Alla inlägg av Lillemor Larsson-Haga

Socktobersockor till en glitterprinsessa

Abstract in English below.

I våras beställde jag garn från Limmodesign, i den unika färgning som hon kallar ”Arga påskkycklingen”. (Jag är inte ens säker på att det blir likadant varje år.) Och jag visste inte alls vad jag skulle få faktiskt. Det som kom var väldigt färggrannt och fint och dessutom med glitter i, så jag la det på tankemognad så länge.


Och mycket riktigt, efter ett tag kom jag på vad jag skulle göra med garnet. Jag har ju ett barnbarn som är en riktig glitterprinsessa, med födelsedag i sena augusti. Mamman fick skicka några mått och så satte jag igång med ett par sockor uppifrån och ner. De blev färdiga någon dag innan de skulle överlämnas, och då hade jag också fått lite kalla fötter inför modellen. Jag misstänkte att resåren upptill skulle kännas alltför hård.

Det visade sig att foten var bra men det var trångt upptill. Nu är ju det rätt så enkelt att åtgärda.

Förr-i-världen kunde man repa upp fotdelen och sticka på en ny fot på skaftet, om foten hade stoppats så många gånger att det inte var lönt att stoppa en gång till, men här var det skaftet som skulle göras om. Så jag klippte av garnet i ett varv och repade upp det, samtidigt som jag plockade upp maskor till det nya skaftet. Ungefär som när man plockar upp för en tumme.

Sen var det bara att repa upp skaftet och sticka dit ett nytt. Jag stickade 4 räta 1 avig, för jag tycker att det inte alltid gör sig så bra med 2/2 resår när det är korta färgbyten. Men nu är de nya sockorna färdiga och överlämnade. Förhoppningsvis blir de använda också.

This is a blog post on a new pair of socks I knitted for my granddaughter, the glitter princess. They turned out too narrow at the top, so I ripped a round just above the foot and knitted a new leg.

Förr och nu – inspiration

Abstract in English below.

Leksands kulturhus ska man inte fara förbi. Kulturchefen där, Per Backman, bygger mycket fina tillfälliga utställningar som komplement till de fasta. De permanenta behandlar livet förr i socknen, med tyngdpunkten lagd på dräkten och dalmåleriet. Sommarens utställning, Textilmagi & saboterad symmetri, var mycket innehållsrik, så jag delar upp mitt material i fler poster.

Dräktskicket i Leksand är fortsatt en starkt levande tradition, om än i viss förändring, och medvetenheten om värdet i det textila arvet är stor hos många. En av de dräktdelar som har störst laddning är den vita halsduken med svart trådbundet broderi av silke. Det kallas i socknen ”tupphalskläde”, eftersom det har små tofsar av det svarta garnet i varje hörn. ”Tuppur” betyder tofsar på de flesta daladialekter.



Dessvärre – för fotografen – var alla tupphalskläden utställda i glasmontrar, med en belysning som var omöjlig att navigera bort från. Därav de lysande prickarna. Valet stod mellan att visa prickar eller inte visa alls.


Broderiet sys med med en dominans av teknikerna plattsöm och korsstygn, i ett mönster över räknade trådar. Det är komponerat med tre hela rutor i den snibb som ligger överst där bak, kompletterat med några friare figurer och kantbårder. De halva snibbarna framtill har halverade mönster. Varje hörn har en tofs av silket, även undersnibben baktill.


De äldsta bevarade tupphalsklädena antas vara från 1700-talets slut, men hur långt bakåt i tiden som traditionen sträcker sig vet man helt enkelt inte. Det finns en förklaring som lutar åt någon form av tradering från det trådbundna broderi som uppstod i renässansens Italien och sedan spreds och utövades på många ställen i Europa. Men vi kommer dessvärre aldrig att få veta hur den kunde landa i Leksand, finna denna form och fortsätta utövas. Den förekommer för övrigt även i några av Leksands grannsocknar. Plagget har den högsta rangen bland halsklädena och används bara vid mycket högtidliga tillfällen.


Klädena är alltså sydda med svart silkesgarn på vitt tyg av linne eller bomull. De tidiga klädena har enklare broderier, som allteftersom blev mer överdådiga. De flesta är försedda med initialer och årtal. På den här kan vi se en figur som kan väcka en viss förstämning, ett solkors, även känt som hakkors. Men titta också på bården, där samma figur utvecklats ytterligare. För brodösen på den här tiden var det faktiskt enbart en lek med linjer i det vinkelräta systemet av trådar i väven. Jag för min del tycker att vi borde återta symbolen och ge den dess gamla värde av solsymbol.

