Cecilia Pfaffs verk ”Mikaela” väcker en hel del känslor av olika slag hos besökarna har jag förstått. 

En stickad kvinnofigur i full storlek. Det är rätt imponerande som arbetsinsats betraktat.  Ungefär två år tog det från idé till färdigt konstverk. Cecilia Pfaff berättar att tanken var att sticka sitt eget skinn, och ”Mikaela” var under tillverkningen med sin ”mamma” vid olika tillfällen. Även då var reaktionerna ganska skiljaktiga. För min del gillar jag både det realistiska i framställningen och valet av teknik. Konstnärens hemsida är länkad till här. Nedan en närbild av ytan. 

  
Frågan är – jag har inte haft möjlighet att ställa den till någon – om någon reagerar lika blandat på detta jättehuvud som på ”Mikaela”? 

  
”Big head”, högre än mig – ja, jag vet, det krävs inte så mycket – med ett inte helt vänligt uttryck, ärrvävnad och öppna sår. Egentligen borde väl den här vara mer skrämmande? Konstnären Gert Germeraad har haft foton av krigsoffer från 1:a världskriget som förlagor, bilder som visar skador i ansiktet. Det som vi visar för andra, det som ska vara vår kommunikationsväg med andra, men där skadorna kan störa våra möjligheter till kontakt. Här är länken till konstnärens hemsida. 

Som avslutning något helt annat: 

  
Charlotte Sachs visar en serie med fyra stadsmiljöer från Stockholm, utförda med flera olika broderitekniker. Som vi kan se på fotot nedan har vi här en konstnär som arbetar i mindre skala och i stället lägger kraft på utformandet av detaljer. Även om bilden är en realistisk avbildning, ger tekniken och materialet i sig ett alldeles väsensskilt uttryck, en egen dimension. Det är lätt att ta till sig och tycka om, men inger också respekt, åtminstone hos oss som fattar kunskaperna bakom. 

  
Konstnären har sin hemsida här. 

Med detta är min lilla genomgång av Vårsalongen avslutad. Det finns väldigt mycket mer att se, och utställningen är öppen till 10 april. Vi får se om jag har möjlighet att gå dit en gång till. Det skulle det vara värt.