg ut som ett rödbrunt pulver, 200 gr. Det kändes lite osäkert om det fortfarande skulle ge färg. Men det finns ju bara ett sätt att ta reda på det, eller hur?

Sä jag gjorde ett kok med alunbetade ullgarner, 2 x 2 hg och några olika småhärvor av redgarn. Blå bresilja ska ju ge blått, men det första koket med två härvor blev nästan svart, särskilt redgarnet, en liten härva som ligger ovanpå den stora härvan. Ullgarnet är vanligt gammalt svenskspunnet ullgarn från ett loppisfynd, och redgarnet är ett urgammalt fynd, knappast svenskspunnet, troligen merino i en mycket fin kvalite. Det första koket gav alltså ett nästan svart garn, men jag hade ett himla sjå att skölja och tvätta bort färgpulver. Det bara rasade ur garnet.

Men badet såg ändå potent ut, så jag gjorde ett kok till till. Och det blev som stor härva nr två, som också har en liten redgarnhärva liggande ovanpå sig. Väldigt mörkt blått där också, mörkare än jag väntat mig. Till höger om denna storhärva ligger en liten härva silkegarn och en redgarnhärva med rabarberbetning, som är färgade i första badet. Det blev ingen särskild effekt av rabarberbetningen, men nu vet jag det. Jag tror faktiskt färgbadet skulle ha räckt till ett kok till, men nu hade jag inget mer betat garn.

Det var dessvärre inte bästa ljuset att fota garnerna i, men jag hoppas det syns bättre om du klickar upp bilderna i storlek. Garnerna ser något mörkare ut på bilden än i verkligheten.

Blå bresilja (det finns/fanns röd och gul också) kommer från barken från ett träd som växer i Sydamerika. Det köptes stora mängder av det tidigare och användes som ett enklare alternativ till vejde och indigo, eftersom det är mindre komplicerat att färga med. Och det är källan till landsnamnet Brasilien. Den röda och gula bresiljan kommer från andra växter men också de från Sydamerika. Blå bresilja har inte lika bra härdighet som vejde/indigo, så jag lindade litet garn runt papper och lade på terassen för att testa. Nu var väl inte denna gråa oktober/novembermånad det optimala testtillfället, men här är en bild. Ingen skillnad just när det gäller bresiljan trots mer än en månad utomhus. Jag får ta och lägga ut den igen när solen kommit åter.


Jag ska istället berätta lite om den småhärva som ligger längst till höger på härvbilden och på testremsan. Den är färgad med amerikanskt kermesbär, som jag odlat själv. Alunbetade småhärvor fick ligga tillsammans med bär i en plastlåda ovanpå varmvattenberedaren. Efter en vecka hade det börjat jäsa och mögla, så då sköljde jag det. Det blev en fin mörklila färg. Men som synes både på småhärvan och på testremsan är det riktigt dålig härdighet. Inget att satsa på alltså.

From a friend I had a gift of dyeing material, connected to his mother that passed away some time ago. She used to dye her own stuff back in the 1970-80’s. Among it was a bag containing logwood, processed to a fine brown powder. I couldn’t be sure this was still useable, but there’s only one way to find out, isn’t? The bag contained 200 gr and I used it all. First bath I dyed 200 gr wollen yarn, the second bath too, plus in both cases a few of my small sample skeins. All of the yarns mordanted with alum. I was a bit surprised to get these dark colours with an dyeing agent that old, and also surprised that the colours were so lightfast. Although the light test was made in the darkest of weeks in Sweden, so it might be different in summer. The sample skein and test yarn at the farthest right is dyed with kermes berries, which proved not to be lightfast at all.

Tomteparad

broderi, bundet broderi, duk, hemslöjd, Henriette Ousbäck, julduk, korsstygn, lingarn, linnetyg, tomtar

Abstract in English below.

För länge sedan hade tidningen Vi en särskild redaktion för olika slags handarbeten, mest av textilt slag. Undrar om inte Uwe Snidare var drivande där? Bland annat kunde man köpa olika kit för broderier, för det mesta genom förmedling från olika hemslöjdsaffärer och andra formgivare runtom i landet. Nuförtiden har tidningen särskilda handarbetsnummer istället.

Men då, på 1970-talet tror jag, fanns det en gång ett erbjudande om en julduk formgiven av Henriette Ousbäck, kallad Tomteparaden. Själva iordningställandet och utskickandet av handarbetskitet sköttes av Kalmar läns hemslöjdsförening. Jag och min syster köpte var sitt kit. Mitt lades i förråd, men min syster sydde sin duk, där hon bodde då, i México. Kitet kostade 88 kr, plus porto och avgift 8:45, för bottentyg, garn, nål och mönster. Det meddelas också att en färdigsydd duk kostade ”över 1 250 kronor”. Jag har sparat tidningsurklippet med informationen så jag kan berätta det här.

