I trakterna kring Nora har man varje år en konstrunda som kallas Ljusspår. I år åkte vi dit. Det fanns massor att se och uppleva. 

Jag känner ju för vadmalsstampar så den måste jag besöka. Hit har jag varit förut för många år sedan, på den tiden då Kerstin Gustavsson skötte den. Det var min första närkontakt med vadmal och stampning. När Kerstin flyttade från Viker och Skrekarhyttan, där stampen ligger, fick Vikers hembygdförening ta över den. De sköter om den och har faktiskt monterat in en elektrisk motor, som gör stampen oberoende av vattentillgång. Det går bra att boka den och använda den för stampning av sitt egna hemvävda tyg. Kontaktperson finns här.

  
  
Här ser man tyget när det tas upp ur hon för översyn. De ”randiga” träbitarna i bakgrunden är stamparna, som går växelvis upp och ner och under tiden föser tygrullen, som ligger i hon under, runt. Tyget är blött och man häller på vatten under tiden också, varmt eller kallt. Tyget bearbetas i stampen 20-30 minuter per omgång. 

  
Mellan varje omgång tas tyget upp och veckas om på dragspelsvis. Det ska vara 6-7-kg tyg i hon. Är det inte det får man fylla ut med t.ex. filtar. Man får hålla på och växelvis stampa och vecka tills man är nöjd med kvalitén på tyget, hur hårt stampat man vill ha det. 

Sedan letade vi reda på Svalbo, där ett antal hantverkare och konstnärer höll till. Jag hade siktet inställt på Elisabet Jansson, och hon och hennes hantverk hittade jag i orangeriet. 

  
  
Bortse nu från den ofrivilliga skottkärran och beundra hantverket. Hur Elisabet gör berättar hon på sin blogg, Textila inslag. Kudden till vänster är dock inte längre tillgänglig. 

Det fanns som sagt oerhört mycket att titta på och för den delen också lyssna till under det här evenemanget. Alla konstnärer och hantverkare deltar i en samlingsutställning inne i Nora stad, i ett ombyggt bryggeri. Det är tur, annars har man inte en chans att se alla.