Kategoriarkiv: vävning

Vävutställning i Leksands kulturhus

återvinning, björk, bomull, mattor, mattrasor, snideri, trä, vävning

Ja. Hej. Det var ett tag sen. Det har varit födelsedagar och trädgårdsjobb och styrelsejobb – men nu så…. och ett extralångt inlägg med många bilder blir det som kompensation. 

I Leksands kulturhus – inte alltför långt placerat från sommarstugan – hänger just nu en utställning som heter: Brâsvôd, umbreda å slârvkalas. Det är väl bäst att jag översätter: brasved, underlakan och ”kafferep-med-matt-trasklippning”. Det senare är en företeelse jag varit med om flera gånger, både som barn och vuxen. När kvinna fått ihop tillräckligt mycket kläder som är avsedda till matt-trasor, bjuder man in ett antal andra kvinnor hem till traskalas. Det vill säga: de inbjudna tar med sin bästa trasklipparsax och kommer och hjälper till med klippningen. I utbyte blir det kaffe med dopp/smörgås. Jag minns när mors kök fylldes med tanter som pratade och pratade och pratade. Jadå, dom klippte också, och drack kaffe. Särskilt en kommentar sitter som smäck i mitt minne. ”Oj vad mycket fina trasor du har, Hilda!” sa en. ”Ja, det blir så när man har många flickor.” sa en annan. Jag har ju två systrar och ingen bror. 

Hursomhelst, i Leksand bjöd man in kommuninvånarna till en utställning som skulle ha hemslöjd som tema och dessutom visa på den handens kunskap som ännu finns ute i alla byarna. De som ville det fick ett vedträ med sig hem. De som ville väva samlades på Kulturhuset till traskalas med föreläsning och klippning av slarvor, som det heter på mål. Slarva är alltså inte en nervärderande beteckning. Halsduk på svenska heter halstrasa på flera daladialekter. 

Och man fick ihop en fantastisk utställning som nu visas fram till 22/4. Fast man måste ju ta sig till Leksand förstås. Det är inte möjligt för mig att visa allt, så det blir ett mycket subjektivt urval. Ingen katalog fanns att ta hem, så det går inte alltid att ange mästarna bakom verken. 

Lekmatta till en bebis. 


Till höger en gammal matta med en nygjord kopia. 



Glansen i halmstråna! 






Och så kan man ju använda trasor till konstverk. 



Alla träföremål visades i glasmontrar, vilket ju gör det betydligt svårare att ta bilder, men några exempel ska ni få. 




Många fina träskedar fanns det förstås, men endast en med denna redovisning av materialanvändningen. Ni får försöka stå ut med de speglande lamporna…


På Kulturhusets hemsida kan man läsa mer om utställningen. 

Vävutställning 

fiber art, shibori, utställning, vävning

På Länsmansgården i Åkersberga är det utställning, och det är Linnea Blomberg som ställer ut vävar. Det var vernissage i lördags, den 11, och då hade jag inte möjlighet att vara där. Men jag tog kameran med mig på en utflykt i söndags. Utställningen står till 5 mars, men det är bara öppet på lördag och söndag. Det finns mycket annat att titta på där också och ett fint fik. Länk här.


Konsthallen är inte så stor, men timmerväggarna ger en ombonad och trivsam stämning. Det blev knepigt att fotografera när det starka solljuset slog in genom fönstren. Linneas vävar har inslag av bomull, silke, papper m.m. på en varp av lin och ull. Temaordet är reflexion: ljuset som reflekteras i vävarna, skuggorna som ger djup, Linneas reflektioner när hon väver, rundgången mellan hand och tanke. 


Under några av vävarna ligger mjukt formade speglar. De reflekterar ljuset och ger annorlunda synvinklar på vävarna; dessutom skapas intressanta optiska illusioner. 


Jag har ju haft Linnea som lärare när jag gick shiborikursen på HV för några år sedan. I shibori finns flera tekniker för att vika tyger före färgning och klampreservage för att få mönster fördelade över hela tyget. På kursen visade hon oss metoder för att vika tyger och sedan värmebehandla dem så att vecken blir permanenta. Här i utställningen visas flera exempel på hur hon fortsatt arbeta med denna speciella vikteknik. 


Det är vackert tycker jag med den här nyanserade övergången från svalt mörkblått till varmt ljusgult. Och spännande med varptrådarna som sträcker sig vidare neråt, kanske de slår rot? Väven tål också att ses på nära håll. 



