månadsarkiv: januari 2021

Färga med blå bresilja

blå bresilja, efterbad, färgning, färgväxter, kallfärgning, kermesbär, ullgarn, växtfärgning

Abstract in English below.

Tidigare har jag berättat att jag fått ”ärva” växtfärgningsmaterial av en vän, vars mamma hade avlidit. Material som daterade sig till – ja, lite oklart faktiskt – men jag tippar den förra växtfärgningsboomen på 1970-80-talet. Där fanns bl a en påse med finmalen blå bresilja. Det såg ut som ett rödbrunt pulver, 200 gr. Det kändes lite osäkert om det fortfarande skulle ge färg. Men det finns ju bara ett sätt att ta reda på det, eller hur?

Sä jag gjorde ett kok med alunbetade ullgarner, 2 x 2 hg och några olika småhärvor av redgarn. Blå bresilja ska ju ge blått, men det första koket med två härvor blev nästan svart, särskilt redgarnet, en liten härva som ligger ovanpå den stora härvan. Ullgarnet är vanligt gammalt svenskspunnet ullgarn från ett loppisfynd, och redgarnet är ett urgammalt fynd, knappast svenskspunnet, troligen merino i en mycket fin kvalite. Det första koket gav alltså ett nästan svart garn, men jag hade ett himla sjå att skölja och tvätta bort färgpulver. Det bara rasade ur garnet.

Men badet såg ändå potent ut, så jag gjorde ett kok till till. Och det blev som stor härva nr två, som också har en liten redgarnhärva liggande ovanpå sig. Väldigt mörkt blått där också, mörkare än jag väntat mig. Till höger om denna storhärva ligger en liten härva silkegarn och en redgarnhärva med rabarberbetning, som är färgade i första badet. Det blev ingen särskild effekt av rabarberbetningen, men nu vet jag det. Jag tror faktiskt färgbadet skulle ha räckt till ett kok till, men nu hade jag inget mer betat garn.

Det var dessvärre inte bästa ljuset att fota garnerna i, men jag hoppas det syns bättre om du klickar upp bilderna i storlek. Garnerna ser något mörkare ut på bilden än i verkligheten.

Blå bresilja (det finns/fanns röd och gul också) kommer från barken från ett träd som växer i Sydamerika. Det köptes stora mängder av det tidigare och användes som ett enklare alternativ till vejde och indigo, eftersom det är mindre komplicerat att färga med. Och det är källan till landsnamnet Brasilien. Den röda och gula bresiljan kommer från andra växter men också de från Sydamerika. Blå bresilja har inte lika bra härdighet som vejde/indigo, så jag lindade litet garn runt papper och lade på terassen för att testa. Nu var väl inte denna gråa oktober/novembermånad det optimala testtillfället, men här är en bild. Ingen skillnad just när det gäller bresiljan trots mer än en månad utomhus. Jag får ta och lägga ut den igen när solen kommit åter.


Jag ska istället berätta lite om den småhärva som ligger längst till höger på härvbilden och på testremsan. Den är färgad med amerikanskt kermesbär, som jag odlat själv. Alunbetade småhärvor fick ligga tillsammans med bär i en plastlåda ovanpå varmvattenberedaren. Efter en vecka hade det börjat jäsa och mögla, så då sköljde jag det. Det blev en fin mörklila färg. Men som synes både på småhärvan och på testremsan är det riktigt dålig härdighet. Inget att satsa på alltså.

From a friend I had a gift of dyeing material, connected to his mother that passed away some time ago. She used to dye her own stuff back in the 1970-80’s. Among it was a bag containing logwood, processed to a fine brown powder. I couldn’t be sure this was still useable, but there’s only one way to find out, isn’t? The bag contained 200 gr and I used it all. First bath I dyed 200 gr wollen yarn, the second bath too, plus in both cases a few of my small sample skeins. All of the yarns mordanted with alum. I was a bit surprised to get these dark colours with an dyeing agent that old, and also surprised that the colours were so lightfast. Although the light test was made in the darkest of weeks in Sweden, so it might be different in summer. The sample skein and test yarn at the farthest right is dyed with kermes berries, which proved not to be lightfast at all.