Jag lade mitt kit i förråd som sagt, tog fram det och tittade på det ibland men mer blev det inte. Men så helt plötsligt på höstkanten förra året tog jag fram det igen och satte igång, utan att egentligen ha någon annan önskan än att koppla av från stickningen och annat hantverk. Jag lade ut den första halvsydda figuren på Fejan och fick en jättefin respons på den, vilket triggade mig att försöka bli klar med duken till jul.

Så det blev så att jag satte mig med broderiet nästan varje dag, c:a 2 timmar åt gången. Den gråa hösten som var då ville man ju i alla fall inte låtsas om, och med coronapesten dessutom. Det var skönt att bara mata på med de klara färgerna och inte fundera så mycket på världens alla bekymmer. Och jag är väldigt tacksam för allt påhejande via Face book och Insta. Själva broderiet blev klart före jul, men så blev det ju ytterligare och hårdare restriktioner, så det kändes inte meningsfullt att rappa mig med själva monteringen. Det skulle ju inte komma någon och hälsa på i alla fall. Men i mellandagarna tog jag mig samman och fållade duken.

Den mäter ungefär 46 x 48 cm, är sydd på dalalinne med 7 tr/cm. Broderigarnet är Klippans lingarn 16/2. Just garnet var en osäkerhetsfaktor. Skulle det räcka? Det skulle ju inte finnas samma garn att få tag i nu. Skulle det ha blivit torrt och sprött av ålder? Men det enda garn som var lite problematiskt var det svarta, inte särskilt förvånande. Det var också det enda som räckte alldeles precis till sista stygnet. Och det var ju tur då att jag bestämde mig för att ge tomtarna olika färg på ögonen istället för svart, för då hade det inte räckt hela vägen. Det garn som var avsett till ansikten var lite grått för min smak, men en face book-kompis hade ett ecru-färgat lingarn som hon glatt delade med sig, tack för det!

Jag har missat något stygn här och där men det syns inte på helheten. Lite förskjutet i mötet när jag sytt runt blev det också men det inbillar jag mig inte heller syns. Jag är rätt nöjd med min Tomteparad faktiskt och hoppas jag kan använda den nästa jul.

Henriette Ousbäck är fortfarande aktiv med nålen men i helt annan stil. Googla på henne får ni se!

This awful, terrible and grey autumn I picked out an old sewing kit, bought once in the 1970’s. It was a bliss to slowly work the pattern out, keeping my thoughts away from the harsh reality and bad weather, cherished by comments on social media. The pattern is created by Helene Ousbäck, still working as an designer and embroiderer. Just Google her name (I’m not friends with this blog’s functions at the moment, can’t add a link)! The little figures look like gnomes but they are, as part of Swedish lore, not exactly the same. But here they are shown a kind of cross breed with the tradition of S:a Claus… Anyhow, it’s cross stiches with linen yarn on linen cloth.

Från skattkammaren

bandvävning, folkdräkt, halsduk, handvävt, kläder, mössa, oreband, oredräkt, sytt, textilhistoria, ylletyg

Abstract in English below.

Eftersom jag både stickar, väver och broderar men inte har avslutat något, blir det ett inlägg från min textila skattkammare. Eftersom det blir skrivet så sällan blir det ett extra långt och tungt inlägg. Glöm inte att det går att klicka upp bilderna.

Jag börjar med en gammal bild på två gullpluttar.


Anders fyllde två år detta år och Anna kommer att fylla fyra på hösten. Nu är dom vuxna och har egna gullpluttar. Det är nog enda gången de burit dessa dräkter som jag sytt, barndräkter från Ore socken i Dalarna. Här kommer lite info om dessa dräkter.

Vi börjar helt pedagogiskt med att placera ut Ore socken på kartan över Dalarna. En liten socken, mest skogsmark, nu ansluten till Rättviks kommun.


Så kommer en helt underbar bild från Ore hembygdsförenings arkiv. Dessvärre vet jag inte namnen på personerna på bilden. Men den föreställer ett ungt dräktklätt par från Ore med sina två barn, gossen i knät på pappan och flickan framför mamman.


Den här bilden plus muntliga uppgifter från min ”dräktmentor” Ida Söderberg är vad jag haft som förlagor till min dräktsömnad. Dessutom tillkommer en trasig kolt, hittad som tätning i en vägg.

