Kategoriarkiv: textilhistoria

Böcker och böcker!

Under sommaren har jag gjort några fler nyförvärv. Kan inte låta bli… 


Den här boken är sprillans ny för i år. Tror jag i alla fall, hittar inget tryckår… Ulla Berglund Brasch, som då var mjukslöjdskonsulent i Dalarnas län, gjorde under åren 1993 – 1996 en inventering av sådana virkade plagg som hörde till dräkten i Nås socken. Här redovisas den inventeringen och dessutom en hel del andra virkade plagg runtom i Norden. Det var efter 1800-talets mitt som virkningstekniken spred sig i Sverige. Den var vanligast i de borgerliga salongerna men nyfikenhet och lust att prova något nytt har ju alltid funnits. Och när man -nej knappast, kvinna – sedan lärt sig tekniken ville hon tillämpa den på ett sätt som var användbart i den kulturkontext man levde i. Alltså virkade hon småplagg och accessoirer som passade in i dräktbruket. Men eftersom tekniken inte har äldre hemortsrätt i Sverige än så, ansågs den ointressant av de flesta damer och herrar som gjorde de stora undersökningarna av det folkliga klädbruket och textilförrådet under 1800-talets slut och 1900-talets början. Detta gjorde att virkningen helt oförtjänt fick tummen ner av den gryende hemslöjdsrörelsen. Gudskelov har den synen försvunnit! 


I boken visas många bilder av färgglada dräktdelar: kjolflätor (så kallas slitkanten längst ner på kjolen), hängslen, mössor, pälsband, hjärtvärmare, handplagg av olika slag och ett antal mer udda föremål. Förutom föremål från inventeringen i Nås redovisas vad som finns i andra museisamlingar. Det finns en förteckning över särskilt duktiga virkerskor: så bra att även dessa uppmärksammas! Och så finns det diagram över mönster och allmänna råd hur man går tillväga, plus beskrivning till hjärtvärmare och vantar. En mycket matnyttig bok. Den kan köpas från Nås Hemslöjdsförening. Själv köpte jag den på Dalarnas museum. ISBN 978-91-639-1089-0.

Sedan har stickdrottningen Kate Davies i Skottland gett ut en ny bok. 


”Hap” är ett shetländskt ord för ett plagg man sveper in sig själv eller en liten person i, företrädesvis en sjal eller mindre filt. Kate Davies har bett 13 välkända europeiska stickdesigners att komponera modell och göra beskrivning till ett sådant plagg, och resultatet är enligt min mening väldigt lyckat. Många har förstås hållit sig nära den shetländska traditionen med spetsstickning, men andra har tolkat utmaningen på andra vackra och funktionella vis. Givetvis har mönstren angivna garnkvaliteter men här kan man ju i många fall hålla sig lite fritt till de rekommendationerna. Bara man inser att karaktär och storlek kan förändras är man fri att experimentera, och det är en väldigt generös inställning till den stickande gemenskapen som visas här. Den första delen av boken är en grundlig genomgång av historien bakom den shetländska spetsstickningen ut flera aspekter. 

Det finns många vackra bilder att njuta av: bilder av landskapet och välstylade fotografier av modellerna. Dessutom är den historiska delen väl illustrerad med gamla och nya bilder. En njutning att läsa! Boken kan beställas från författaren genom hennes hemsida: Kate Davies Designs. Den finns säkert på flera internetbokhandlar också. Här kommer ID-numret: ISBN 978-0-9574666-3-0. 

Till sist kommer här en lite mer luggsliten bok.


Den låg och väntade på mig på midsommardagens storloppis i sporthallen i Mora. Det här är en sammanställning av olika artiklar från den amerikanska damtidningen Woman’s Day om olika textila tekniker, så som de tillämpades i Amerika, det som vi i dag kallar USA. Under flera år drev tidningen ett ambitiöst projekt med att leta upp gamla exempel i olika museisamlingar och hos privatpersoner, ta tydliga och vackra bilder och dessutom göra en moderniserad beskrivning av någon av de gamla textilierna. Boken är indelad i olika kapitel som behandlar broderi i fyra olika klasser (embroidery, crewel work, cross-stich, needlepoint), lapptäcke i tre olika klasser (patchwork, appliqué, quilting), hooking (vet inte om vi har en svensk term), virkning, stickning, vävning, candlewicking (ser ut som en form av matelassé) samt tillverkning av mattor i några olika tekniker. Alla teknikerna har tydliga teckningar över hur man gör. Om ni undrar vad hooking är för något så är det ett sätt att med en specialkrok dra tygremsor genom en gles tygbotten. Remsorna bildar öglor på rätsidan. Det är en teknik som lämpar sig bra till mattor t ex. 