Tomteparad

broderi, bundet broderi, duk, hemslöjd, Henriette Ousbäck, julduk, korsstygn, lingarn, linnetyg, tomtar

Abstract in English below.

För länge sedan hade tidningen Vi en särskild redaktion för olika slags handarbeten, mest av textilt slag. Undrar om inte Uwe Snidare var drivande där? Bland annat kunde man köpa olika kit för broderier, för det mesta genom förmedling från olika hemslöjdsaffärer och andra formgivare runtom i landet. Nuförtiden har tidningen särskilda handarbetsnummer istället.

Men då, på 1970-talet tror jag, fanns det en gång ett erbjudande om en julduk formgiven av Henriette Ousbäck, kallad Tomteparaden. Själva iordningställandet och utskickandet av handarbetskitet sköttes av Kalmar läns hemslöjdsförening. Jag och min syster köpte var sitt kit. Mitt lades i förråd, men min syster sydde sin duk, där hon bodde då, i México. Kitet kostade 88 kr, plus porto och avgift 8:45, för bottentyg, garn, nål och mönster. Det meddelas också att en färdigsydd duk kostade ”över 1 250 kronor”. Jag har sparat tidningsurklippet med informationen så jag kan berätta det här.

Jag lade mitt kit i förråd som sagt, tog fram det och tittade på det ibland men mer blev det inte. Men så helt plötsligt på höstkanten förra året tog jag fram det igen och satte igång, utan att egentligen ha någon annan önskan än att koppla av från stickningen och annat hantverk. Jag lade ut den första halvsydda figuren på Fejan och fick en jättefin respons på den, vilket triggade mig att försöka bli klar med duken till jul.

Så det blev så att jag satte mig med broderiet nästan varje dag, c:a 2 timmar åt gången. Den gråa hösten som var då ville man ju i alla fall inte låtsas om, och med coronapesten dessutom. Det var skönt att bara mata på med de klara färgerna och inte fundera så mycket på världens alla bekymmer. Och jag är väldigt tacksam för allt påhejande via Face book och Insta. Själva broderiet blev klart före jul, men så blev det ju ytterligare och hårdare restriktioner, så det kändes inte meningsfullt att rappa mig med själva monteringen. Det skulle ju inte komma någon och hälsa på i alla fall. Men i mellandagarna tog jag mig samman och fållade duken.

Den mäter ungefär 46 x 48 cm, är sydd på dalalinne med 7 tr/cm. Broderigarnet är Klippans lingarn 16/2. Just garnet var en osäkerhetsfaktor. Skulle det räcka? Det skulle ju inte finnas samma garn att få tag i nu. Skulle det ha blivit torrt och sprött av ålder? Men det enda garn som var lite problematiskt var det svarta, inte särskilt förvånande. Det var också det enda som räckte alldeles precis till sista stygnet. Och det var ju tur då att jag bestämde mig för att ge tomtarna olika färg på ögonen istället för svart, för då hade det inte räckt hela vägen. Det garn som var avsett till ansikten var lite grått för min smak, men en face book-kompis hade ett ecru-färgat lingarn som hon glatt delade med sig, tack för det!

Jag har missat något stygn här och där men det syns inte på helheten. Lite förskjutet i mötet när jag sytt runt blev det också men det inbillar jag mig inte heller syns. Jag är rätt nöjd med min Tomteparad faktiskt och hoppas jag kan använda den nästa jul.

Henriette Ousbäck är fortfarande aktiv med nålen men i helt annan stil. Googla på henne får ni se!

This awful, terrible and grey autumn I picked out an old sewing kit, bought once in the 1970’s. It was a bliss to slowly work the pattern out, keeping my thoughts away from the harsh reality and bad weather, cherished by comments on social media. The pattern is created by Helene Ousbäck, still working as an designer and embroiderer. Just Google her name (I’m not friends with this blog’s functions at the moment, can’t add a link)! The little figures look like gnomes but they are, as part of Swedish lore, not exactly the same. But here they are shown a kind of cross breed with the tradition of S:a Claus… Anyhow, it’s cross stiches with linen yarn on linen cloth.