För många år sedan hade jag anledning att slänga en krukväxt, svärmors tunga, på komposten. Men hur det nu var hamnade den i hallonhäcken i stället. Och när jag sedan körde med gräsklipparen där blev det stopp i maskin. De starka fibrerna i bladen hade snott in sig i klipparbladen. Då höjde jag ett förvånat ögonbryn.
Tiden gick och det blev en utställning på Bergianska trädgården 2014, ”Livets trådar”. Den handlade om alla de fibrer som människan tagit fram ur växter och deras användning. Där fick jag se fibrer som Kaili Maide hade vunnit ut ur just svärmors tunga, och då tänkte jag att det ville jag också prova på. Nu har jag gjort det, men först bad jag Kaili om några råd. Så det är hennes arbetsgång jag följer. Tack Kaili för hjälpen!
Jag planterade om min egen växt och klippte av 16 blad. Vissa av dem var mer än en meter långa. Först bankade jag sönder dem med en gummiklubba. Det blev ett förfärligt bankande i flera timmar för de första sex bladen. Saker ramlade ner från köksbordet, växtsaften stänkte och mannen stängde in sig i sitt rum. Träningsvärk fick jag också. Kanske en hammare med en vass kant hade varit bättre än gummiklubban. Det gick ganska lätt att slå sönder bladet vid rotändan, men de övre delarna var sega som bara den.
Sedan lade jag bladen i blöt för att sätta igång rötningen. Som ni ser gjorde jag ett litet nystan av varje blad, och i den här lilla skalan var det praktiskt. Det tog flera dagar innan jag kunde se några påverkan av rötningen. Jag skrubbade av de lösa delarna och la fibrerna i blöt igen, i flera omgångar. De andra bladen ställde jag i en hink vid elementet, och det var mycket effektivare. Det blev lite dålig lukt men inte så farligt ändå. Men det tog ett par veckor och flera omgångar av rötning och skrubbning innan allt det gröna var borta.
Till slut fick jag fram mina fibrer, c:a 30 gr av mina sexton blad. De blev fina, vita och glänsande, i grovlek som hårstrån ungefär och rätt styva i torrt tillstånd.
Vad ska jag nu göra av dessa? Ah, det ger sig. Grejen var ju att se om det gick och vad det blev. En cellulosafiber som den här är väl rätt svår att färga, tänker jag.
Och om ni undrar varför jag över huvud taget gav mig in på det här, så hänvisar jag till Edmund Hillary, han som 1953 var den förste att tillsammans med sherpa Tenzing Norgay besegra Mount Everest. Han lär ha fått frågan varför han gjorde en sådan sak och svarat: Därför att det fanns där! (berget)