Kategoriarkiv: Ull

Färga med äppelträdsbark och rödkål

Björkaskelut, bomull, koppar, paradisäppelträd, rödkål, siden, tyg, Ull, växtfärgning

Nu är det ju den tiden då man beskär sina äppelträn, om man har några. Mitt äppelträd är för litet än, men jag har ett alldeles för stort paradisäppelträd. Det har jag nu skurit ner ordentligt, och en del av smågrenarna klippte jag i småbitar för att ha till färgning. Resultatet ser ni nedan, och garnet, redgarn i småhärvor, är betat med alun. 

  
Till vänster har vi den rena färgen som den blev efter 1 timmes färgning. Den i mitten har legat i byklut och den till höger i kopparskrotsvatten. Den gröna är jag nöjd själv med.

Jag är noga med att dokumentera mina färgningar, sätter upp prover på tunn kartong och skriver ner vad det är. Så här ser det ut med prover från färgning med rödkål. 

  
Jag hoppas ni kan läsa mina anteckningar. Häftigast är väl den lilla turkosa pricken. Jag hällde en liten liten hög bakpulver direkt på provlappen och tillsatte sedan en droppe vatten. Genast blev det en kemisk reaktion med häftigt bubblande i droppen. Efter ett tag var det färdigt och torrt, bara lite pulverrester att skaka av. Och turkosgrönt förstås! 

Fårfesten 2016: Fårverkeri

brickband, får, fårfesten i Kil, Filtning, slända, Ull

Denna gång blev det så att jag bara kunde fara till Fårfesten i Kil en enda dag, på fredagen. Det blev tåg fram och tillbaka och det gick det med, i trevligt sällskap av en av mina stickjuntamedlemmar. I Kil var det tråkväder men tussriset var fint om än blött.  

 
Kameran checkade jag in i garderoben tillsammans med kappan så där fick den ligga. Mobilen tar inte lika bra bilder men några små smakprov ska ni få. 

  
De otroligt vackra brickvävda banden som Louise Ström på Spångmurs AB väver! Det med vit botten har inplockade figurer. Louise höll i en kurserna för övrigt, och den blev förstås fulltecknad. 

  
Något som man verkligen kan kalla ett korsningsfår… En skulptur av olika broderade och vävda tygbitar, från Ateljé Annika Eriksdotter. 

  
En slända som förenar gammalt och modernt. Den är nämligen utskriven med ett 3d-program på datorn, i ett plastmaterial. Just min med katt och råttor är undertyngd, men det fanns också övertyngda hos Ekelund Carder. Dessutom hade hon en egenkonstrurad elektrisk kardmaskin. (Nej, man kan inte skriva ut den hemma…) 

  
Och så passade jag på att köpa Kerstin Gustafssons bok: Kirgiziskt världsarv, som berättar om konsten att filta stora mattor så som herdefolken i Kirgizistan gör. En kunskap som utsetts till världsarv av UNESCO. ISBN 987-91-87247-94-1. Jag har inte hunnit läsa den än men det är himla fina bilder i alla fall.

Lite gratisreklam där! 

Ja, sen morsade jag på gamla bekanta, kikade på alla 147 utställare, köpte inget garn (!) men lite annat, fick avstå från föredrag, Fåreställning, filmer och kurser eftersom det bara var ett dagsbesök, men lite korv och ost fick jag med hem förstås. Detta är en helt fantastisk tillställning, och det här var 10:de gången. Större kan den nog inte bli, då spricker Sannerudsskolan. Jag ser redan fram mot nästa år, och hoppas Fåreningen orkar hålla på. 

Min fina lilla slända av turkisk modell

slända, spinning, turkisk slända, Ull

På Wonderwoolwales 2013 köpte jag en slända av turkisk modell. Det betyder att sländan kan monteras ner i sina beståndsdelar. Sländan är tillverkad av trä från tulpanträdet (Liriodendrum tulipifera) av IST Crafts och kostade sina modiga 34 pund… Men den är ju så vacker och så bra! Kolla hemsidan jag länkat till, där finns många fina saker. 

  
Här ser ni en ”fullspunnen” slända. Nu drar jag ut tenen först, neråt, och lirkar sedan ut korsarmarna. Och hokus pokus har jag ett nystan färdigt för tvinning eller rentav stickning. 

  
Efter hopmontering är det bara att fortsätta spinna. 

