Färgodlingarna 2018

Här kommer en liten rapport om vad jag odlar för färgväxter i år.

Den stora överraskningen är amerikanskt kermesbär. Frön fick jag från Impecta. Jag har köpt frön till alla växter jag skriver om därifrån. Dom tog sig fint, men jag hade inte läst på ordentligt om växten kan jag säga. Jag hade tänkt mig växter ungefär 60 cm höga, men fick buskar lika höga som jag själv.

Sju stycken i en pallkrage är ju alldeles för tätt! Men nu när jag läst på tänker jag faktiskt plantera ut ett par på friland på ett skyddat ställe och se om den kan övervintra. Den har ju viss status som ogräs i sitt hemland Nordamerika, så det verkar vara en tuffing.

Nu väntar jag bara på att bären ska mogna ut, för det är bärsaften man använder. Dom ska bli nästan svarta och kunna ge en mörkröd färg. Hoppas det blir en varm höst!

Den japanska indigon är på väg att leta sig ut från det lilla växthuset.

Den har trivts väldigt bra denna heta sommar, och jag har fått vattna den ofta. Men nu måste jag snart färga med den, innan den förstörs av kallt väder.

Bredvid kermesbären står den här pallkragen.

Där kan man se ett väldigt fint exemplar av ålandsrot, som jag drivit upp nu och ska plantera ut senare, en rad rädisor plus en massa småbjörkar. Men blodroten som jag satte frön till har inte visat sig alls. Jag har ingen aning om varför den tjurar så. Kanske den väntar på en kall vinter för att kunna gro nästa år men vad vet jag? Kommunikationen är obefintlig.

Överallt kommer det upp småplantor av vau. Det blir en fin gul färg och bina gillar den verkligen men den är då ett ogräs. Det är flera år sedan jag hade den men det ligger fortfarande frön i jorden som gror rätt vad det är.

På terassen står några prydnadskrukor med tagetes, färgkulla och tigeröga. Dom knipsar jag av allt eftersom de slår ut och torkar för framtida experiment.

Det är inte så populärt hos humlor och fjärilar men det kommer snart nya blommor. Och nästa sommar blir det nya växter.

Färga sockgarn

En tid har jag gått omkring och funderat på om och hur jag skulle ta och färga en socklapp. Och nu undrar kanske några av er vad en socklapp är. Det är mitt förslag till översättning av begreppet ”sock blanket” som förekommer en hel del i modern stickning. Fotlapp är något som var vanligt förr i det militära, yllelappar som skulle snos om foten och fick ersätta sockor. Antagligen var fördelen den att det inte kunde nötas hål på hälar och tår när man använde sådana, tror jag i alla fall. Så nu presenterar jag lite analogt med detta som förslag ordet socklapp. Grejen med en socklapp är att man får ett garn med så att säga parvis färgning. Och så här gick det till när jag gjorde en sådan.

På Syfestivalen i höstas gick jag till Stäkets Hantverk & Design och bad Eva att rekommendera ett fint sockgarn. Jag kom hem med en härva av hennes Naturfärgad Kidmohair Sock. Den nystade jag upp i ungefär två lika stora nystan. Sedan lade jag upp och stickade med dubbelt garn och stickor nr 5 –  tror jag det var – ett rätstickat stycke, en socklapp. Så gällde det att komma på hur jag skulle färga den.

Det fanns ett kraftfullt färgbad kvar efter min rabarberfröfärgning,  så jag beslöt mig för att börja där. Jag lindade den tvättade socklappen runt en pinne och sänkte ner den en bit i färgbadet, och sen fick det sjuda en timme. Det såg ut så här. På den här bilden ser man ju tydligt att jag stickat rätstickning, men många socklappar stickas på maskin, tror jag, så de blir rätstickade. Jag tror inte det spelar någon roll för slutresultatet.

Jag har förstås som alla växtfärgare (väl?) ett förråd av lökskal, så det strödde jag över den vita biten, plus några bitar krapprot. Det blev som på bilden nedan. Jag lade dit några rostiga järnspikar också efter att bilden togs. Och så strödde jag dit lite alun, eftersom jag glömt att beta lappen innan…

Ja, sedan rullades lappen ihop hårt och snoddes om med snöre, lades i en glasburk med vatten och lite alun och ställdes i solen. Där fick den sedan stå under två veckor ca när det var som varmast. När jag lindat upp och tvättat lappen såg den ut så här.

Där var det dags att be om lite assistans från mannen, och vi nystade upp var sin garnända samtidigt som lappen repades upp. Nystanen härvlades, blöttes och hängdes på tork med tyngder i. Nu har jag två fina härvor som ser ut så här.

Jag är väldigt nöjd själv med resultatet, men vet inte om jag vill sticka sockor av det här. Dom kommer ju inte att synas! Och jag använder väldigt sällan långbyxor dessutom. Jag får fundera lite till på den saken.

Färga med morotsblast igen

Att man kan färga ullgarn med morotsblast är nog inte så känt. Tidigare har jag färgat en sidensjal med blast från köpta morötter, och den fick en väldigt fin citrongul färgton. Det kan man se här. Nu har jag provat med blast från mitt eget trädgårdsland.

Här kommer en annan bild också som är lite tydligare.

Jag har gjort enligt standard: kokat blasten en timme, silat, sjudit garnet en timme. Garnet var betat med alun enbart. Längst ner ligger härvan med den lite orent gula grundfärgen som kom i första badet. Mitthärvan har legat i byklut knappt 20 minuter och den översta gröna i kopparvatten samma tid. Det är ju inte alls samma gula ton som på sjalen, men det är säkert skillnad på olika morotssorter. Den jag har i landet nu är en sommarmorot som heter ‘Nanties’, tror jag.

Färga med rölleka

Gräsmattan ser inget vidare ut denna sommar, gula ytor blandat med ogräs. En av de växter som trivs ypperligt i torkan är röllekan. Eftersom den anges som färgande måste jag ju prova den!

På bilden nedan syns färgerna lite bättre.

Jag har gjort alldels som man brukar: plockat och klippt växten, men inte rötterna, kokat en timme, silat, sjudit garnproverna en timme. Det var ingen större överraskning att det blev gult. Härvan till vänster är alunbetad, den i mitten betad med rabarberblad, den till höger alunbetad med ett efterbad i kopparvatten.

Nu vet vi det.