månadsarkiv: januari 2018

En bok om korgtekniker

fibrer, folkkonst, korg, korgflätning, lästips, tränsning

Som ni alla säkert redan vet finns det en ursprungsbefolkning i Australien. Ofta använder man samlingsbeteckningen aboriginer, men man måste komma ihåg att det var flera grupperingar med olika språk och kulturer. Alla dessa levde mer eller mindre nomadiskt i Australien under många tusen år, och som nomad måste man bära med sig det man behöver. Genom detta behov utvecklades ett antal tekniker för att tillverka behållare av olika slag. Jag fick tag i den här boken i Etnografiska museets shop.

Det är en utställningskatalog från British Museum i London, som behandlar den här ”korgkulturen”. Trots sin litenhet är den riktig hard core för fiber-sammanfogningsfreakar som jag. Fina närbilder visar hur korgarna är gjorda och fina berättelser förtäljer om sammanhangen de användes i.

Det här är en vattenhink. Ett blad från en palm som behändigt vikts och fixerats i formen med hjälp av växtfibrer och träbitar. Helt suveränt utnyttjande av naturtillgångarna på platsen.

Inte nog med att korgarna, som jag kallar det för enkelhets skull, är finurligt och starkt sammanfogade, de är målade också. Med hjälp av jordfärger och symboler skapas ett uttrycksfullt mönster.

Den här behållaren är gjord av bark, som sedan målats.

Tydliga bilder visar både föremålet och tekniken. Det känns som om det bara är att sätta på sig glasögonen och sätta igång. Ni som läser, tänk på att det går att klicka upp mina bilder till större format.

Man använder ett halvgräs som heter Cyperus javanicus eller C. exaltus. Det växer ju inte i Sverige då, men är släkt med papyrus tydligen. I en av bildtexterna står det sedge, och det ska vara starr. Men de svenska starrarna är väl för korta. Säv kanske? Men den är ju rätt tjock.

En del modeller är lite annorlunda, som man så säger. Jag får inte klart för mig om det beror på tekniken eller på estetiken.

Här har vi en teknik jag är riktigt bekant med i alla fall, tränsning. (Se mitt föregående inlägg.) Här finns också exempel på en annan råvara som introducerades med européernas kolonisation: ull från upprepade filtar…

Bara att ta en tåt och sätta igång, eller hur?

Mot slutet av boken finns också bilder av nytillverkade föremål, i samma tekniker men med moderna material. Att återuppväcka och underhålla den här konsten att göra olika behållare är för många aboriginer en viktig del i att stärka den egna identiteten.

En tunn bok med tungt innehåll. Om ni inte har möjlighet att köpa den på Etnografiska går det säkert att beställa den via nätet. ISBN 978-0-7141-2599-2. Baskets & belongings av Lissant Bolton.

Sjömaning

rep, sjömaning, tränsning, valknop

På den tiden det bara fanns segelbåtar fanns det också en massa sjömän som följde med dessa skepp jorden runt. Då och då hade de frivakter, och då ville de ha något att pyssla med. Rep av olika slag var vad som fanns till hands. Baskunskaper hade man redan, för alla sjömän då var tvungna att kunna hantera rep och slå knopar av olika slag. Dels kunde de utveckla själva knopandet på olika sätt, men det var också många som ägnade sig åt makramé.

Jag för min del är en riktig landkrabba och kan knappt se vad som är fram och bak på en båt, men så gott som allt som är av fibrer och böjbart är intressant för mig. Så när jag för några år sedan hade möjlighet att prova på sjömaning blev jag glad att få lära mig något jag knappt visste fanns innan. Makramé har jag provat tidigare.

Ovan ser ni ett par underlägg som jag har gjort, ett runt som är en tillplattad valknop och ett fyrkantigt som är flätat i tuskaftteknik med en träplatta som hjälpmall.

Man kan gå upp i skala och använda ett tjockare rep som man lägger i slingor efter ett visst mönster med hjälp av en mall. Därefter trär man i mer av repet och fyller ut. Det går åt många meter av rep kan jag säga! Och inte går det fort heller, i alla fall inte för en novis som jag. Men den här rosenmattan, som mönstret kallas, är ju faktiskt rätt snygg. Det finns många fler sätt att fläta en matta på. De här bilderna visar dels hela mattan uppifrån och dels en närbild med en tändsticksask som storleksjämförelse. Repet är en dryg centimeter tjockt.

En särskild ”gren” av sjömaningen är tränsning av föremål som behöver ett extra skyddande lager, fendertar t ex. Samma teknik kan man använda för att klä in flaskor, något som är särskilt kul. Här kommer ett par exempel.