Den lille gossen, som verkar lite förskräckt för fotografen, har en randig kolt på sig. Han har också ett förkläde, en rutig halsduk och vad som ser ut som en haklapp. Det kan också vara en bröstlapp, något som var vanligt till små pojkars kläder vid denna tid i övre Dalarna. Fina små kängor har han också. Det är lite svårare att bestämma vad flickan har, men det är troligen en tröja av något slag, stickad eller sydd, med knäppning fram. Hon har en ljus mönstrad halsduk. Om man tittar på hennes vänstra sida verkar det som att kjolens randning bryts en bit upp upp. Det är kanske tröjan som är så stor att den räcker ända dit? Uppviket på ärmarna tyder också på att tröjan är för stor. Det som syns under förklädet är randigt, kanske av samma typ som kvinnornas ”randkjol”. Mössorna har tagits av inför fotograferingen. Förklädena är båda av samma typ som mammans, det som nu kallas ”randförklä”.

Något år innan jag sydde koltarna var det ett hus som revs i Dalbyn, min födelseby. Då hittades en rest av ett barnplagg, tillräckligt mycket för att man skulle kunna bestämma att det var en pojkkolt. Jag hade förmånen att få se och rita av den. Här kommer en bild av mitt anteckningsblad från tillfället.


Jag ritade en skiss på hur kolten skulle ha kunnat sett ut i helt skick. Min text lyder: ”Pojkkolt från ”gamla Palms” i Dalbyn. Halvylletyg med liv och ärmar fodrade med bomullslärft, halsen kantad med bomullstyg, smårutigt i rött/vitt. Knäppt bak med hakar och hyskor. Smal invikt fåll nertill, ärmarna med tyg och foder vikta mot varann. Tyget vävt i tuskaft på linvarp.”  Det som var kvar av kolten var övre delen med ärmarna och ungefär halva nederdelen, tillräckligt mycket för att man skulle kunna se skärningen på rygg- och sidsömmarna, och fållen. Tillräckligt mycket för att kunna fastslå att det var en kolt för en gosse. Flickornas koltar i Dalarna var alltid avskurna i midjan. Den äldre kvinnodräkten i Ore hade enfärgade veckade kjolar, mörkblå eller svarta, till fest gröna. De har nästan alltid en ”bredda”, en isättning av annat enklare hemvävt tyg under förklädet. Som regel är de randiga på mörk botten, och man kan se att man slagit in garnrester av olika slag, för det är inte alltid som randningen är likadan från sida till sida. Tur var det väl att jag hade sett så många breddor innan och kände igen den typ av tyg som använts till kolten! Den var väldigt blekt och illa faren, men en enklare vävanalys gick att göra. Och jag tycker åtminstone själv att fotografiet bekräftar min teori om tyget.

Jag hade inte tillgång till koltresten när jag gjorde mönstret till Anders kolt, så det fick bli efter min skiss. Tyget hade jag vävt innan, men jag använde mig av en varp som var uppsatt till randkjolar, i den vävstuga som då fanns i Dalbyn. Så det blev bomullsvarp, och garnet jag slog in var rester av mörkblått yllegarn, sådant som användes i randkjolen, och lite blandat smått och gott till ränderna. Alldeles som man vävde breddorna förr, inbillar jag mig. Så här blev den då.

Ingen haklapp som synes. Var jag fick halsduken från minns jag inte, men jag tycker fortfarande att den passar in bra. Förkläsbandet har jag också vävt. Mössan är sydd av olika rödbottnade kattunstyger, och den har förstås kilar i nacken som en pojkmössa ska ha.



Flickans kolt är då sydd med avskuret liv. Här har jag gått efter muntlig beskrivning från Ida Söderberg. Det finns vad jag vet ingen sådan här kolt bevarad heller. Det sys dräkter till flickor fortfarande, men de sys mer som en livkjol: ett ärmlöst liv av rött kläde med en fastsydd randkjol. Till den måste flickan då ha en ”överdel” (blus) av vitt bomullstyg med långa ärmar under livkjolen. Det blir som en kopia av den vuxna kvinnans dräkt med rött livstycke och randkjol. Det är samma tyg i de båda förklädena, jag har bara vänt olika sidor utåt. Och jag har faktiskt – vet inte om jag törs säga det – klippt sönder ett gammalt förkläde… Flickförklädets band är gammalt, men kjoltyget har jag vävt. Mössan har mittstycke och sidostycken som det ska vara till en flicka. Halsklädet är en gammal urblekt ”gulkrokstrasa” – ordet trasa är inte nödvändigtvis negativt i oremålet. Men jag har visst glömt bandet som ska sitta nertill på kjolen, varprandigt med röd botten. Och lövbroschen är nog överkurs till en så liten flicka.