Här är ett uppslag från kapitlet om appliqué. Det avslutas med mallar och beskrivning till överkastet i mitten undre raden. Den här boken från 1963 eller 1964 har inget modernt ID-nummer, men är tryckt i England hos B. T. Batsford LTD. i London, tror jag. Det finns ett library of congress-nummer: 63-17731. Men den är antagligen svår att få tag i. 

En annan intressant sak med den här boken är författaren, Rose Wilder Lane. Här presenteras hon som historiker, men egentligen var hon författare och journalist. Och vad är det för märkvärdigt med henne då? Ja, det kanske ringer en klocka om jag nämner hennes mamma, Laura Ingalls Wilder, författaren till boken om Det lilla huset på prärien och alla uppföljarna. Inte vet jag vad ni tycker, men jag har fortfarande behållning av att läsa de böckerna och göra gärna om det då och då. Nu är jag inte längre så tagen av den idylliska och perfekta familjen Ingalls Wilder, där mamman tyckte att den enda goda indianen var en död indian, utan läser mellan raderna om alla knep och färdigheter de besatt för att klara av den arbetsamma vardagen som pionjärer på prärien. Jag kan få samma information av att läsa Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla eller Astrid Lindgren, för den delen. Goda socialantropologiska beskrivningar av hur livet tedde sig. Om Rose Wilder Lane finns mycket intressant att läsa på t ex Wikipedia. 

Om en bok och ett sittunderlag

Jag köpte den här boken på Sätergläntans bokhandel i somras, och nu har jag läst färdigt den: Nomadic Felts av Stephanie Bunn. ISBN 978-0-7141-2557-2, utgiven av The British Museum.

  
Boken är en genomgång av tillverkningen och traditionen kring tillverkningen av filt i främst Asien, med tyngdpunkten lagd på de dekorativa elementen och hur man får fram dem. I tid går den från 400 f.Kr. fram till nutid. Den stora yta som avhandlas sträcker sig från södra Ryssland till Iran och Indien, från Balkanhalvön och Ungern till Kina och Japan. Överallt i dessa områden levde olika kulturella grupperingar, alla med ibland olika, ibland liknande användningar av filten. Den värderades högt en gång i tiden och var det enda som vissa härskare kunde tänka sig att sitta på. Förutom till mattor, vilket väl är det de flesta kommer att tänka på, brukades filten till tältväggar, huvudbonader, hästtäcken, påsar, mantlar, grytlappar, mobiler m.m. Vi känner alla till de vävda mattorna från t ex Iran och vilka höga penningvärden de har. Men hur många vet att det i samma områden fanns starka traditioner om hur filtade mattor skulle se ut och tillverkas? Författaren  påpekar dessutom risken med att dessa kunskaper nu är på väg att försvinna helt, under de stora politiska omstruktureringar som sker i dessa dagar. Boken är full av intressant kunskap och vackra bilder. Det kommer nya böcker om olika moderna tekniker för filtning, men denna bok är nog den första, i alla fall den största, som täcker in filtningens historia efter Mary Burketts The Art of the Feltmaker, som kom 1979. Jag är väldigt glad åt den här boken. 

Och när jag läste den kom jag att tänka på det symposium som hölls i Jakobsberg för ett bra tag sen, kan det ha varit 2003? Gunilla Paetou och några andra personer som jag inte kan minnas lyckades hålla en helg i filtningens tecken, med utställning, föredrag och verkstäder. En dag med ett ruskigt snöoväder fick vi gosa in oss med detta värmande material. Och som kursledare hade vi några personer med fötterna stadigt planterade i den gamla traditionen, en mästarfiltare från Kirgizistan och några av hans släktingar och medhjälpare. Så jag plockade fram och avslutade det sittunderlägg jag började arbeta på då. 

