Kategoriarkiv: växtfärgning

Om en tröja

färgning, kontstickning, moss-stickning, näverstickning, Stickning, syrafärger, valnötsskal, växtfärgning

I mellandagarna fick jag äntligen den här tröjan klar. 

  
Den har en väldigt lång tillkomsthistoria, som sträcker sig över flera år. 

Om vi nu börjar med det gråbeiga garnet, så är det färgat med valnötsskal för många många år sedan, i min första period av växtfärgning på 1970-talet. Skalen hade jag sparat från julnötternas knäckande flera år. Valnötter går ju oftast sönder i två halvor, och det var dessa som sparades. Så småningom kokade jag dem i stora bykgrytan, och vattnet blev lovande mörkbrunt. Det var lite snopet att det inte blev mer färg på garnet. Kanske det hade blivit bättre om jag krossat skalen mer, men det är ju å andra sidan de gröna höljena som omger den omogna nöten som har mest färg att ge, det vet jag egentligen. Det är förresten garn från Bergå spinneri, saligt i åminnelse. 

Vi hoppar fram några år i tiden och finner mig på ull- och fårkunskapskurs på lanthushållsskolan i Vålberg utanför Karlstad. Dit kom bl a Margrét Kållberg och lärde oss färga med syrafärger, och då gjorde jag det rosa garnet (som är lite rödare i tonen på fotot än i verkligheten). Jag vet inte alls varifrån det garnet kommer. Efter ytterligare några år sammanförde jag de här garnerna och började sticka en tröja i näverstickning. Men den var på väg att bli alldeles för stor och repades snart upp. 

  
Nåväl, en ny tröjidé uppstod i mitt huvud. Den här gången gick jag lite mer metodiskt tillväga: gjorde modellskiss, stickade provlapp, tog mått på en omtyckt tröja. Sedan satte jag igång att sticka, till och från under några år. Tröjan är som ni kanske förstår stickad på tvären, från mitt fram runt över ryggen till nästa framkant, med avmaskningar och upplägg för ärmhål och sidosprund, hopsydd på axlarna. Ärmarna är också stickade på tvären, med förkortade varv mot handloven och en kil under ärmhålan. Knäppkanten är virkad, och det är också virkat runt alla kanter, utom hals och ärmar som har fått resårkant. Och tekniken är vad jag kallar moss-stickning. Där finns också en musikalisk hemlighet. 

  
Jag är inte helnöjd men kommer inte att göra om den igen. Om inte annat så duger den på landet, vi får se hur det känns när jag använt den lite mer. Kanske är det bara så att den behöver boas in i lite. 

Färgning med blodamarant ’Oeschberg’

ättika, Björkaskelut, blodamarant, eco-print, färgning, siden, sjal, växtfärgning

Bland de färgörter jag odlade i somras var också blodamarant, en sort som heter ’Oeschberg’. Den ser ut så här.

  
Ganska lovande inte sant? På sensommaren plockade jag blad och vek in i en sidensjal. 

   
Så här såg det ut när jag gjorde iordning. Den tunna alunbetade blöta sjalen veks på mitten längsefter och så pillade jag in bladen emellan. Jag brukar kavla till det hela lite grann innan jag lindar t ex lindar upp tyget, eller knyter till det. Mest för att få ner volymen lite. Som ni ser har jag lindat sjalen på en bit plaströr av den där sorten man drar elledningar i. Och nertill i bilden ligger en liten bit armeringsjärn. När jag hade lindat sjalen färdigt och knytit fast den, stoppade jag järnbiten i röret och la det hela i vatten i en liten plastback från Clas Ohlson. I vattnet tillsatte jag ättika till pH 4. Röret höll ner det hela och påverkade förstås färgen också. Alltihop ställdes på varmvattenberedaren i en vecka tror jag, ingen anteckning om tiden… Och när jag tog upp det blev jag snopen: lite grått av järnet förstås men bara lite svaga gula tecken av bladen, nästan inget alls på den delen som var längst in på rullen. 

Lite förargad lade jag undan sjalen några veckor. Men senare tog jag fram den, satte på handskar och bearbetade den i bad av björkasklut, pH c:a 11. Och effekten var nästan ögonblicklig, det svagt gula djupnade och kom fram på ett härligt vis! 

  
  
Även det grå tycktes bli förstärkt, och bladmönstret avtecknade sig fint. Så den sjalen fick vara med på utställningen. 

Blodamarant får mörkröda ”tofsar” till blommor, och jag färgade små garnhärvor med dem, men det har jag inte fotat tydligen. Garnet var betat med alun och vinsten, och färgen blev gulvit, inte så vidare värst intressant. De härvor som fick ligga kvar i färgbadet med tillsats av ättika drog mot rosa efter 30 minuter. Undrar vad som händar om jag låter dem bada i lut? 

