Kategoriarkiv: bildvävning

En jättegammal vävnad

I förra veckan var vi runt på en liten tur i Jämtland, mannen och jag. Där finns det mycket att se, ska jag säga! Men en av huvudanledningarna till att jag föreslog den rutten, var att jag äntligen ville se Överhogdalstapeten, som den kallas. Den är ett unikt stycke tyg, vävt i Sverige någon gång vid tidig medeltid, och den finns på länsmuseet Jamtli i Östersund.

Men på vägen upp stannade vi till vid Överhogdals kyrka, för det var i ett av härbrena där bredvid som ”tapeten” hittades, lortig och trasig, i ett hörn tillsammans med en massa skräp. Årtalet var 1910, och då kunde man inte föreställa sig vad det var för en skatt man hittat: Europas äldsta vävnad bevarad ovan jord. Jadå, det finns äldre vävnader, men de är arkeologiska fynd, hittade vid utgrävningar.

Så småningom kom man till att göra avancerade C14-dateringar, och man förstod att vävarna var vävda i tidsspannet 800 – 1100-tal. Det är olika ålder på de fyra vävar som var hopsydda när de hittades, och tråden de sytts ihop med dateras till 1300-tal. På den tiden hörde Jämtland strängt taget till Norge, men men…

Inte långt från kyrkan har hembygdsföreningen med hjälp av olika bidrag satt upp ett litet fint museum, där man kan titta på de nyvävda kopior som gjordes under 1990-talet. Slarvigt nog har jag inte koll på dem som vävde kopiorna, fy på mig! Utställningen berättar också om materialen till vävarna, lin i varpen och botteninslag, ull i mönsterinslag. Man får se kopior av de redskap som kan ha använts och även vävstolar av den typ man vet användes. Det berättas om de olika tolkningar av motiven som presenterats skriftligt, men något slutligt svar kommer man aldrig att få. Man får förstå att vetenskapare vill bry sina hjärnor och förklara vad som ses, men för min del är jag helt nöjd med att förundras och njuta av skönheten och skickligheten.

Man trodde att figurerna var broderade först, men det visade sig vid noggran granskning vara snärjväv, som också kallas soumak. Linvarpen är uppsatt i en varptyngd vävstol. Alla figurer har plockats in individuellt, och så har de bundits med ett inslag av lin som går över hela vävbredden. Ullgarnerna har även analyserats med avseende på färgämne, så man är säker på att de växter som använts är vejde till det blå, krapp till det röda och en blandning av blå vejde och gul vau till det gröna. Det är ett myller av figurer som tycks vandra från höger till vänster, stora och små om vartannat, tillsammans med rent dekorativa element. Livsträd, monster, hjortar eller renar, hus – det finns hur mycket som helst att fundera över.

Och det här lilla katalogkortet med sina ditfästa trådar, som faktiskt ger mig historiska rysningar! ”Mycket gammal egendomlig väf från Öfverhogdal”

På Jamtli kan då se originalet, fint monterat och konserverat, men förstås i ett sparsamt ljus. De olika delarna togs isär vid konservering och har inte sytts ihop på samma sätt igen. De figurvävda delarna visas för sig i en längd och den delen som är gjord i dubbelväv finns i ett bredvidliggande rum tillsammans med andra gamla vävar. Där finns också en utförlig utställning om den troliga kontext som vävnaderna skapades i, med tyngdpunkten lagd på det som kallas vikingatid.

Det var svårt att få några bra bilder av den gamla väven, eftersom den är så sparsamt belyst. Ni får helt enkelt åka dit och titta själva!

Jag har firat kvinnodagen med kvinnliga konstnärer

Genom hemslöjdsföreningen fick jag en sista-minuten-inbjudan till ett firande av 8 mars på Edsviks konsthall. Det var Kicki Trodin på Ateljé Huskroken som skickade ut den och jag var snabb att svara. Och igår blev det av. Jag fick fara på helt okända bussvägar för att ta mig dit. Så jag hade annat i huvudet än kameran, tyvärr. Det blev den trofasta gamla mobilen som fick rycka in och göra tjänst.

Det är det gamla stallet till slottet Edsvik i Sollentuna som iordningställts till konsthall, med den äran. Den nuvarande utställningen heter Linia, textura et forma, och ligger på övre plan. Den visar kvinnliga konstnärer fram till 19 mars, och den är klart sevärd. På nedre plan visar Eva Björk Hamne, skaparen av världens första och enda Tantmuseum, sina blomsterakvareller. Anledningen till att jag så snabbt svarade på inbjudan var att Eva Ek-Schaeffer visar några av sina vävar. De andra konstnärerna fick jag på köpet, och de gjorde det hela ändå bättre. Flera av dem var där och berättade själva om sina verk och hur de jobbar. 

Först ut var Camilla Skorup, som visade några vävar, en installation och tryck. Jag blev fascinerad av den stora väven med påsydda ornament av färgat tagel. Hon visade också några hängande objekt, en sorts ovanliga frukter kanske?


En annan konstnär var Ann Ahlbom Sundqvist, som är skulptör. Hon visade ett antal mindre arbeten i sten och glas, inspirerade av de små levande kryp som finns i havet, och av fröns former. Några av dem var vackert exponerade på en yta av krattad sand.


Nästa person var Gunilla Nillan Holmgren. Hon berättade att hon började som målare och arbetade då helst med äggtempera. Så småningom gick hon över till att väva, efter att ha fått insikten att garnet som medium förstärkte färgintrycket på ett önskat sätt. Hon väver efter ganska små skisser och färgar upp garner efterhand, för att kunna uppnå den önskade nyansrikedomen. För mig var detta ett nytt och mycket uppskattat konstnärskap. På den lilla bilden syns också hur konstbären blandar trådar i olika färg för att få fram den önskade nyansen. 



