Kategoriarkiv: eco-print

Kurs i eco print

När jag såg på fb att Lotta Helleberg skulle hålla kurs i eco print i Monica Langwes verkstad i Mora var jag omedelbart på. Och det var tur, för kursen blev fulltecknad på en vecka. 

 Eco print går ut på att man för över bladens egen form på papper eller tyg. Färgerna blir dock inte lika som bladets färger, och det färdiga resultatet blir närmast grafiskt. Man kan, när man blivit riktigt duktig, genom val av växt, underlag, betning och vatten uppnå mycket vackra resultat. Dit har jag långt kvar, men det var otroligt roligt att göra de första lärospånen.

Papperen vi använde förbetades inte, men tyg av cellulosafibrer som lin, bomull och hampa betas genom att först kokas ordentligt med t ex pottaska och lite diskmedel. Nästa steg är att låta tyget ligga i ett bad av sojamjölk och vatten. Betning med soja är, tror jag, en gammal japansk metod, där man visserligen inte använde nutidens sojamjölk utan troligen vatten där sojabönor dragit sig. Tyger av ull och silke kan användas utan betning. De växter man vill använda skall också förbehandlas genom att läggas i ett bad av vatten man fått genom att låta järnskrot ligga tillsammans med vatten och ättika, utspätt med vanligt vatten. Vattnet blir inte rostigt men det finns järnmolekyler i det. Växterna ligger i sitt järnbad minst 20 minuter och tas sedan upp och torkas av. 

Man lägger lager med papper/tyg, växter och mellanlägg av makulaturpapper eller gamla tygbitar. Det är viktigt att bladens  undersida vänds mot den yta man vill få avtryck på. Så klämmer man ihop det hela, antingen mellan skivor som sedan fixeras med tvingar, eller genom att rulla upp det hela hårt på en rulle och sno ett snöre om. Sedan läggs paketet i en gryta och kokas. Papperet tål inte mer än en timmes kokning, men tyg kan gärna få koka en hel dag. 


Här syns en gryta med olika paket. 


Och här är paketen upplagda för att svalna av och bli hanterbara. Om man kan hålla sig några dagar innan man öppnar är det bara bra, men det kunde ju inte vi. 


Den översta tygremsan är ett helt oanvänt tyg som först kokats och sedan betats i sojamjölk. Det understa är en gammal linneduk, tvättad många gånger, med sojabetning. På bilden syns också papperet som varit mellanlägg. Man kan se att de blad jag använde till översta remsan kom från bl a daggkåpa, ek och mjölkört. På den undre ser vi rosenblad, näva, gullris, ekblad och ”string lines”, som avtrycket av snöret kallas. 

Jag gjorde flera försök men visar inte alla här och nu. Men här kommer en bild med ”fröken” Lotta och hennes demonstrationsremsa. 

Näst sista dagen förberedde jag ett störe arbete genom att plocka omkring 50 blad av vresros, som lades i järnskrotsvatten som vanligt. Tyg hade jag kokat och sojabetat. Det var så brett att jag måste vika det i tre delar för att få plats på rullen. Jag fördelade bladen mellan vecken och lade samtidigt dit mellanläggspapperet, och rullade det hela sedan hårt på en trärulle. Nästa dag fick rullen koka mellan kl 10 och kl 3. Och jag blev allt rätt nöjd med resultatet… 


Gulsticket som blev på nästan alla tryck som gjordes skyller vi på vattnet i Mora. De svarta prickarna kommer troligen från järnhaltigt vatten som klämdes fram i bladens stjälk, men dom stör inte så värst, tycker jag. 


Här är en bild som visar en del av mina duktiga och trevliga kurskamraters arbeten. 

Monika Langwe är bokbindare, och hon visade oss hur man binder en bok i pyramidbindning, som passar att sätta in proverna i. Den gjorde jag inte färdig så den ska jag visa lite senare när den är klar. 

Här kommer en länk till en gammal intervju med Monika – hoppas den fungerar för er. I våras kom hon med den fina boken Papper och stygn på Hemslöjdens förlag. 

Och här är länken till Lotta Hellebergs hemsida. 

En kökshalsduk (maj månads bidrag till Monthly Maker) 

Är du som jag så står det ett antal gamla kryddburkar och tepåsar längst in i köksskåpen. Här visar jag ett experiment med färgning med hjälp av det ”skräpet”. 