Granris och krapprot

eco-print, färgning, granris, krapp, Ull, utställning, växtfärgning

Här kommer några saker som var med på min lilla utställning.  

 
Ett gammalt ylleunderställ i super wash-kvalité fick bli offer för mina experiment, och en bit ylletyg. De rullades ihop med krapprötter och grankvistar, knöts om med mattvarp och kokades sedan i glasburkar på spisen, blev ”konserverade”.   

 
När ungefär en timme hade gått hade det blivit 80 grader inne i tygrullen och då fick det räcka. Locken sattes på och burkarna fick svalna. 

  
Efter tre dagar öppnade jag burken med ylletyget, och det blev så här. Mycket rött av krappen men väldigt svagt avtryck av granriset, som jag hade tänkt mig som en mörkare grå rundel runt det röda. Det här tänker jag ändå kan bli bra till framsida på en kudde. Kanske man kan förstärka det röda eldiga med broderade eldsflammor i gult, vitt och blått och svarta kol runt omkring i stället? Vi får se. 

  
Tröjan vecklade jag upp på hängningen, så medlemmarna i föreningen skulle få en uppfattning om hur färgningen kan gå till. Då hade den legat en dryg vecka i sin burk, och här ser man ett tydligare avtryck av granriset. Men en av deltagarna tyckte faktiskt det såg ut som blodiga kläder från ett slakteri eller liknande, i alla fall när det fortfarande var vått… Kalsongen fick ligga ytterligare tre veckor i sin burk. Och här kan man se granrisets gråbruna färg blomma ut ännu mer på sidan. 

När jag fotograferade kom två tofsmesar farande och undrade vad som hängde i deras utfodringsträd. De kvillrade fint och berömde mina saker men hoppade runt alldeles för snabbt för att jag skulle hinna ta en bild, fast jag stod med fingret på avtryckaren och väntade på tillfället. Men i huvudet har jag bilden av dem. 

En legendar inom växtfärgningen

färgning, Lisa Johansson, växtfärgning

Många av er känner väl till Lisa Johanssons bok: Gamla, i lappmarken välkända Växtfärgningsrecept. Själv blev jag nyligen begåvad med en stencilupplaga på delar av innehållet, men den finns på Bokbörsen t.ex. Det var roligt att läsa den, och här kommer några kommentarer. 

Men först lite om författaren. Lisa Johansson föddes 1894 i Vilhelmina socken i landskapet Lappland. Hon levde hela sitt liv där och avled 1982. Uppväxten var mycket knaper men så småningom blev hon etablerad som både författare, konstnär och folklivsskildrare och upptecknare. Levnadsteckning och verkslista har jag hittat på Wikipedia. Hon är också upptagen i Lappland Hall of fame. Jag har känt till hennes växtfärgningsbok länge, men hennes övriga verksamhet var okänd för mig. 

En bekant till mig gick en gång på 1960-talet (tror jag) en kurs i just växtfärgning för henne. Den hölls på en folkhögskola i Norrland, en skola som hade ett uttalat hälsoperspektiv på tillvaron. Kaffe var inte tillåtet på skolan, men när Lisa Johansson kom dit med sin pipsnugga och krävde kaffe innan hon skulle arbeta, så var det bara att rätta sig efter det. 

Recepten då? De flesta av dem är varianter på sådant som redan är bekant för mig, och jag har inte hunnit prova något än. Några saker är lite särskilda. Färgbadet kallas för ’färgvört’. Många av recepten går ut på att blanda växter för att få olika färger, i stället för att jobba med överfärgningar som vi ofta gör idag. Nästan alltid är färgväxt, betningsmedel och garn blandade i samma bad. Det finns några för mig okända metoder att få blå färg ur roten av midsommarblommor och mjölkörtens tidiga skott som ska bli intressanta att testa. Men kanske någon av läsarna redan har gjort det? Med tanke på nutida metoder som ’slow colour’ är det särdeles intressant att läsa om den metod som Lisa Johansson benämner ’syrning’. Där ska först växten dra i färgbadet 2-3 veckor och sedan garnet i några dagar, med växten kvar i vörten förstås. Det finns också några riktigt gamla recept med gamla måttenheter som lod, och andra där man ska använda anilinfärger, alltså syntetfärger i den form de först kom i handeln. En hel del av recepten är dessutom avsedda även för lin och bomull. 

Men jag ser fram emot att få prova de här recepten, och givetvis ska jag berätta hur det gått.