För några år sedan gjordes en stor inventering av tupphalskläden i Leksand. De fotograferades och lades ut på Digitalt museum, så dit kan man gå och grotta ner sig totalt i svartsticksbroderi. Det kan vara lite svårnavigerat på den siten, men söker du på Digitalt museum, Leksands Hemslöjdsvänner och tupphalskläden ska det gå bra. Det finns nästan 500 kläden där nu och samlingen växer fortsatt.

Det här systemet med öppna och fyllda rutor i kontrast med varandra kan inspirera till annat också. Det fick vi se flera exempel på i den här utställningen, här i form av en stort lapptäcke. Det är sytt av Lisa Karlsson och heter ”Svartstickstäcket”. (Jag skrev tidigare att det hette Error men det var fel från min sida.)  Den förskjutna mittpunkten ger spänning åt verket.

Det kommer mera om utställningen senare.

This summer I visited a most comprehensive exhibition at the Culture House in Leksand. In this blog post I concentrate on the scarves that are used when wearing the folk costume of Leksand. As you can see the technique used is black work, made with black silk floss on white cotton or linen fabric. The oldest remaining scarves are dated to the end of the 18th century, but the use of black work here can very well be much older. Unfortunately there are no records, but we can see the heritage of this renaissance technique on many other folk costumes all over Europe as well.

Last picture shows a wall quilting made by Lisa Karlsson and named ”Svartstickstäcket”, inspired by the black work scarves, with an interesting shift in balance.

Varma fula ord

Abstract in English below.

Jag vet vad som komma skall så jag har förberett mig.

Mönstret till vantarna är designat av Limmodesign, och jag har förstås köpt det av henne, liksom garnet. Det kommer från norska Rauma, och det har jag också fått från henne. Men titta inte alltför noga på stickningen, jag har missat nåt varv men hade inte lust att repa upp…

Vantarna värmer nog ändå.

New mittens for days to come, designed by Limmodesign and knitted by me. The words are read like (ahum) ”f-ing cold” or the like. Yarn is Norvegian Rauma.

Göra någonting av ingenting

Abstract in English below.

I somras såg jag en fin liten utställning i Rättviks kulturhus. Kerstin Anckert, som varit antikvarie på Dalarnas museum, har skrivit en bok om trasmattor. Nu ställde hon ut några av sina verk och även andra från sin samling. Boken heter alltså Trasmattor och andra roliga mattor och kan fås från henne själv, t x genom kerstin.ankert@bredband.net. I den skriver hon om egna och andras mattor av olika slag med olika tekniker, men alla har som utgångsmaterial kasserade textilier.


En av de mattor som visades var hennes egna trasrya, inspirerad av vårens gräsmatta med blå scillablommor.


Ur hennes samling visades en trasrya från en annan del av världen, Marocko. Den här mattan är vävd med trasor i många olika kvaliteter. En del av dem får nog klassas som ”fultrasor”, men de har inte sorterats bort av den här väverskan i alla fall.  Dessa mattor vävs i andra länder i Nordafrika också. De säljs som turistsouvenirer och kan rentav finnas på fina varuhus i London.


Utrangerade tyger behöver ju inte förvandlas till trasor för att man ska göra nåt av dem. En annan metod är att göra en klackmatta, där klackformade bitar av ylletyg monteras på en bottenväv. Väl beredda ylleväver rispas ju inte upp och passar bra till denna teknik. Klackbitarna förses gärna med ett enkelt broderi, så som på Karins julgransmatta.



En privatperson i Leksand har sparat små mattor tillverkade av en äldre släkting, Jakobes Anna Andersdotter (1856-1946). En av hennes söner öppnade en ekiperingsaffär i centrum. Allt eftersom säsongerna gick och tyger/kläder  blev omoderna, fick Anna ta hand om tygkuponger och andra rester och med hjälp av trampsymaskinen göra lappmattor. I dessa kan man hitta både uttjänta dräkttyger och konfektionsvaror.


På en annan utställning i Leksand, som jag ska berätta om längre fram, hängde den här textilen, tillverkad efter samma princip. Den lite enkla katalogen ger dock inte besked om tillverkare.


Kerstin Ankerts bok är väldigt trevlig att läsa och har många exempel på återanvändning av de mest förvånande material, både från hennes egen samling och andra. Den kan varmt rekommenderas.

Själv sitter jag och väver slut på en mattvarp i hemslöjdsföreningens lokal. Just nu är det trasrya, med både fin- och fultrasor, uppblandat med garnrester. Sängmattor har jag tänkt mig.


This blog post is on a book I bought and an exhibition I visited this summer. The subject of the book and the show were rugs made of reused textiles, a big issue in Sweden. The book’s writer showed her own carpets and some from her collection. Name of the book is Trasryor & andra roliga mattor (Rag rugs & other funny carpets) and can be bought from the writer, Kerstin Ankert at her web address: kerstin.ankert@bredband.net. Last picture shows my own ongoing rag rug.