  
Det är gjort i intarsia av två bitar vit och grå maskintilverkad filt. Min kamrat Ulrika och jag samsades om två bitar, så hennes underlägg är vitt med en grå mittfigur. Vi fick handspunnet ullgarn från kamel (tror jag) att sy ihop bitarna med. Själva hopfogningen hann jag med på symposiet, men snoddarna har jag satt på nu. Tyvärr har jag haft herr Mal på besök och han tog sig några smakprov av de specialspunna snoddarna, så jag fick göra det bästa av det som var kvar. Jag hade tänkt försöka splitsa ihop dem, men eftersom de var snodda åt olika håll gick det inte att göra. Därav de vita tjocka översydda skarvarna. Egentligen skulle snoddarna ha lagts bredvid varandra, för att få en bredare v-liknande effekt. Inte heller minns jag om det egentligen skulle vara de vita snoddarna på kanten och de vit/bruna längs konturerna. Förresten, man kan ju tro att figuren föreställer franska liljor men så är inte fallet. Falkar som flyger ska det vara.

  
Här ser ni baksidan med sina stora ordentliga stygn för sammanfogningen, resterna av snoddarna och en bit kamelhårsgarn. 

  
Fast med dom här tjocka snoddarna får man kanske lite avtryck där bak? Jag kommer nog att sätta upp den på väggen.

  
Dom som inte gjorde intarsia fick i stället göra underlägg med sydda mönster, som ovan. Här visar jag ett fodral som jag köpte av kirgizerna, och en slända. Jag köpte också en liten figur till brosch, men den visade sig ha varit huvudmålet för herr Mal, dessvärre. 

Nytt i biblioteket

Jag har skaffat mig några nya böcker.

IMG_0829.JPG

Rita Buchanan är en gigant inom fiber- och färgvärlden på andra sidan pölen. Första upplagan på den här boken kom redan 1987! Den här editionen har det inte ändrats särskilt mycket i, ska jag säga. Å andra sidan har nog inte växterna det rör sig om ändrats särskilt mycket heller, utan vill ha samma växtförhållanden och behandling som beskrivs här. Man kan ju tycka att det är tråkigt utan färgbilder, men man kan också uppskatta de känsliga teckningar som i stället illustrerar vissa växter. Om själva odlingsråden är bra får vi se om några säsonger. Boken är uppdelad i följande kapitel: växter att spinna, färgväxter, tvålväxter, doftande växter, växter att göra textila redskap av samt råd vid planering av en vävares trädgård.

IMG_0830.JPG

Jenny Dean bor i England och har publicerat flera böcker om färgning genom åren. Den här boken är en färsk sammanställning av hennes kunskaper. Man får veta vilken utrustning man bör skaffa sig, allmänt om olika metoder – inte bara vanlig växtfärgning i gryta, 50 olika örter som kan användas men också lavar och svampar, en kort historisk resumé om färgning från järnålder till medeltid och säkerhetsaspekter. Bilderna är visserligen i färg men inte så stora, och intrycket är lite fyrkantigt. Än har jag inte testat något recept, så det får jag återkomma om.

Båda böckerna, A weaver’s garden av Rita Buchanan och A heritage of colour av Jenny Dean, är köpta från Ad libris. Sök bara på titel eller författare!

IMG_0831.JPG

Den här boken däremot finns inte i handeln utan måste köpas från författarnas eget förlag, som heter Motagg förlag. ISBN 978-91-633-3615-7. Men jag tror faktiskt att jag helt enkelt sökte på Hjördis Marklund och fick kontakt den vägen. Detta är helt okända tassemarker för mig, och egentligen skulle jag väl vilja ha en person att hålla handen, särskilt i svampskogen. Jag är ingen särskilt duktig svampplockare kan jag erkänna, tycker inte ens om att äta svamp! Det här är ju ett helt annat användningsområde, men först ska jag läsa på ordentligt.

Tänk så klok jag ska bli!

Recension: Kvinnomöda och skaparglädje

20140404-104045.jpg

En bra sak med förkylning är att en får tid att läsa böcker. Nu har jag läst ut Ulla Oscarssons bok Kvinnomöda och skaparglädje Nedslag i Jämtlands och Härjedalens textilhistoria, och nu tänkte jag berätta lite om den.
Ulla Oscarsson hade huvudansvar för de textila samlingarna i Jämtlands läns museum Jamtli i många år, och det är de samlingarna som utgör grunden för boken. Det är en stor och tung bok, med påkostat utseende. Det stora formatet gör alla fina färgbilder rättvisa. Texterna utgår som oftast från en bild, kommenterar och förtydligar den. Många av texterna är dessutom direkta citat ur olika uppteckningar från de berörda landskapen, återgivna på dialekt. Det senare kan kanske upplevas som svårt av en del, men jag tycker det höjer autenticiteten avsevärt. Samma sak med alla äldre fotografier. Det finns en ordlista i slutet på boken, för den som stupar på ett eller annat utryck.

