Kategoriarkiv: fiber art

Besök i konstnärens atelje

Anna Sjons Nilsson, fiber art, textilkonst

Nu är det många år sedan jag lärde känna konstnären och hantverkaren Anna Sjons Nilsson. I början av 1970-talet var vi båda i full gång med vår grundläggande utbildning i textila tekniker, och vi möttes och blev vänner på terminskursen i sömnad, som då var i Avesta. Där fick vi lära oss sömnadsdetaljer av olika slag, förändring av mönster och en del annat. Till stor del sådant vi redan kunde, men man måste ju ha papper på det också. Efter den kursen började vi på olika skolor, Anna kom in på Nyckelviksskolan i Stockholm tror jag och jag gick ”ettåriga väven” i Leksand. Men vi fortsatte att ha kontakt till och från, genom olika utbildningar, livsförhållanden o s v. Vi kommer ju ur samma mylla, byar i Rättviks kommun med några få mils avstånd. Det är en stor förmån att ha en människa som man direkt känner sig hemma hos och förstådd av, trots att kontakten bryts ibland.  

Numera bor ju Anna i Falun, och det gör min syster också. Så i samband med att jag hälsade på min syster, gjorde jag upp med Anna om ett besök i hennes atelje i Nisserska huset i Falun. Det är en stor gammal villa av tegel som en gång beboddes av överläkaren på Falu lasarett. Numera är den omgjord till teater och olika konstnärsateljeer. Där har Anna ett utrymme tillsammans med sin yngre syster Karin, som också arbetar med textilt konsthantverk men på deltid. 

Nu är ju jag en ganska kass fotograf, och dessutom förlorade vi oss i samtal om ditt och datt. Så något sånt där tjusigt fotoreportage från en kreativ persons arbetsrum, som man kan se i vissa inredningstidingar, blir det inte här. 


Anna höll på att avsluta ett uppdrag från Gagnefs kommun, en utsmyckning till ett äldreboende, och det är det hon jobbar med på bilden. Det blir bilder från den motivkrets från dalmåleriet som vi redan kommit att förknippa med henne, utförd med det rika fantasi och påhittighet som är hennes signum. I framkanten ser vi för övrigt syster Karins arbetsbord. 



Precis som hos alla konstnärer kan det se kaotiskt ut men jag är säker på att Anna har koll på vad hon har vad. 


På väggarna och överallt hänger och står olika små figurer av det slag som är så typiska för Anna. Ett kännetecken för dem är humorn och ömsintheten i utförandet. Sommaren 2016 såg jag på länsmuseet i Falun den stora utställningen Arvbetagelse som Anna gjorde tillsammans med 5 kolleger i nätverket Fiber Art Sweden. Den väckte så många tankar att jag inte kunde få ner dom i ett inlägg… Men nu har konstnärerna publicerat en liten bok med tankar om det samarbetet, som resulterade i tre utställningar på olika muséer. Här kommer ett citat från början på en text skriven av Anna:

”En skapelseberättelse

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Maska, bli till!” Och maskan blev till. Gud såg att maskan var god, och hon skiljde ”rätan” från ”avigan”. Gud kallade ”rätan” för dag, och ”avigan” kallade hon för natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var det första varvet som blev stickat. 

Gud sade: ”Varv 2: Sticka den aviga maskan avigt och lyft den räta m med tråden bakom arbetet som om den skulle stickas avigt. Upprepa dessa två varv.”

(Min kommentar:  härefter blev det genast mer komplicerat med stickningen, livet och allt annat.) 

Anna läste den här texten vid en samling kring hennes utställning på Konsthantverkarna i Stockholm i januari. Hon kommenterade själv med att hon väl tillhör den sista generationen som kan läsa och tolka en skriven stickbeskrivning. Riktigt så illa är det inte än ändå. Hursomhelst, den utställningen inspirerade till en annan utställning, där en skolklass gjort egna figurer insprirerade av hennes figurer. Ringar på vattnet. 

Vävutställning 

fiber art, shibori, utställning, vävning

På Länsmansgården i Åkersberga är det utställning, och det är Linnea Blomberg som ställer ut vävar. Det var vernissage i lördags, den 11, och då hade jag inte möjlighet att vara där. Men jag tog kameran med mig på en utflykt i söndags. Utställningen står till 5 mars, men det är bara öppet på lördag och söndag. Det finns mycket annat att titta på där också och ett fint fik. Länk här.


