Lätt och svår stickning

Den runda filten tuffar på.

Nu är jag uppe i 16 x 33 maskor, så det tar sin lilla tid att ta sig runt ett varv. Särskilt som jag inte är någon snabbstickare. Ett mönstervarv med prickar tar en långfilm just nu. Och då blir inte alla prickarna rätt, men dom får vara lite hipp som happ faktiskt. Tre nystan av det grå har jag kvar, så jag får vara förtänksam mot slutet så det räcker till bården. Varmt och gott är det redan…

Som omväxling till filten började jag på en länge efterlängtad Siri.

Jag har haft ögona på det här mönstret länge, och nu slog jag till! Men det är inte konversationsvänligt, om man säger så. I alla fall inte förrän jag är klar med oket, som är det man ser på bilden. Den stickas alltså från halsen neråt. Och det är korsningar hit och dit eller ökningar på varje varv på rätsidan. Avigsidan är gudskelov bara aviga maskor. Jag fick börja om två gånger innan jag fick alla rätt. Det är spännande hela tiden, särskilt som jag stickar i ett annat garn än det föreslagna. Även om stickfastheten stämmer, kan det ju visa sig bli fel storlek mot slutet. Jag håller tummarna, fast inte samtidigt som jag stickar.

Vårutflykt

Jag följde med på föreningen GardeRobes vårutflykt i år också.

Först åkte vi till Båvens spinnhus. Där spinner de garn i alla möjliga kvaliteter och grovlekar.

I detta spinnhus har de små behändiga maskiner, som kan arbeta med sådär 5 kg ull i taget. Bra om man inte har fler än en 4 – 5 klappfår. Nu är de kända bland fårägare och har uppdrag tillräckligt för att sysselsätta några anställda och verksamheten går runt. Ingen garnförsäljning, enbart lönspinning, som det kallas.

Den här söta lilla ringspinningsmaskinen kan klara av 8 bobiner med garn. Och den har en elektronisk avkännare som stoppar maskinen när förgarnet går av. När jag i min ungdom praktiserade på Bergås spinneri jobbade jag, dock inte ensam, vid en ringspinningsmaskin som hade typ 200 bobiner. När en tråd gick av var det bara att bromsa den individuella bobinen, laga tråden och hoppas att det höll när man släppte taget. Det fanns förstås ett långt stoppreglage som gick utefter hela maskinen om det skulle gå fel på flera ställen. Lite mer stressande att jobba med. Och väldigt mycket mer oväsen.

Utanför sken solen på Båvens blåa vatten och vinden viftade med vassruggens gamla vippor.

Sedan satte vi oss i bussen igen och åkte och åkte, hungrigare och hungrigare. Men vi kom fram till en fin restaurang till slut, Bettinas restaurang vid Borensberg. Förutom god mat i mängd fanns det en affär där man kunde handla mat, östgötskt mathantverk. Allt detta drivs av Brunneby Musteri, om jag fattat rätt.

Och så satte vi oss i bussen igen och gav iväg på en slingrig skogsväg, för att slutligen komma fram till Godegårds säteri.

Detta har varit ett järnbruk sedan 1600-talet, hörde till Östergötlands bergslag. Louis de Geer köpte det i samma veva som han köpte så många andra bruk i Sverige och importerade vallonsk kunskap i smide. Huvudbyggnaden brann 1719 och byggdes upp igen strax efter det i sen barockstil. I flygeln till vänster låg köket, som nu visas som ett välbevarat 1700-talskök. Bilden visar en del av handkammaren.

I flygeln till höger finns numera ett café. Och i ett par av ekonomibyggnaderna finns Sveriges största porslinsmuseum, så se till att ni har gott om tid på er när ni åker dit. För min del blev jag helt betagen av den fina bevarade yttre miljön, även om den engelska parken numera var fårhage och oåtkomlig. Huvudbyggnaden är privat och visas inte heller.

Här finns länk till Båvens spinnhus och här till Svenskt porslinsmuseum.

Boktips om växter

Nu tänker jag presentera en bok för er som jag har mycket glädje av. Den är inte ny och kanske lite svår att få tag på. Den heter Nyttans växter av Kerstin Ljungqvist. Men det går nog att få tag på den genom Kerstin själv, länk till hennes sida kommer i sista stycket. ISBN 987-91-633-7151-6.

