Ja så heter det på japanska, det vi ägnade oss åt på den gångna helgens kurs på HV. I Afrika kallas det adire alabere och i Indonesien tritik. Det vanligaste uttrycket här är nog ”tie-and-dye”. ’Knyt-batik’ ska man helst undvika, för batik betyder ju att man använder vax.
Hursomhelst är det fråga att dra trådar i tyget och sedan rynka ihop det, så att färgen inte kommer åt i de veck som bildas. En tidskrävande teknik, men en som kan ge verkligt utsökta resultat. Vi satt alla intensivt och sydde. Rätt vad det var var det dags för lunch och helt plötsligt skulle vi gå hem!
Jag arbetade med provlappar i två olika kvaliteter. Det tjockare habu tai-sidenet sydde jag i med maskin, sydde ner veck på olika sätt och sydde på domestik i figurer.
Den andra lappen var ett tunnare crepe de chine-tyg, och där har jag sytt för hand med lingarn och knyppeltråd. Där gjorde jag också ett parti där jag knöt in dels sojabönor, dels vetekorn.
Där finns också några pyttesmå toppar som är knutna med en speciell japansk grunka, som heter hitta.
Längst ut på den blanka metallstaven sitter en liten jättevass krok, som man hakar fast tyget i. Sen gör man ett halvslag runt staven med garnet, skjuter ner det på tyget och drar åt ordentligt. Flera halvslag om man vill reservera en större bit av tyget. Det går säkert jättefort när man fått till det rätta greppet.
Vi gjorde också experiment med att forma tyg på ett shibori-vis och sedan fixera vecken genom att chocka tyget, först med kokhett vatten, därefter med iskallt. Tygerna vi gjorde så med var av dels polyester, dels polyamid.
Slutligen jobbade vi med krymptyg, som man sammanfogar med ett annat tyg. När man sedan blöter detta får man intressanta strukturer på tyget. Men vi måste vänta flera veckor innan vi får se resultatet av detta, till den helgen då vi ska lära oss att göra en kyp för silkefärgning. Under tiden syr jag hemma på ett mer komplicerat mönster på en tunn fin veckad sidenschal.