  
Den tar ju ingen plats den här lilla sländan, och jag sitter bekvämt i tv-soffan när jag spinner. Jag använder mig av en metod med stödd slända. I vänster hand har jag ullfibrerna, och med höger hand sätter jag snurr och låter sländan rotera, hängande över mitt knä. Ganska snart börjar sländan stanna av i rotationen, men då lägger jag ner den i knät och släpper upp snodden i fibrerna med hjälp av båda händerna, matar fram fibrer från vänster hand och släpper upp snodden med höger hand. Så håller jag upp sländan och sätter den i snurr, nu med en längre tråd att hänga i så den kan snurra längre. När den stannar av lägger jag den i knät och fördelar snodden i fibrerna igen. Och nu är tråden kanske dessutom så lång att det är bäst att nysta upp den. Varefter allt börjar om från början. Det här är inte det snabbaste sättet att spinna på, men bekvämt och passar bra när man har lite delad uppmärksamhet, som mellan tv:n och garnet.  

Om en bok och ett sittunderlag

boktips, filt, slända, textilhistoria, Ull

Jag köpte den här boken på Sätergläntans bokhandel i somras, och nu har jag läst färdigt den: Nomadic Felts av Stephanie Bunn. ISBN 978-0-7141-2557-2, utgiven av The British Museum.

  
Boken är en genomgång av tillverkningen och traditionen kring tillverkningen av filt i främst Asien, med tyngdpunkten lagd på de dekorativa elementen och hur man får fram dem. I tid går den från 400 f.Kr. fram till nutid. Den stora yta som avhandlas sträcker sig från södra Ryssland till Iran och Indien, från Balkanhalvön och Ungern till Kina och Japan. Överallt i dessa områden levde olika kulturella grupperingar, alla med ibland olika, ibland liknande användningar av filten. Den värderades högt en gång i tiden och var det enda som vissa härskare kunde tänka sig att sitta på. Förutom till mattor, vilket väl är det de flesta kommer att tänka på, brukades filten till tältväggar, huvudbonader, hästtäcken, påsar, mantlar, grytlappar, mobiler m.m. Vi känner alla till de vävda mattorna från t ex Iran och vilka höga penningvärden de har. Men hur många vet att det i samma områden fanns starka traditioner om hur filtade mattor skulle se ut och tillverkas? Författaren  påpekar dessutom risken med att dessa kunskaper nu är på väg att försvinna helt, under de stora politiska omstruktureringar som sker i dessa dagar. Boken är full av intressant kunskap och vackra bilder. Det kommer nya böcker om olika moderna tekniker för filtning, men denna bok är nog den första, i alla fall den största, som täcker in filtningens historia efter Mary Burketts The Art of the Feltmaker, som kom 1979. Jag är väldigt glad åt den här boken. 

Och när jag läste den kom jag att tänka på det symposium som hölls i Jakobsberg för ett bra tag sen, kan det ha varit 2003? Gunilla Paetou och några andra personer som jag inte kan minnas lyckades hålla en helg i filtningens tecken, med utställning, föredrag och verkstäder. En dag med ett ruskigt snöoväder fick vi gosa in oss med detta värmande material. Och som kursledare hade vi några personer med fötterna stadigt planterade i den gamla traditionen, en mästarfiltare från Kirgizistan och några av hans släktingar och medhjälpare. Så jag plockade fram och avslutade det sittunderlägg jag började arbeta på då. 

  
Det är gjort i intarsia av två bitar vit och grå maskintilverkad filt. Min kamrat Ulrika och jag samsades om två bitar, så hennes underlägg är vitt med en grå mittfigur. Vi fick handspunnet ullgarn från kamel (tror jag) att sy ihop bitarna med. Själva hopfogningen hann jag med på symposiet, men snoddarna har jag satt på nu. Tyvärr har jag haft herr Mal på besök och han tog sig några smakprov av de specialspunna snoddarna, så jag fick göra det bästa av det som var kvar. Jag hade tänkt försöka splitsa ihop dem, men eftersom de var snodda åt olika håll gick det inte att göra. Därav de vita tjocka översydda skarvarna. Egentligen skulle snoddarna ha lagts bredvid varandra, för att få en bredare v-liknande effekt. Inte heller minns jag om det egentligen skulle vara de vita snoddarna på kanten och de vit/bruna längs konturerna. Förresten, man kan ju tro att figuren föreställer franska liljor men så är inte fallet. Falkar som flyger ska det vara.

  
Här ser ni baksidan med sina stora ordentliga stygn för sammanfogningen, resterna av snoddarna och en bit kamelhårsgarn. 

  
Fast med dom här tjocka snoddarna får man kanske lite avtryck där bak? Jag kommer nog att sätta upp den på väggen.

  
Dom som inte gjorde intarsia fick i stället göra underlägg med sydda mönster, som ovan. Här visar jag ett fodral som jag köpte av kirgizerna, och en slända. Jag köpte också en liten figur till brosch, men den visade sig ha varit huvudmålet för herr Mal, dessvärre.