Texten handlar just om det ansvar kvinnorna hade för den textila produktionen i hemmen, och den kunskap som uppkom ur detta ansvar. En får inte intrycket att det var direkt fattigt i dessa landskap på den tid som skildras, men en förstår att marginalerna inte alltid var så stora. Vad som dessutom genomsyrade hushållet var att en inte skulle slösa. Det mesta kunde användas, och ofta både en och två gånger. De huvudsakliga grundmaterialen var ull och hampa, i någon mån lin. Ett uppslag visar andra spånadsämnen som getragg, kvinnohår, nöthår, hundhår, nässla, harull, ängsull, kosvanstagel, svinhår och svinborst samt hästtagel, med exempel på användningsområde.

Det är några saker jag tycker är särskilt intressanta. Ett kapitel handlar om tidsstudier på textilt arbete. En särk, basplagget av hampa med lång kjol och långa ärmar som alla kvinnor hade, vägde 9 hekto. Från sådd, genom beredning, spinning, vävning och sömnad tog det 95 timmar. En kjol med (köpt) bomullsvarp och ullinslag tog 42 timmar och ett förkläde 12. Om en kvinna satt och spann grovt garn på en spinnrock i en vecka, kunde hon få ihop 12 600 till 1400 meter garn, dvs tre till fyra kilo. För detta fick hon år 1770 3 daler kopparmynt, motsvarande 77 kr i 2009 års penningvärde. Yrkesväverskan Brita Wikman berättade på 1980-talet hur snabbt hon måste väva för att få lönsamhet: 1 meter vadmal på 3 timmar och 1 meter linnelärft på en dryg timme. En duktig stickerska stickade en lång strumpa på en dag.

Ett kapitel handlar om de allra äldsta textilierna som finns på museet, som dessutom står i världsklass. Vi känner ju alla till Överhogdalsbonaden och Marbymattan (som visserligen nu ingår i Historiska museets samling). Bonader som inte borde finnas, så gamla är de, med C14-dateringar från 1000- och 1100-tal. I boken visas bilder på ett flertal lika så gamla dubbelvävar, som också finns bevarade. Dessutom ett par medeltida dubbelsidiga vävnader och ett tryckt tyg, som inte är producerade i landskapet. De visar istället på hur handelsvägarna kunde slingra sig ända ner i centrala Europa.

Det lokala folkliga modet avhandlas på många sidor, med all rätt, för det visar också på handelsvägar och utländska influenser. Likheterna med norskt sätt att klä sig är slående. Däremot har inte funnits sådana geografiskt avgränsade dräkter som i t.ex. Dalarna. Det som nu kallas sockendräkter i Jämtland skapades på 1930-tal. Hur det gick till är en intressant historia, som återges i boken. Men det som fastnar mest i mitt sinne är uppteckningar gällande underkläder för kvinnor, om hur det grova tyget i särken skavde så att ’lorten skavdes bort’, att det ansågs skamligt att ha underbyxor, och skildringar om hur man såg ”blodvägen” efter menstruerande kvinnor i snön. Samtidigt som jag verkligen beundrar det arbete dessa kvinnor utförde, blir jag oerhört tacksam över att jag inte levde då. ”Kvinnfolk hade aldrig byxa. Men mor min hade tjänt hos prästen i Delsbo och lärt av frua, att det int var bra för småunga att kuta med bar röv och mage. Så mö hade nån byxa, som var delad i två. Det fick mö int tal om för skolbarna, för det var skamligt”. (Mö betyder vi.)

Det finns mycket mer i den här boken att läsa, att förundras över och att glädjas åt. Att Ulla Oscarsson efter sin pensionering tagit sig tid att skriva ihop ett yrkeslivs kunskaper och erfarenheter är verkligen föredömligt. Läs den här boken!

Kvinnomöda och skaparglädje Nedslag i Jämtlands och Härjedalens textilhistoria av Ulla Oscarsson
Jamtli Förlag
ISBN 978-91-7542-269-5