Nu är det länge sedan jag såg min första vävnad gjord av indianfolken i USA, navajo och hopi. Men jag blev ögonblickligen förälskad. Och när jag i höstas var till Köpenhamn och besökte Nationalmuseet blev jag glad när jag såg att de ställde ut sin samling av navajovävar. Det blev alldeles nödvändigt att se den tillfälliga utställningen, men de här bilderna är tagna av mannen.
Alla vävar vävs i en stående vävstol, en ram där varpen lindas runt. Inga tyngder, inga trampor, en käpp med halvsolv till hjälp, allt plockas in för hand. Fåren som ger ullen är en särskild härdig ras. Man utnyttjar ullens egna färger, men av gammalt färgades en del garn med växtfärger. Numera är det förstås där som annorstädes, man väver med köpegarn. Dock är vävningen en viktig del av identiteten, och kunskapen förs aktivt vidare till kommande generationer. Vävarna kallas ofta ”blankets”, men de används inte bara som filtar eller hästtäcken. Det finns särskilda mönster som kallas ”chief blanket” och som bärs som mantlar av hövdingarna. Nedan finns exempel på detta.
Påverkan från närliggande kulturområden (hopi) och även mer avlägset belägna som Mexico har påverkat både mönster och former. Numera förekommer det även vävar av den typ som kallas ”eye dazzler”, med tydligt mexikanskt inflytande, samt figurala motiv. De senare har anknytning till de sägner och sagor som fortfarande berättas.
Men den här väven jag visar sist var den som gjorde mig andlös, trots att den är så trasig. Ett sadeltäcke och en sadelgjord. Betänk att detta är plockat in! Och kompositionen! Ja, jag blev alldeles tårögd.
Det finns mycket på nätet om denna typ av vävning. Kolla här och här t. ex.