Här kan man läsa om alla möjliga växter som använts till olika nyttoändamål från antiken fram till våra dagar. Både sådana som finns vilt i vår fauna som de som importerats, som växter eller som produkter. Det finns också andra artiklar om medicinalväxtodling och relaterade ämnen. I slutet av boken finns det listor över växterna med avseende på deras verkningar och funktioner, t ex för hjärtbesvär, spånad, leksaker, ätbart på olika vis o s v. Där finns då också en lista över färgväxter. Den nämner 120 olika arter… det finns inte en chans att jag hinner testa dem alla under min livstid.

Men jag jobbar på det. Detta är senaste leveransen av frön från Impecta. Färgkulla, som ger gul färg, har jag visserligen färgat med förr, men nu hoppas jag den kan bli en permanent del av skogspartiet jag har på tomten. Feberträd som är en sorts eukalyptus måste jag förstås ha i kruka men det vore kul om jag kunde få röd färg ur bladen. När det gäller blodört är det roten man ska använda, och den kan ge rött. Någon av er som provat? Tagetes kommer att ge gult, räknar jag med. En fröpåse som smög sig undan och inte kom med på bilden är Amerikanskt Kermesbär. Här hoppas jag på blåröda färgtoner. Vi får se. Vem vet vad det blir för väder t ex.

Här kommer en länk till sidan där Kerstin själv berättar om sin verksamhet i Dals Rostock. Jag var där för några år sedan och kan lova att det är väl värt ett besök.

Utställning med korsstygn

På Liljevalchs vårsalong kunde man se ett lite anonymt hängt väggstycke fullsytt med vita korsstygn. Det var inlämnat av mästerbrodösen Katarina Evans. Inte kunde jag då ana att det var en del av en mycket spännande konsthändelse! Det mest spännande hände på Fiber Space Gallery, dit jag faktiskt hann sista dagen strax före påsk. Så det jag nu ska berätta om finns inte längre att se där. Glöm inte att ni kan klicka upp bilderna i större storlek!

Katarina Evans bestämde sig för att utforska korsstygnet mera. Detta skedde genom att först fylla ett antal vita tyger med vita korsstygn och sedan ge dem till några utvalda personer med uppmaningen att göra något ytterligare av tygerna. Resultatet av detta visades på Fiber Space Gallery. Det var en liten men inspirerande utställning, som satte igång flera tankekedjor. Flera av personerna vittande om det motstånd de känt mot att själva sätta nålen i det som redan var liksom färdigt, av respekt för den vackra ytan och Katarinas arbete.

En av dem som fått uppgiften av Katarina var Wanja Djanaieff. Hon utvecklade idén med korsstygnet på ett eget vis. Mig påminner det om svartstick.

Här på närbilden kan också ni få se ytan på det utdelade ”arket”.

Sara Teleman överförde en teckning av ett träd så det blev som ett grafiskt blad. Med i utställningen fanns också hennes funderingar kring uppgiften. Vad tänkte Katarina på när hon sydde och vad tänkte Sara på? Förkyld var hon tydligen också.

Karolina Keyzer såg korsstygnen som pixlar i ett foto och gjorde en tolkning i stygn av ett gammalt foto på ett par förmödrar.

Två av de andra inbjudna kände sig tvungna att ta till mer drastiska metoder innan de kunde göra korsstygnstyget till sitt arbetsstycke.

Synnöve Mork gjorde några färgplumpar för att ta tyget i besittning innan hon broderade ytterligare märken.

Ulrika Mårtensson omformade tyget helt och hållet, med både färg och hopdragningar.

Katja Pettersson byggde en sorts kopiator. I den lades korsstygnsmatrisen, och ut kom printade korstygnsalfabet och ordstäv av olika slag.

Katarinas kompis Katarina Brieditis vek ett flygplan av broderiet, bl a till åminnelse av de resor de båda gjort tillsammans.

Ida Wessel slutligen landade i att se det utlämnade verket som ett klot, tygklädsel, till en bok. Och på bokens insidor står positiva slagord och uppmaningar till alla kvinnor, som en frigörelse från det alltför traditionella i korsstygnens symbolik.

Katarina Evans har på sin blogg skrivit ett inlägg som ytterligare presenterar utställningen, de tankar hon hade bakom den och de tankar som låg bakom de utvaldas slutliga framföringar av verken.

Själv är jag väldigt glad över och inspirerad av denna utställning.