En sidenhalsduk som tidigare betats i alun och vinsten blöttes och veks på mitten. Sen lade jag den på köksbänken och strödde över ”sånt jag hade hemma”. Jag lade det i sneda ränder. 

Från vänster till höger: curry, svart te, salvia, torkade avocadoskal stötta i mortel, skal av gul lök, roiboste, stötta torkade granatäppleskal, grönt te, salvia, avocado och gula lökskal. 

Sedan vek jag över den andra hälften av sjalen, blötte ännu mer och plattade till det hela lite med en kavel. Jag hade en tanke om att det kanske skulle vara bra att ”isolera” färgämnena lite, så jag lade på bitar av gammalt tyg innan jag rullade ihop det hela till en korv och snodde om med ett band av tyget. Sedan fick korven nästan-koka i 60 min. (Mellan 80 och 90 grader) 


Jag lät det hela svalna ordentligt innan jag vek upp paketet. Resultatet var inte riktigt som väntat men rätt bra ändå. 


Det som gav tydligast avtryck var gurkmejan i curryn, det svarta teet och lökskalen. För övrigt är det en lite svag randning av rosa och gula toner. Det är svårt att säga om ”tygisoleringen” fungerat som tänkt eftersom ränderna är så diffusa. Nedan en närbild. 


Hur som helst var det ett intressant experiment. 

Kurs i färgning av sidensjalar

För ett tag sedan ledde jag en kurs i färgning av sidensjalar för mina kompisar i Skansens byalag. Vi hade väldigt roligt.  

Kursen gick ut på att använda sånt man har hemma i köksskåpen och i avfallspåsen, plus några få färskare varor. Typ den bortglömda kryddburken längst in, lökskal, urtvättade svintobitar m.m. Dessutom rödkål och svartris. Sjalarna hade jag förberett med alunbetning hemma innan. 

  
Här har jag gjort ett upplägg med curry, kanel, enbär och svartris. De andra gjorde egna kompositioner av samma typ. 

  
Vi gjorde också smalare tygband med samma ingredienser, här mitt band med rödlöksskal och svinto. De smala banden är avsedda för halsband. Det var min medledare Eva Rapp som stod för kompetensen i det fallet. 

Vi lindade ihop våra små paket med rätt långa bitar mattvarp och satte på namnlappar av tejp. En del paket slogs dessuton in i skyddande bomulltyg, bitar från gammalt lakan. Sen stoppades alla de små paketen ner i grytan och fick sjuda en timme. 

  
Det var spännande att linda upp alla korvarna!  

 
Och här är det strålande resultatet! 

  
Alla blev glada och glatt överraskade.

  
Här är min sjal med gula toner från gurkmejan i curryn och lite svaga bruna toner från kanelen. De blå prickarna är från svartriset. Enbären är svårare att spåra. Det som ligger ovanpå och ser ut som ett ormskinn är biten som är avsedd till halsband, med rödlöksskal och gammal svinto. 

  
Sidenbiten syddes ihop till ett rör och sen stoppade jag in träkulor, de större med 15 mm diameter och de mindre med 10 mm. Mellan kulorna satte jag metalldelar som jag köpt på Slöjddetaljer, liksom låset. Man kan göra det ännu enklare för sig genom att göra knutar mellan kulorna och även göra låset av en kula i ena änden och en knuten ögla i andra. 

Som sagt, vi hade jätteroligt och jag gör gärna om det här med en annan grupp, om intresse finns. 

Sjal med gallermönster

Engångsgrillar har ett löst galler som man kan ta vara på. Jag har gjort en sjal med gallermönster. 

  
Här hänger den i solen och ser färggrann ut. På förstubron var det skuggigt, så bilden blev gråare, men här syns möntsret tydligare. 

  
 
Jag hade en sjal som var betad med alun sedan tidigare. Den vek jag på mitten och lade gallret där. Sedan vek jag resten av sjalen i motveck från mitten, så det blev lika på båda sidorna, och lade in lökskal i vecken. Allt detta placerades sedan i en ren långpanna och hett vatten hälldes på. Den gula färgen från lökskalen kom genast fram. 

  
  
Jag lade på en mindre form med en tyngd i, och så fick detta stå över natten. Dagen efter vecklade jag upp allt och det blev som syns på bilderna högst upp. Gult och gulbrunt från skalen, gulgrått där järnet påverkat det gula och gråsvart rutmönster där gallret legat emot. Inte så pjåkigt faktiskt. 

Idén till att använda galler har jag fått från den här fina bloggen, Textila inslag.