Kategoriarkiv: eco-print

Fiber och färg på Frövifors pappersbruksmuseum

avtryck, Camilla C Hickman, eco-print, Elisabet Jansson, Erik Torstensson, färgning, fiber art, indigo, Kajsa Forsberg, konst, Lena Hellström, Lisa Brunnegård, Mia Olsson, shibori, textilkonst, utställning, vävning

I lördags gjorde vi en utflykt, maken och jag, till Frövifors pappersbruksmuseum för att se denna sommars konstutställning, Fiber och färg. Dessutom tittade vi förstås på den gamla industrimiljön. Det ligger  ungefär 20 mils resa från Stockholm, en bit norr om Örebro.

Alla dessa tomma industribyggnader runtom i Sverige; vad bra det är att de utnyttjas till sådana här saker! Lite ruffa och rymliga lokaler med hög takhöjd, där konstnärerna kan bre ut sig ordentligt. Och som dessutom kan dra dit besökare till en kanske lite övergiven ort. Nu var väl just det har stället inte så övergivet, där det låg hukande under det nya högmoderna pappersbruket, BillerudKorsnäs, som producerar otroliga mängder kartongpapp hela tiden dygnet runt. Fast där fick vi inte gå in.

Man vill förstås gärna knyta an till papper eller åtminstone fibrer i sina utställningar, och i år var det dessutom färg med i temat. 8 inbjudna konstnärer visade olika tolkningar av rubriken. Utställningen står ända till 31 augusti, så det är gott om tid att ta sig dit och titta. Öppet tisdag-lördag 11-17. Det finns ett litet kafé med rolig miljö att sitta i, men sortimentet var inte så stort får jag väl säga. Då var museibutiken roligare.

Utställningen börjar i samma rum som kafét. Där hängde 8 vävar av pappersgarn, passande nog, tillverkade av Kajsa Forsberg. Jag tycker nog det var lite synd att de inte var bättre monterade så de hängde rakt, men vad vet jag? Kanske de böjda kanterna var konstnärens avsikt?

Mot andra väggen hängde Erik Torstenssons stora verk till hans mormors minne, Mormor hänger tvätten. Flera tyglängder från golv till tak med experimentell färgning. De hängde framför några fönster, och det genomsilande ljuset kanske förtog en del av tydligheten i mönstren. Eller så var det en önskad effekt.


Närbild som visar det intrikata mönstret.

Utställningen fortsätter sedan en trappa upp.

Kathie Petterson arbetar med pappersmassa (och andra material också) som hon på olika sätt gjuter i formar. Det stora hängande verket består av flera mindre hopknutna ark.

Camilla C Hickman visar indigofärgade vävar i shibori-teknik. Hon fick ett arbetsstipendium för ett par år sedan och kunde besöka en textilkonstnär i Japan, för att få arbeta i hans atelje. Det arbetet resulterade i en film, som också visas. Vävarna är gjorda i en skir gallerteknik. Här tyckte jag ologiskt nog att den böjda linjen skapad av upphängningen höjde intresset…


Detalj av väven till höger

Elisabet Jansson hade grävt djup i lapplådan och gjort finurliga väskor och  rep av det hon hittat, av egenfärgade och andra tyger. De var inspirerade av japanska traditioner i sammanfogning och utförande.

Lena Hellström hade sytt, vridit ihop och färgat långa tyglängder i shiboriteknik, även hon. Det är verkligen ett fascinerande uttryck man får på tygerna! Och överraskningen över resultatet, även om man planerar noga!

Mia Olsson arbetar med grova fibrer som kokos och sisal, som hon färgar och sammanfogar. Det märkligaste med det här verket för mig var att kameran såg andra färger än mina ögon! Kanske dags för mig att gå till optikern?

Lisa Brunnegård arbetar också med vikning och färgning men i ett annat material, tunnt papper. Flera ark har sammanfogats till ett större verk. För min del är jag helt förundrad över det intryck/avtryck/uttryck ett litet gem kan ge!

Jaha, det här blev ett långt inlägg och då har jag ändå inte fått med allt det andra jag sett, som alla de andra verken, det gamla pappersbruket, ölburksutställningen, de japanska förpackningarna och själva miljön. Det blir bara för er att åka dit helt enkelt.

Länk till museet: http://Www.froviforsmuseet.com

Färgtest IRL

eco-print, granris, krapp, tröja, Ull, växtfärgning

För ett par år sedan färgade jag den här tröjan. 


Det är en gammal ylleundertröja, superwash-behandlad. Den fick några lagningar och användes till ett experiment. Men den blev på sitt sätt lyckad och nu har den fått ett nytt liv här hos mig. Mjuk och skön och varm. 

Det röda kommer från krapprötter och det ljusbruna från granris. Jag virade in rötter och grenar i tröjan, knöt till och kokade den med tillsats av alun c:a en timme i en glasburk. Den fick sedan stå en vecka ungefär innan jag tog upp den och rensade bort alla barr och skräp. Sedan dess har tröjan blivit använd och tvättad i maskin flera gånger med Grumme fintvätt på ullprogrammet. Såvitt jag kan se är det ingen skillnad i färg. Att krappen skulle hålla färgen bra var väl ingen överraskning, men granriset var oprövat. Fast somliga tycker det ser ut som om jag varit med om en olycka och fått blodstänk över mig… 

Men färgmässigt får väl detta kallas ett realtidstest? 