Händer det nåt om man trycker på knappen? Kommer den att få sitta kvar? Kommer folk att kunna hålla sina fingrar från den? 

Mer om Vårsalongen 2016

broderi, konst, Liljevalchs, vävning

Som sagt, jag var in till Vårsalongen förra veckan.

  
Det är extremt roligt att broderiet utvecklats så stort som konstnärlig metod! Här ser vi ett exempel utfört av Ann Grill, ”Andra stycket” och ”Tredje stycket”. (Man blir onekligen nyfiken på hur ”Första stycket” kan ha sett ut…) Jag är inte den som någonsin kommer att klanka på dem som vill göra ”något fint” med snygga baksidor och så, men att detta mer vilda och frigjorda uttryckssätt också finns, frodas och utvecklats ska vi alla vara tacksamma för tycker jag. Ann Grill hade tidigare efternamnet Granhammer och har under det namnet arbetat bland mycket annat som författare. 

  
Ann Grill beskriver sin arbetsmetod så här i Liljevalchs katalog: ”I dag broderar jag, stygn för stygn, ett långsamt arbete. Stygnen är långa och korta. Jag arbetar direkt med nålen, ingen skiss. Det är improvisation utan förlaga. Jag använder sybåge för att spänna tyget av linne. Tråden är sytråd, silke och lin och metall. Jag tycker om att överraskas av vad jag själv gör. Så tar bilden form och jag styr arbetet allt eftersom jag får syn på min avsikt.”

  
Ett annat verk som man imponeras stort av är Eva Olanders ”Saknaden”. 

  
Konstnärens teknik är flossaväv, vilken lämpar sig utmärkt för den här rasterlika återgivningen av motivet. Alla de små avklippta garnändarna i olika färgnyanser ger oändliga möjligheter att anpassa ljushet och färgstyrka som konstnären vill. En länk till Eva Olanders hemsida finns här. Nedan en närbild. 

  
Det kommer mera! 

Mer om band

bandvävning, oreband, vävning

Sommaren 2014 hade jag ett litet upprop om gamla band i samband med ett program på hembygdsgården i min hemsocken Ore i Dalarna. Det kom också några personer som visade sina gamla band för mig, och jag fick tillfälle att fotografera dem. Detta är ett av fotografierna. 

  
Nu har jag ägnat några dagar åt att ta fram mönster och provväva bandet med det plockade röda mönstret. Det har en mönsterfigur, den lilla ”krabban”, som inte är så vanlig i traditionen i Ore, kombinerat med motivet med vinklar och fyrkanter, som förekommer i flera varianter. Bandet har en tuskaftsbotten och inslag av ofärgat lingarn, samt plockade mönstertrådar och kanttrådar av olika kvalitéer ullgarn i rött, gult och grönt. Allt är handspunnet och hemfärgat. Det finns ingen uppgift om när bandet tillverkades, men mitten av 1800-talet är mest trolig. Till att börja med har jag koncentrerat mig på att analysera fram själva mönstret. Kvalitén i sig är nog nästan omöjlig att återskapa, i alla fall av en sådan spinningsamatör som jag. 

  

Själva mönsterrapporten var inte särskilt svår att ta fram, först med blyerts och sedan med färgpennor. Sedan gammalt vet jag hur banden är konstruerade vävtekniskt, och det fanns inget som tydde på någon annan lösning här. Mittenpartiets trådar är individuellt plockade både upp och ner, och de är varpade med två tuskaftstrådar emellan. Vid vävningen blir det alltså en slags ”falsk tuskaftsbotten”, där de nerplockade mönstertrådarna ger en svag markering i botten. 

  
En första provväv gav det här resultatet, som onekligen är väldigt olikt förebilden, även om mönsterfiguren är korrekt. Här visar sig problemet med skiljaktiga garnkvalitéer tydligt. De band som vävs idag har vanligtvis tunnare knyppeltråd i tuskaftsbotten, vilket naturligtvis skulle ge en tätare botten och också ge vinklarna en annan lutning. Samtidigt är det tunna knyppelgarnet så helt annorlunda i sin karaktär. Det är också möjligt att redskapet, i detta fall en bandstol, påverkar slutresultatet. Kanske det gamla bandet är vävt i bandgrind. Det ges ingen annan råd än att jag fortsätter med proverna.