Konsthallen är inte så stor, men timmerväggarna ger en ombonad och trivsam stämning. Det blev knepigt att fotografera när det starka solljuset slog in genom fönstren. Linneas vävar har inslag av bomull, silke, papper m.m. på en varp av lin och ull. Temaordet är reflexion: ljuset som reflekteras i vävarna, skuggorna som ger djup, Linneas reflektioner när hon väver, rundgången mellan hand och tanke. 


Under några av vävarna ligger mjukt formade speglar. De reflekterar ljuset och ger annorlunda synvinklar på vävarna; dessutom skapas intressanta optiska illusioner. 


Jag har ju haft Linnea som lärare när jag gick shiborikursen på HV för några år sedan. I shibori finns flera tekniker för att vika tyger före färgning och klampreservage för att få mönster fördelade över hela tyget. På kursen visade hon oss metoder för att vika tyger och sedan värmebehandla dem så att vecken blir permanenta. Här i utställningen visas flera exempel på hur hon fortsatt arbeta med denna speciella vikteknik. 


Det är vackert tycker jag med den här nyanserade övergången från svalt mörkblått till varmt ljusgult. Och spännande med varptrådarna som sträcker sig vidare neråt, kanske de slår rot? Väven tål också att ses på nära håll. 



Händer det nåt om man trycker på knappen? Kommer den att få sitta kvar? Kommer folk att kunna hålla sina fingrar från den? 

Avest Art 2

fiber art, OLEK, Verket, virkning

Det som fick mig att bestämma mig för att nu skullle besöket på Verket i Avesta verkligen bli av, var beskedet att fiberkonstnären OLEK skulle ställa ut där i sommar. Agata Oleksiak föddes 1978 i Polen, men efter sin konstutbildning har hon flyttat till New York och driver sin verksamhet därifrån. Hon är känd för stora virkade installationer: väggbonader, invirkade statyer, kroppsstrumpor m.m. Här är en länk till hennes hemsida som bl.a. visar flera korta filmer från hennes verk. 

I Verket hänger flera tavlor med deviser, som den här: 


Men på nedersta plan, lite undanskymt, står en röd liten stuga. Fönstret är förtroendefullt öppet. Inne i stugan är det ombonat, invirkat, ordnat och lugnt. Mysigt. 




Men så, plötsligt, händer något. Och verkligheten förändras.



Lugnet och tilltron är borta. Allt är förstört. Människorna flyr. Huset överges. 

Avesta Art 1

fiber art, Helene Hortlund, lingarn, utställning, Verket

Det gamla järnverket i Avesta fick en annan inriktning för rätt många år sedan. Det blev omgjort till en utställningslokal för konst och omdöpt till Verket. Konstigt nog har jag inte varit där förut men igår blev det av. Vi stannade till på väg mellan stugan och Stockholm. 

Spåren efter den tidigare verksamheten är inte helt bortstädade. Golven är täckta av ojämna plattor av sten eller järn, eller av sand och grus. Belysningen är ibland nästan obefintlig; det är bara konstverken som belyses. Man får se sig för. Det är spännande att leta sig fram och ställas inför helt oförutsägbara installationer eller verk av alla de slag och tekniker. Historien om arbetet presenteras också i korta filmer och permanenta konstverk. 


Men här i bloggen visar jag ett par fiberkonstnärer. Först ut är Helene Hortlund, som ställer ut ett flertal skulpturer gjorda av stål, omvirade med lingarn. De enskilda verken har inga ledande titlar. Man får själv associera. 


Är det här en uppförstoring av något litet kalkdjur från ett korallrev? Eller är det något slags inkomplett förhistoriskt skelett? En närbild visar trådarnas färgövergångar och även strukturen som garnet ger. Dessutom verkar det som om konstnären målat ytan med någon slags lack.  


På ett annat ställe hänger vad som kan vara ett blodomlopp eller ett hjärta. 


Det är nödvändigt att ha gott om tid på sig, minst två timmar, om man ska ha en möjlighet att titta på alla verk. Utrymmet är stort och rätt svåröverskådligt. Förbered besöket lite på hemsidan, länk här.