Kategoriarkiv: museum

Lars Wallins kläder på Artipelag

Artipelag, kläder, Lars Wallin, museum

På min födelsedag tog mannen mig till Artipelag så jag äntligen skulle få se utställningen med Lars Wallins kläder. Redan när vi kom till första parkeringsplatsen blev jag förvånad, för den var nästan full. Vi fick den sista platsen på parkeringen längre upp. Och utanför ingången stod två abbonerade bussar. Vi kom fram lagom till lunch, men det var jättelång kö. Folk överallt. Jag blev tvungen att fråga i kassan vad som stod på, var det en konferens eller nåt liknande? – Nej, blev svaret. Det är sista veckan på utställningen. Men så här har det varit varje dag hela hösten. 

Och när jag såg mej omkring såg jag kulturtanter, -kvinnor och -damer i alla åldrar. Det blev tydligt att det är vi kvinnor som bär upp museerna här i Sverige….

Utställningen var vacker och informativ, en tillbakablick på 25 års kreativitet. Det visades aftonklänningar, brudklänningar, scenkostymer och några något mer vanliga kläder. Dessutom visades många skisser och toiler, filmade intervjuer och några annorlunda designprojekt som den nya asken för Flora. Kläderna stod i ett slags montrar och skyddades delvis av ett svart nät, som det gick bra att studera dem genom men som inte gjorde det lättare att fotografera. Vackra draperingar, glittrande tyger, intressanta utformningar av ryggar, som det ju ofta struntas i. Mycket läckert att se även om det inte var något som skulle passat mig just. Här nedan kommer några få exempel. 






Och nu är det slut med den utställningen! 

Utflykter

broderi, Garde Robe, kläder, Linodlarföreningen Fransåker, museum, Sörmlands läns museum, Torekällberget, utställning

I lördags var jag på utflykt med föreningen Garde Robe. Första stoppet var i Torekällberget, ett friluftsmuseum i Södertälje. 


Där fick vi fika med kringla förstås, och sedan visning av miljöerna. Det finns både lands- och stadsmiljö, precis som det ska vara. Dessutom utställningslokaler inomhus med föremål och miljöer, bl a dessa strumpor. 


Allt skulle minsann tas vara på och lagas förr.

Sedan for vi till Nyköping och åt lunch, och därefter till Sörmlands länsmuseums föremålsarkiv. Där delades vi in i grupper och skrudades i heltäckande skyddsdräkt. Först visades vi runt i samlingarna, och tjänstemännen berättade och svarade på ett otal frågor. Därefter var det ”fri lek” en halvtimme. Här kommer ett litet urval av mina foton. 


Broderi runt framkanten på rock och väst på en 1700-talsdräkt för herre. 


Små fina skor för en 1800-talsdam. 


Pungtross och bälte med förgyllda plattor till Västra Vingåkers högtidsdräkt. Det gröna är ett förkläde av rask, ett glättat ylletyg. Pungtrossen hängde från midjan nästan nere vid fållen, var ofta trolovningsgåva och består i detta fall av ett fodral med kniv och gaffel med skulpterade handtag av ben, en liten rund silverdosa, ett nålhus och en sidenpåse med en silversked i. Det ringprydda handtaget till skeden sticker upp ur påsen. 


En väl använd korsett från 1800-talets slut (gissar jag). Maskinsydd i alla fall. 


En folklig klänning från ca 1830-40-tal. 

Mycket mer fanns det. Vi fick en visning av Nyköpinghus också och en busstur genom Nyköpings stad, men sen var det dags att fara hem. Heder och tack till dem som arrangerat denna utflykt.  

Söndagen drog jag med mannen på Vårrunda Odensala runt. Det ligger i trakterna runt Märsta, norr om Stockholm. Hantverkare och lokala matproducenter hade öppna hus och försäljning. Ni som ser en möjlighet att göra en sådan utflykt i er hemtrakt, ta den! Hantverkare av alla slag måste stödjas. Vi hann bara med en bråkdel. Längsta stoppet gjorde vi hos Linodlarföreningen Fransåker i deras lada. Lada är ett lite missvisande namn eftersom den gamla byggnaden gjorts i ordning till en snygg och väl fungerande verkstad för linberedning. Man kan hyra in sig där och få hjälp med beredning av sitt hemodlade lin. 