Flaskan till höger är en liten gammaldags apoteksburk som klätts in helt och hållet med tränsning, även locket, och fått en döljande kant runt halsen av en s a s förlängd valknop. Den uppmärksamme ser att det är tre varv med tränsning ”åt andra hållet” mitt på burken, ett sätt att göra ytmönster. Annars ökar och minskar man stygnen efter samma principer som när man virkar för att följa formen på föremålet. Lilla flaskan till höger har en uppdragen valknop runt sidorna och ett inklätt lock.

Sist kommer en bild med ett föremål under arbete, en tålamodsprövande grej jag hållit på med till och från under flera år, puh! Jag ångrar att jag fortsatte att göra så täta stygn på flaskans kropp. Jag skulle ha kunnat glesa ut stygnen på sidorna så flaskans glas fått skina fram lite mer. Men nu ser det ut som att den faktiskt kan bli färdig, kanske rentav i år… Det här funkar bra som bredvidsittningsarbete i tv-soffan och bilen, i alla fall med min toleranta man.

Allra sist en bild som visar hur man tar själva stygnet. Det mysko lilla redskapet heter märlspik, och med den öppnar man ett hål att trä garnet genom. Då har man förberett garnet genom att forma en spets och förstyva den med lite snickarlim. Det går åt många meter garn och man kan knappast arbeta med hela mängden från början. Det blir till att splitsa. Och det första man får göra är en ögonsplits, så man kan få ett garn att lägga upp första varvet på. En hel del knopande blir det.

Den som har lust och möjlighet kan gå en prova-på-kurs som hålls i Stockholms läns hemslöjdsförenings regi lördagen den 3 februari. Länk till information och anmälan Här. Ledaren Gertrud Berglund är den som lärt mig och jag kommer också att vara med som en slags ”bisittare”.

Nya handväskan

återvinning, bandvävning, boktips, brickband, handväska, vadmal

Ja, det har varit en del annat de sista veckorna, men nu är jag på´t igen!

Det duger ju inte att vara kursledare i hur man syr vackra väskor utan att ha någon egensydd väska att visa upp! Så inför den tredje kursen tog jag mig själv i kragen och gjorde färdigt den påbörjade väskan. Blev nöjd.

Jag har utgått från den väska som är längst bak i Helena Bengtssons bok Sy väskor vackra som smycken, en grön med påsydda rödvita band. Min väska är i samma storlek men lite annorlunda material. Det tjocka ylletyget är rester från en halvsydd vinterkappa som fortfarande hänger i garderoben (det är nog minst 20 kg sedan…). Bandet är brickbandsvävt och inhandlat på en medeltidsmarknad på Gotland för några år sedan. Och fodret är ett resultat av min lek med en ny teknik. Den enda skillnaden är väl att jag ville ha ett blixtlås i öppningen i stället för en knapp.

Bandet kunde jag sy fast med efsingarna som följde med, så det blev nästan osynligt. Det är lite tjockt, bandet, så det var rätt ostyrigt och blev inte alldeles rakt, men så får det vara. Det ger stadga också.

Grejen med att sy väskor inspirerade av kjolsäckar, som ju är idén bakom Helenas bok, är att man använder det man råkar ha hemma. (Kjolsäck är det mer formella namnet på väskorna som hör till en del folkdräkter. De var tillverkade av tygbitar och garnrester som blivit över efter dräktsömnaden.) Nu är det kanske inte alla som har lika stora mängder hopsparade tygbitar som jag, men det var ändå ren tur att jag hade ett foder som gick så bra i färg med bandet. Det här är en bit gammalt lakan, och mönstret är en helt oplanerad rengöring av de redskap jag använde vid en testtryckning för något år sedan. Jag har bara strukit ut fingrar och trycksvampar, använt baksidan av en kakelplatta som tryckstock osv. Det blev också mönster av diskbänkens pressade yta. På bilden ser vi placeringen av fickorna innan fodret sytts ihop och monterats in.

En liten titt in i väskan avslöjar att den inte är alldeles proppfull, som den gamla väskan var. Jag är ju som Muminmamma, alltid ska jag ha med mig en massa ”bra-att-ha-saker”. Och jag insåg från början att det egentligen skulle vara bra med en mellanvägg i väskan, men dels var det inte tillräckligt mycket tyg, dels hade jag inte lust med den intellektuella ansträngningen – att konstruera om fodret.

Nu blir det i stället så att en del extra parafernalia kommer att få egna små påsar att bo i, för det räcker tyget till. Där kan dom ligga i botten på väskan, lätta att hitta. Tänker jag mig i alla fall.

Boken som gett upphov till det hela heter alltså Sy väskor vackra som smycken av Helena Bengtsson, och bör fortfarande finnas att inhandla i hemslöjdsbutiker och bokaffärer. Den kan varmt rekommenderas.