För några veckor sedan hälsade jag på min kompis Ulrika i hennes sommarstuga. Där har hon en mycket speciell vävstol. 

  
Det är en varptyngd vävstol av gammal nordisk modell, och hon har byggt den själv. Gått omkring i skogen och letat upp lämpliga stammar och tagit ner. Men hon fick visst lite hjälp av snickarkunniga kompisar. 

  
Varpen är fäst vid pinnen som knutits fast vid den översta tvärgående bommen, som är vridbar. Inslaget slås alltså in uppåt med ett vävsvärd, och det vävda tyget rullas upp på bommen allteftersom. Man varpar i en särskild ställning. Det går till så att man väver ett band på brickor, och bandets inslag dras i ena kanten ut till varptrådar i den längd man vill ha. Ulrika har gjort en smal brickväv, men man kan ju göra en bred dekorativ kant om man vill. Varpgarnet har hon spunnit själv och det är troligen av ryaull. Den röda mittranden är färgad med krapp. Inslaget är också handspunnet ullgarn av lite olika kvalitéer. 

  
Varpen är delad i grupper som är fästa i tyngder. De hänger fritt i två lager, ett framför och ett bakom den nedre bommen. Man ska ha kontakter i skrotbranschen för att få tag i så fina tyngder! Men annars kan man ta vanlig lera och väga upp, eller sand i plastpåsar. För länge sedan, när sådana här vävstolar användes på riktigt, var tyngderna av bränd lera. Sådana tyngder hittas ofta vid arkeologiska utgrävningar. 

  
För att hålla ut vävbredden och fördela garnet jämnt virkas en kedja med omtag runt varje varptråd. Kedjan fästs i sidostöden. 

  
Man knyter halvsolv från solvkäppen runt varannan tråd, för att kunna lyfta fram det ena skälet. Det andra skälet bildas av de trådar som hänger rakt ner. På detta sätt vävs tuskaft. Det är fullt möjligt att väva med flera skaft i någon form av kypert, men man behöver ju inte börja med de knepigare sakerna… 

  
Här syns hur skälkäppen lyfts fram och läggs i klykorna för att bilda andra skälet. 

  
Det är från det här häftet som Ulrika hämtat modell och mått.