På bilden syns den mekaniska bråkan till höger, och det träfärgade skåpet i bakgrunden inrymmer skäkten. Häckla och spinna får man dock lov att göra för hand fortfarande. 

Det fanns ett litet utställningsskåp också och där hängde nåt som jag måste visa er. 


Flera miniatyrbroderier, sydda med en tråd över en trådkorsning. Det gröna är en avbild av ett kretskort som ni ser, i ungefär naturlig storlek. Otroligt! 

Utanför ”ladan” stod medlemmar i Sollentuna hembygsförening och slog rep. De hade tagit vara på en kugghjulsmekanism som fanns bevarad i deras samling och byggt kompletterande träställningar till den. 



Det blev mycket roligt att se den helgen! 

Länkar: föreningen Garde Robe, Torekällberget och Sörmlands museum. Linodlarföreningen Fransåker nås på 076-052 26 63. 

Tropenmuseum i Amsterdam

folkkonst, indigo, kläder, museum, tie-and-dye, tygtryck

Holland har en lång historia av handel med länder i andra delar av världen ända sedan 1600-talet när det Ostindiska kompaniet startade där. Man köpte kryddor i Indonesien och Indien, tyger i Indien, slavar i Västafrika och fraktade dessa varor både hem och till andra delar av världen. Och många andra saker också för den delen. Samtidigt kom man i kontakt med andra kulturer. På Tropenmuseum (typ Tropiska museet tror jag) visas en hel massa föremål upp. Numera dessutom med en modern syn på vad detta kulturutbyte men också kulturimperialism fört med sigav både ont och gott. Det jag kommer att visa här är bara ett urval baserat på mitt enögda textilperspektiv…  Det fanns inte så mycket av den här varan för övrigt men desto mer av träsnideri. Många av fotona har tagits genom glasrutor, därav konstiga reflexer.  

   
   
Dessa trasiga små lappar anges vara de äldsta tyger som museet har. De är alla tryckta bomullstyger från Indien, och de beräknas vara tillverkade under sen europeisk medeltid. Det här är alltså inte handelsvaror utan insamlat på annat sätt. Det fanns också en mekanik där man kunde trycka fram andra exempel på textilier, men dels var det sparsamt belyst, dels gick det lite för fort för att fotograferas. Som gammal museiman måste man ju respektera försiktighetsåtgärderna! 

  
I ”afrikanska” avdelningen visas dessa imponerande kläder för kvinnor. Dessutom spelas en film utan ljud om hur tyget till vänster tillverkats. Först får man se kunden diskutera mönstret med den manlige färgaren. Sedan ser man hur han på det vita tyget ritar upp konturerna till de stora spetsovalerna med hjälp av en kartongmall. Så är det dags att knyta för och reservera de små vita fyrkanterna mellan spetsovalerna. När det är gjort doppas tyget i ett gult färgbad. Det framgick tyvärr inte vad som gav den gula färgen. Därefter dras spetsovalerna till och reserveras genom att lindas om med breda band, innan tyget doppas ner i vad som såg ut som ett indigobad. Sedan är det en himla massa knutar som ska tas upp, och för att det ska gå lite fortare, arbetar man med rakblad och skär bort tråden. Till slut fuktas tyget och bankas med stora träklubbor för att få en blank yta. 

I en annan monter visas tyger av äldre tillverkning, både ”mud cloth” och indigofärgade. Jag vet inte vad det är med den här mönstertypen som fångar mig så helt. Jag blir alldeles vansinnigt hagalen. Dels ett mycket strikt och uträknat mönster och säkert med en välkänd symbolik, samtidigt med en snedhet och improviserad karaktär som jag går igång helt på. 

  
  
Sista bilden visar ett tyg som liksom många av de gamla stora tygstyckena är vävt av smala remsor tyg som sedan sytts ihop. Här har sömmarna gjorts dekorativa genom färgbyten. Och vilka krumelurer! De moderna plaggen som visas framför är exempel på hur man idag tillverkar kläder av småbitar.  

 
Länk till Tropenmuseum här. 

Tvätterimuseet i Hagalund

museum, tvätt

Söndagen 19 april, i strålande väder, gjorde jag ett besök på Tvätterimuseet i Hagalund. Det ligger i Vårby söder om Stockholm. Här kommer ett inlägg med många bilder som berättar om det. 

