Folk brukar utstöta små förtjusta skrik när dom ser mitt hemtillverkade kamerafodral, så nu tänkte jag skriva lite om det. 

  
Det här blir ingen regelrätt beskrivning, bara en redovisning av hur jag gick till väga. Garnet är svart Opal, det är genomgående fasta maskor i båda maskbågarna, men vilken virknål jag använde minns jag inte. En lagom.

Jag började mitt fram på linsen, lade upp till en ring och fortsatte virka en platta. Ökningen gick nog till på så vis att 1:a varvet virkades med två maskor i varje maska i ringen, 2:a varv med omväxlande 1 fast maska med 2 maskor i föregående varv, 3:de varv med 2 fasta maskor omväxlande med ökningsmaskor o s v, tills plattan var lagom stor.

Så gjorde jag kanten på linsen genom att virka på utan att öka. Då blev det som ett rör.

När röret var lagom långt – jag måttade hela tiden mot själva kameran – började jag virka fram och tillbaka för att forma sidan bredvid linsen och dessutom gick jag runt kanten och gjorde den sida som är kamerahusets djup. Då måste jag ta ihop lite här och där allteftersom för att få en rak sida. När den ena sidan var gjord virkade jag mig med smygmaskor fram till andra sidan av röret och gjorde likadant där. 

Därefter virkade jag ner till den blivande undersidan och virkade den, fram och tillbaka, samtidigt som jag virkade ihop kanterna mot sidorna, fortsatte sedan med baksidan upp till öppningen. Där virkade jag runt ett varv eller två och fortsatte med den bit som skulle bli ett lock. Avslutningsvis ett kantvarv med en luftmaska till knapphål. 

  
I ena sidan fäste jag två virkade snoddar som jag knöt runt kameraremmen, så fodralet skulle sitta kvar. En liten knapp att knäppa locket med, sen var det klart! 

Det är möjligt att jag gör på ett annat sätt om jag gör om det. Det blev till exempel inte så snygga sömmar när jag virkade ihop sidorna, eftersom jag kom från olika håll. Och att locket vill vika upp sig får jag helt enkelt leva med. Nu har fodralet gjort utmärkt tjänst i flera år i alla fall.