Vi var till London förförra helgen, dotra och jag. En trevlig vana vi har skaffat oss, att åka dit när det bjuds något särskilt spektakulärt i textilväg.

På fredagen riktade vi in oss på The Knitting & Stiching Show i Alexandra Palace. Då åker man himla långt med tunnelbanan, och allt eftersom man närmar sig kan man uppleva hur stilen på passagerarna utmejslar sig i en särskild riktning. När vi äntligen klev av vid Wood Green var det en hord kvinnor som sökte sig till skyttelbussen, så det var bara att ansluta sig till horden så kom man rätt.

Ally Pally, som man kan säga när man lagt bort titlarna med anläggningen, är en gammal stilig utställningshall i Alexandra Park, en bra bit från de mest centrala delarna av London. Men det var fullt av folk som letat sig dit. Den här mässan har hållits i många år – vet inte hur många – och motsvarar förstås Syfestivalerna som hålls här i Sverige, men är mycket större. Lite annorlunda karaktär är det också, mycket mer om broderi och klädsömnad för vuxna, och inte fullt så mycket stickning och lapptäckestyger som i Sverige.

Jag för min del var mest inställd på att titta, men dottern köpte en hel del tyger och mönster. En av de saker som är annorlunda är de stånd där fiberartister av olika slag får visa sina alster, och där var det vilsamt och inspirerande att gå.

En av dem som imponerade stort på mig var Jenni Dutton med sina The Dementia Darnings. Hon visade ett antal mycket stora tavlor med porträtt av sin mamma och andra familjemedlemmar. Inspirationen kommer från de familjealbum med foton så många har och tycker om att bläddra i. Dutton började arbeta på verken när hennes mamma började bli dement och behövde mer passning än tidigare, och det enda möjligheten för henne att fortsätta sitt konstnärliga arbete var att göra något hon kunde dels utföra där hos mamman, dels med motiv som intresserade mamman. Dutton är egentligen inte fiberartist, men har utvecklat en målerisk metod att sy med tunna trådar på tyll som är fäst på en målarduk. Resultaten var helt enkelt fantastiska och har visats på flera håll. Nedan ett av hennes porträtt av mamman. Jag vill påpeka att bilderna går att klicka upp i storlek så ni kan se deltaljerna bättre.

Fyra konstnärer från New Zealand hade kommit till London och visade sina saker i en gemensam monter. Där fastnade jag för den här lilla ”tavlan” med olika penslar gjorda av material funna i naturen. Dels har konstnären prövat att måla med dem och på så sätt fått väldigt unika uttryck, dels blev penslarna i sig vackra eller egensinniga objekt, värda att visas. Den penselskapande konstnären heter Marianda Twydell, och i sin bifogade text berättar hon om lusten att experimentera med det oväntade.

Det fanns mycket mer broderi att titta på. The Royal School of Needlework hade förstås ett stånd och där kunde man bl a titta på den här klänningen. Den var i halv storlek om jag minns rätt och karamellerna runt dekolletaget är broderade…

I ett av stånden fanns ett antal genomskinliga huvor, och i dem gömde sig de mest fantastiska askar. Det finns som vi vet en otrolig kunskap i broderikonsten i England. Bland specialiteterna finns det som kallas ”stump work”. Med nål och tråd byggde brodöserna tredimensionella figurer i små scener. Under 1600-talet var det också vanliga men skickliga kvinnor som utövade den här konsten. Ja för all del, de tillhörde överklassen och behövde inte slita för födan. De hade tid att sitta vid detta långsamma arbete, och det fanns dessutom en legitimitet i att de visade upp sitt tålamod och sin religiösa övertygelse, eftersom motiven så gott som alltid hittades i Bibeln. Hursomhelst, idag tappar vi hakan inför detta. Men en grupp kvinnor, närmare bestämt 22 stycken, tog en kurs hur man utför sådana här läckra askar. Ledda av Nicola Jarvis deltog de i ett projekt och en kurs som sträckte sig över fyra år. Man träffades och arbetade på en teknik varefter man arbetade hemma på sin egen projektask. Locken är nästan likadana på alla askarna men på sidorna har varje brodös gjort en personlig återgivning av sådant som är viktigt i deras liv. Mina bilder visar först ett lock på en ask, som alltså är sammanställt av olika komponenter och tekniker från tiden, och sedan ett par personliga sidopaneler.

Det är svårt att fota genom monterväggar, men jag vill gärna att ni får en liten uppfattning om skickligheten. Locken är nästen identiska på alla 22 askarna, men dalmatinerhundarna är formgivna och broderade av Deborah Jarman och kissekatterna av Sally Giffen.

Och jag då, köpte jag nånting? Nja, jag var ju mest där för att se. Lite nålar och några vackra shiborimönstrade tygbitar blev det.

Jo just ja, jag slog till på en rejäl souvenir, en karta över centrala London sydd i petits points på styv canvas med ullgarn. Det är rätt kul faktiskt. Det har jag aldrig gjort och vi får väl se om det någongång blir klart. Till jul kanske?
(Märk väl, jag säger inget om vilken jul.)