Vattnet i Stockholms innerstad blev otjänligt för tvätt under 1800-hundratalet. De tvättinrättningar som uppstod i innerstaden lämnade tvätten till de många större och mindre tvätterier som utvecklade sig bland annat på Södertörn, som hade gott om små sjöar. Det var både små hushåll med tvätten som en biinkomst och större företag med särskilda byggnader för verksamheten. Så småningom blev det till stora tvätteriföretag, varav många gick under när de elektriska hushållsmaskinerna gjorde sitt segertåg under 1950-talet. 

Vid 1900-talets början var det långa köer med hästskjutsar in till staden på lördagarna när den rena tvätten skulle avlämnas och ny smutstvätt skulle hämtas. Tvätten sorterades upp i vittvätt och randtvätt, kanske också fintvätt. Detta skedde kanske redan på lördagseftermiddagen, annars på söndag kväll. Därefter lades tvätten i blöt över natten. På måndagen kokades vittvätten i en stor gryta med någon form av soda. Vid dessa tvätterier hade man  gått ifrån metoden att byka med björkaskelut då. Den varma tvättvätskan kunde sedan användas vid blötläggning eller tvätt av randtvätten. Efter kokningen synades vittvätten och skurades eller gnuggades mot tvättbräda. Randtvätten blev också skurad, men den brukade inte kokas. Sköljningen skedde i sjön, oberoende av årstid. Var det vinter fick man hugga en vak för ändamålet. Det sköljda tvättgodset bankades med klappträ för att pressa ur vattnet. Det motsvarade i någon mån vår tids centrifugering. Tvätten hängdes på tork, antingen utomhus eller i torklador. Vittvätten manglades. Strykning kunde göras inne i staden. 

Tvättinrättningen i Hagalund uppstod c:a år 1905 när familjen August Wilhelm och Sofia Charlotta Johansson flyttade dit och byggde ut med torklada och så småningom en större bostad. Tvätterimuseet är inrymt i dels torkladan, dels den första bostaden. På marken strax intill finns verksamhet knuten till Vårby-Fittja Hembygdsförening: några kolonilotter och det nyare bostadshuset, där man har kafé- och annan verksamhet vid olika tider, både när tvätterimuseet är öppet och vid andra tillfällen. 

  
De dagar det är byk skyltar man vid vägen på detta sätt. 

  
Längst bort syns den stora järngrytan där vittvätten kokas. Till vänster en balja för gnuggning av vittvätt. Det gröna mojängen till höger är en tvättvagga. Den drivs med armkraft genom att det övre handtaget vickas fram och åter. I karet ligger tvätten och far hit och dit, dessutom kan den gnuggas mellan den rörliga delen och upphöjningar i vaggans botten. På högra kanten sitter en vridmaskin, med vilken man kramar ur vattnet. 

 

Varmvatten kan också hämtas i en pannmur. Men man får se upp! 

  
Här det iordningställt för randtvätt och för skurning av löskragar. Tvätterskorna tar sig en välförtjänt paus i bakgrunden. 

  
Så här gick det till när man sköljde och klappade tvätten. Denna dag var det ju vackert väder. Men ändra till vak upphuggen i isen, bara händer och iskallt vatten, kjol med fastfrusna isklumpar…

  
Inne i torkladan finns en stor samling gamla och nyare tvättmskiner. Den här drivs med en vev som sitter på det nerfällbara locket. Tungt! Men man slapp ligga på knä. 

  
Detta är en specialgrunka för att pressa och forma löskragar och lösmanschetter. Om jag minns rätt fick man värme från gas som kom i röret närmast.

  
I gamla boningshuset finns dels en bostad, dels en utställning med tvättmedelsförpackningar. Här visas blott en del. 

  
Där finns också en stor utställning med strykjärn. 

  
Museet startades av konstnären Olle Magnusson 1994. Det är han som sköter visningarna när det är öppet och hans döttrar som agerar som tvätterskor. Museet har en hemsida med länk här. Där kan man läsa när nästa visning och byk sker. 

Det är en skön plats att vara på, med sjöutsikt, trädgårdslotter och gott hembakt kaffebröd. Om Vårby-Fittjas hembygdsförenings verksamhet kan man läsa här.