Söndagen 19 april, i strålande väder, gjorde jag ett besök på Tvätterimuseet i Hagalund. Det ligger i Vårby söder om Stockholm. Här kommer ett inlägg med många bilder som berättar om det. 

Vattnet i Stockholms innerstad blev otjänligt för tvätt under 1800-hundratalet. De tvättinrättningar som uppstod i innerstaden lämnade tvätten till de många större och mindre tvätterier som utvecklade sig bland annat på Södertörn, som hade gott om små sjöar. Det var både små hushåll med tvätten som en biinkomst och större företag med särskilda byggnader för verksamheten. Så småningom blev det till stora tvätteriföretag, varav många gick under när de elektriska hushållsmaskinerna gjorde sitt segertåg under 1950-talet. 

Vid 1900-talets början var det långa köer med hästskjutsar in till staden på lördagarna när den rena tvätten skulle avlämnas och ny smutstvätt skulle hämtas. Tvätten sorterades upp i vittvätt och randtvätt, kanske också fintvätt. Detta skedde kanske redan på lördagseftermiddagen, annars på söndag kväll. Därefter lades tvätten i blöt över natten. På måndagen kokades vittvätten i en stor gryta med någon form av soda. Vid dessa tvätterier hade man  gått ifrån metoden att byka med björkaskelut då. Den varma tvättvätskan kunde sedan användas vid blötläggning eller tvätt av randtvätten. Efter kokningen synades vittvätten och skurades eller gnuggades mot tvättbräda. Randtvätten blev också skurad, men den brukade inte kokas. Sköljningen skedde i sjön, oberoende av årstid. Var det vinter fick man hugga en vak för ändamålet. Det sköljda tvättgodset bankades med klappträ för att pressa ur vattnet. Det motsvarade i någon mån vår tids centrifugering. Tvätten hängdes på tork, antingen utomhus eller i torklador. Vittvätten manglades. Strykning kunde göras inne i staden. 

Tvättinrättningen i Hagalund uppstod c:a år 1905 när familjen August Wilhelm och Sofia Charlotta Johansson flyttade dit och byggde ut med torklada och så småningom en större bostad. Tvätterimuseet är inrymt i dels torkladan, dels den första bostaden. På marken strax intill finns verksamhet knuten till Vårby-Fittja Hembygdsförening: några kolonilotter och det nyare bostadshuset, där man har kafé- och annan verksamhet vid olika tider, både när tvätterimuseet är öppet och vid andra tillfällen. 

  
De dagar det är byk skyltar man vid vägen på detta sätt. 

  
Längst bort syns den stora järngrytan där vittvätten kokas. Till vänster en balja för gnuggning av vittvätt. Det gröna mojängen till höger är en tvättvagga. Den drivs med armkraft genom att det övre handtaget vickas fram och åter. I karet ligger tvätten och far hit och dit, dessutom kan den gnuggas mellan den rörliga delen och upphöjningar i vaggans botten. På högra kanten sitter en vridmaskin, med vilken man kramar ur vattnet. 

Varmvatten kan också hämtas i en pannmur. Men man får se upp! 

  
Här det iordningställt för randtvätt och för skurning av löskragar. Tvätterskorna tar sig en välförtjänt paus i bakgrunden. 

  
Så här gick det till när man sköljde och klappade tvätten. Denna dag var det ju vackert väder. Men ändra till vak upphuggen i isen, bara händer och iskallt vatten, kjol med fastfrusna isklumpar…

  
Inne i torkladan finns en stor samling gamla och nyare tvättmskiner. Den här drivs med en vev som sitter på det nerfällbara locket. Tungt! Men man slapp ligga på knä. 

  
Detta är en specialgrunka för att pressa och forma löskragar och lösmanschetter. Om jag minns rätt fick man värme från gas som kom i röret närmast.

  
I gamla boningshuset finns dels en bostad, dels en utställning med tvättmedelsförpackningar. Här visas blott en del. 

  
Där finns också en stor utställning med strykjärn. 

  
Museet startades av konstnären Olle Magnusson 1994. Det är han som sköter visningarna när det är öppet och hans döttrar som agerar som tvätterskor. Museet har en hemsida med länk här. Där kan man läsa när nästa visning och byk sker. 

Det är en skön plats att vara på, med sjöutsikt, trädgårdslotter och gott hembakt kaffebröd. Om Vårby-Fittjas hembygdsförenings verksamhet kan man läsa här.