Eva Ek-Schaeffers vävar har jag sett förut och uppskattat. Jag hade då inte klart för mig att hon spinner garnet själv, att hon går runt i naturen och plockar färgväxterna och sedan själv färgar. Det gör ju att en stor vävnad kan två år att färdigställa. Hon lärde sig väva på Konstfack på 1960-talet och har hållit på med dessa vävar sedan dess, förutom en del arbete som scenograf. Vävarna har en alldeles egen stil, med de oftast mörkblåskiftande indigofärgade bakgrunderna och de svävande motiven med en pacifictisk ton och tydliga spår av de samiska rötterna. Mycket vackra med det mjuka ullgarnet och de klara kontrasterande färgfälten som ibland är utförda med silkegarn. 




Som sagt, jag fick inte med mig kameran så bilderna är inte de bästa som kan ses…

I höstas var Eva Ek-Schaeffers bilder utställda i Santiago de Chile. Som extra grädde på moset kom Sveriges tidigare ambassadör i Chile, Eva Zetterberg, till utställningen, och berättade tillsammans med konstnären om hur krångligt och dyrt det blev att genomföra den här idén att visa vävarna där, men också att de under två månaders utställningstid sågs av 40 000 personer. 

Utställningen står alltså fram till 19 mars, så det är bara att ta sig dit och bese den. Det finns ett trevligt matställe i byggnaden också, både andlig och lekamlig spis bjuds det alltså på. 

Tack till Kicki Trodin som ordnade den här inspirerande aktiviteten! 

Weavolution! på Meken, Smedjebacken

Nu har jag varit på en fin utställning igen. Den gamla verkstadslokalen i Smedjebacken har gjorts om till utställningslokal, och i sommar är det en vävutställning där.

  
Det som mest fick mig att tappa hakan var Annika Ekdahls verk: Definitely Gold. Jag kan inte föreställa mig hur många timmar det måste tagit att väva detta. Och att behålla visionen av bilden kvar bland alla trådarna och över tid. Hon har en fin hemsida där man kan följa hennes arbete, här.  

 
Det visades två verk av en annan av våra mest framstående textilkonstnärer, Helena Hernmarck. Först Forest Path: 

  
Den här bilden gör inte verket riktig rättvisa. I verkligheten lyckas konstnären ge sina verk nästan samma djup som verkligheten har, trots sitt ganska grova raster av trådar. De är avsedda att ses på längre avstånd. Nästa bild jag visar är mer abstrakt.  

 
Passing fall heter den, och här kommer en närbild av den speciella teknik konstnären utvecklat, en blandning av tuskaft och andra tekniker. Hennes hemsida kan man besöka här. 

  
Barbro Lomakka visade en lång gallerimatta, Concorde, med inslag av remsor av filtad ull. Om hennes arbete med främst den gotländska ullen kan man läsa mer här. 

  
Handarbetets Vänner var ett av de företag som ställde ut där, och här kommer närbild på en fiffig tolkning på en skiss från Siri Derkert.  

 
Det finns mer att se än jag visat här. Någon anledning att åka dit måste ju finnas kvar för er! Utställningen är öppen till 30 augusti. Mer information finns här. 

Bildväv från Harrania

Kommunen har byggt ett nytt kommunalhus, med modernt kontorslandskap och idel glasväggar. Så nu finns det inga väggar att hänga tavlor på, och en massa tavlor auktionerades ut i våras. Vi beställde katalogen och såg genast en del av intresse, för min del bl. a. några bildvävar. Och jag lyckades ropa in en av dem! 

  
I katalogen angavs den som en väv från Harrania, och den kallades ”Kvinnor och kycklingar”. Den mäter c:a 167 cm på höjden och 118 cm på bredden. Varpen är av ganska grovt lingarn, något liknande mattvarp, och inslaget av dubbelt entrådigt ullgarn. Alla inslag är inplockade i olika överlappande fält. Den är så charmig och helt underbar!  Titta på de små kycklingarna som kikar fram under mammans vinge! 

  
Och den stolta mamman som inspekterar sin barnaskara. 

  
I bakgrunden sitter kvinnorna i sina mönstrade klänningar, pratar och gestikulerar, medan barnen leker och teköket (?) är igång. 

  
Det var 1952 som den egyptiske aritekten Ramses Wissa Wassef startade en skola för barn i den fattiga byn Harrania strax söder om Gizeh utanför Kairo i Egyptien. Det var viktigt att barnen hjälpte sina föräldrar med försörjningen, men detta påverkade barnens skolgång negativt. I skolan han startade fick barnen lära sig nödvändigheter som läsning och matematik, men även att väva och på detta sätt ge familjen en inkomst. Det speciella här är den metod Wassef använde för att lära barnen vävning. De fick vara med från början i producerandet av material, och när de sedan skulle väva fick de inte använda några skisser utan skulle komponera en bild direkt i väven. Barnens egen fantasi skulle frigöras, och den tekniska skickligheten skulle komma med övning och erfarenhet. Motiv fanns i den närmaste omgivningen, kryddat med tillägg från den egna fantasien. Den här verksamheten blev så småningom en stor framgång, och flera av barnen kunde i vuxen ålder försörja sig på vävning. Vävar från Harrania ställdes ut, såldes och finns nu spridda över hela världen. Skolan är fortfarande i igång, det finns flera vävateljeer i byn och även annan konsthantverksutbildning. Man kan läsa mer om detta här och här

Den svenske konstnären Birger Forsberg blev inspirerad och skapade en liknande kursverksamhet i Hedesunda i Gästrikland. Läs mer detta här

Jag är så glad över att äntligen ha en sådan väv hos mig.