Om några tygbutiker i London

bomull, broderi, eco-print, ikat, London, tyg

Helgen tillbringades i London tillsammans med dottern. Hon skulle köpa ett speciellt tyg och hade mycket klart för sig vart hon skulle gå, Berwick Street som är en tvärgata till Oxford Street, t-bana Oxford Circus. Och där låg sannerligen tygbutikerna på rad! Själv blev jag oerhört förtjust i Cloth House som ligger på nr 47. Dom hade den här fina skyltningen med eco-printade tygbitar, gjorda av innehavaren. 


Den var lika kul att se på från insidan. 



För att inte tala om de tyger som fanns! Särskilt de indiska bomullstygerna, randiga, rutiga, tryckta eller färgade i ikat på både längden och tvären. 



Jag såg ingen anledning alls till att låta bli att köpa några småbitar, som kan få bli kuddvar i framtiden. 22 pund /metern. 


Det låg en mysig teshop med servering alldeles vid hörnet där. Kaffe hade de också och ätliga tillbehör av alla de slag. Yumchaa hette den, och de kallar sig ”curators of immodest tea”. Minsann. 

Och så gjorde jag ett annat inköp av något jag länge sökt i olika affärer, en kjolfållsmätare. Den hittade jag i en affär på 25 Poland Street, parallellgata till Berwick Street. Hos Macculloch & Wallis Ltd, Fine fabrics, haberdashery and millinery products since 1902 fanns det mesta faktiskt. 

Huvudanledningen till resan var annars ett besök på V&A och utställningen Opus anglicanum, som handlar om det utsökta broderi som utfördes i England under medeltiden. Där var det sparsamt belyst och omöjligt att fotografera. Men katalogen släpade jag hem, en ordentlig lunta på c:a 3 kg. Kanske jag återkommer med fakta från den om det låter sig göras. 


Den utställningen står bara till 5 februari så det blir till att rappa sig om man vill se den. Och så dröjer det sisådär en hundra år innan föremålen visas igen. Det är sköra grejer det där och fantastiskt att några av dem ens finns kvar. Ett sånt otroligt arbete som är nerlagt på dessa! Mycket är nött och fransigt, pärlorna har återanvänts till andra saker, färgerna ofta bleknade utom de blå som bör vara vejde. Men guldet och silket blänker fortfarande. 

Lila morötter och lite annat

bomull, eco-print, elkabel, färgning, järn, koppar, lila morot, lökskal, tigeröga, tyg, växtfärgning

Nu har jag experimenterat mer med min hemodlade lila morot. Jag hade två bitar av gammalt lakan som jag sedan tidigare hade betat med sojamjöl. Hur då? tänker ni nu. Jo – när jag gick kursen om eco-print i somras fick jag lära mig att cellolusatyger som t ex bomull gärna ska betas med sojamjölk innan man gör eco-print på dom. Nu hade jag ingen sojamjölk hemma, men jag kokade en välling av sojamjöl, spädde ut den och lät tygbitarna från ett gammalt lakan ligga i den lösningen en dag innan de fick torka. 

Sedan lade jag mina tyger på diskbänken och gjorde iordning paket med färgämnen, knöt ihop dom hårt med trådar av linvarp, och kokade paketen mer än en timme. Därefter slog jag av värmen och lät det hela stå till dagen efter, då jag tog upp mina blöta, svarta, små spännande paket. De hade fått ligga i varsin glasburk under koket, eftersom det var olika metaller i dom.

Det ena tyget fick rundlar av morötter på en trekant av tyget. Dessutom strödde jag på generöst med lökskal och bitar av gammal urtvättad rostig Svinto som det inte fanns någon tvållösning kvar i. Så vek jag över den andra halvan och knölade ihop det hela till ett paket. Resultatet ser ni nedan, både hela tygbiten och en närbild. Rätt häftigt om jag får säga det själv. 



Den andra biten gjorde jag med skalet av morötterna plus torkade blommor av tigeröga samt koppartråd från gamla elkablar. Jag hade ingen särskild tanke med placeringen av växterna utan bara strödde på. Förmodligen hade det varit bättre med mer koppar än jag hade. Kanske jag skulle ha tillsatt lite ättika under avsvalningen. Där fick jag inte lika starka kontraster men ändå inte så pjåkigt som ni ser nedan. 



Detta ger absolut mersmak. Tur att jag fått mer morötter än vi kan äta upp! De här morötterna är ingen höjdare att spara i frysen utan passar bättre som rårivna. 

Det lär ska gå lika bra med komjölk men det finns en risk för sur lukt. Nyligen hörde jag ett föredrag där en forskare berättade om hur man gjorde i Indien på 1600- och 1700-talet, när man kom på hur man skulle trycka mönster på tyg till vackra kattuner. Det genomgående temat kan sägas ha varit getmjölk. Tygerna fick vila eller blev tvättade i denna mjölk mellan alla de olika betnings- och färgningsförfaranden som användes. Kanske det är proteinet i mjölken och sojalösningen som stannar kvar i tyget och hjälper till vid färgpådragningen? Proteinfibrer som ull och silke är ju, som vi alla vet, mycket lättare att färga.