This is a blog post with the story on how I made the national costumes of my home community for two of my children a long time ago. I used the old black-and-white photo and the knowledge of my mentor in textile tecniques and costume wearing, a dear old woman no longer alive, as help when constructing the models. My son Anders on the left is two years when the picture is taken and my daughter Anna is about to be four. In those days long ago (that is 19th century and further away) boys didn’t wear pants, not until say six years, maybe older. Beside the picture and my mentor’s tellings, I also had the lucky opportunity to see an old boy’s dress, found when an old house was tored down. The remains of the dress had, as was common, been used as seal in the wall. The blue striped dress was made for my son, following the model of the dress found, and the dress with a green bodice and striped skirt was made according to what my mentor told me. I wove the fabric to the boy’s dress and the skirt for the girls dress, also the tying band for the boy’s apron.

Förr och nu – fortsättning

applikation, broderi, fiber art, folkkonst, handsytt, kasai velvet, Manne Dahlstedt, textilkonst, trasmatta, vävning

Abstract in English below.

Fortsättningen på redogörelsen för en utställning i Leksands Kulturhus.

När jag ser på konst är det oftast inte det perfekta som berör mig mest. Hellre vill jag se det som är lite ojämnt och skaver, det som är en överraskning och kräver att man tittar en gång till. Gulligt och/eller tillrättalagt och perfekt är inte alltid så intressant. I den här utställningen fanns många verk med den kvalitén.

Dessa tyglängder i utställningens början anslog tonen. Det röda tyget är avsett att klippas till och bäras som förkläden till pojkkolten i Leksand. Det är vävt av Margit Hallmans i rosengång. Tyglängden till vänster är en textil från Kuba-riket, gjord i applikationsteknik. Användningen meddelades tyvärr inte. Det kan knappast vara större skillnad på två textiler.

Kuba-riket fanns för länge sedan i Afrika, i den del av kontinenten som numera  räknas till Kongo. Under 1600-talet var det ett kungarike med flera olika stammar i en slags union på flera plan. Det var som regel männen som vävde tygerna av raffiapalmens blad, och kvinnorna som broderade de olika mönstren. Det remarkabla med mönstren är avsaknaden av regelbundenhet och symmetri, ett synsätt som ju är helt motsatt den västerländska kultursynen. Tyvärr är inte mytologin och tankarna bakom formgivningen bevarade, så det finns ingen förklaring till valet av motiv.

Just denna teknik kallas Kasai velvet efter en av stammarna i riket. Det är som namnet visar ett broderi med lugg, med en typisk komposition av diagonala romber. Alla har de dock en utformning eller placering som motverkar symmetri.


Här har vi vad jag tror är en modernare tillämpning på mönsterbilden. Tyvärr gavs det inte någon ordentlig katalog, enbart en nummerlista. De övre kuddarna verkade vara av äldre datum och de tre undre senare tolkningar. Det är fråga om applikation med raffiatyger från Kuba-riket (kanske). Figurerna är fastsydda med langettliknande stygn.

Detta broderi, som närmast liknar plattsöm, är en liten del av ett långt tygstycke benämnt ”ntshak”. Det skulle svepas och draperas runt kroppen, mans- eller kvinnokropp angavs inte.


Man kunde mönstra genom att måla på raffiatyget också. Då kunde det se ut så här.

En av de konstnärligt begåvade hantverkare som bor i Leksand är Manne Dahlstedt. Han är bokbindare till professionen men utövar också annat hantverk. Han har tagit fasta på möjligheten att skapa oregelbundenheter i sina trasmattor.


Det är ju faktiskt inget krav att ränder ska vara raka. Vi är bara uppfostrade så.

Dahlstedt har också utfört det verk med fem paneler, som var det första som mötte besökaren på väg in i utställningen. Där har han inspirerats av den längd som hängde bredvid det röda tyget avsett till pojkförkläden. Olika färgkombinationer ger samma mönsterformer alldeles olika slutligt intryck. Tyget är linne i detta fall och figurerna är fastsydda med langettstygn.

Here comes more from the exhibition this summer in Leksand. The exhibition dealt with the matter of symmetry contra disorder. Symmetry is a leading concept of western art and folk art as well, but not so in the remaining ocjects from the culture of the kingdom of Kuba, situated in what now is called Congo. The kingdom was reined in the 16th century, and almost nothing is known of the meaning of the patterns, or why irregularity was so favoured. It’s still inspiring though.