Kategoriarkiv: ullgarn

Lätt och svår stickning

Den runda filten tuffar på.

Nu är jag uppe i 16 x 33 maskor, så det tar sin lilla tid att ta sig runt ett varv. Särskilt som jag inte är någon snabbstickare. Ett mönstervarv med prickar tar en långfilm just nu. Och då blir inte alla prickarna rätt, men dom får vara lite hipp som happ faktiskt. Tre nystan av det grå har jag kvar, så jag får vara förtänksam mot slutet så det räcker till bården. Varmt och gott är det redan…

Som omväxling till filten började jag på en länge efterlängtad Siri.

Jag har haft ögona på det här mönstret länge, och nu slog jag till! Men det är inte konversationsvänligt, om man säger så. I alla fall inte förrän jag är klar med oket, som är det man ser på bilden. Den stickas alltså från halsen neråt. Och det är korsningar hit och dit eller ökningar på varje varv på rätsidan. Avigsidan är gudskelov bara aviga maskor. Jag fick börja om två gånger innan jag fick alla rätt. Det är spännande hela tiden, särskilt som jag stickar i ett annat garn än det föreslagna. Även om stickfastheten stämmer, kan det ju visa sig bli fel storlek mot slutet. Jag håller tummarna, fast inte samtidigt som jag stickar.

Vårutflykt

Jag följde med på föreningen GardeRobes vårutflykt i år också.

Först åkte vi till Båvens spinnhus. Där spinner de garn i alla möjliga kvaliteter och grovlekar.

I detta spinnhus har de små behändiga maskiner, som kan arbeta med sådär 5 kg ull i taget. Bra om man inte har fler än en 4 – 5 klappfår. Nu är de kända bland fårägare och har uppdrag tillräckligt för att sysselsätta några anställda och verksamheten går runt. Ingen garnförsäljning, enbart lönspinning, som det kallas.

Den här söta lilla ringspinningsmaskinen kan klara av 8 bobiner med garn. Och den har en elektronisk avkännare som stoppar maskinen när förgarnet går av. När jag i min ungdom praktiserade på Bergås spinneri jobbade jag, dock inte ensam, vid en ringspinningsmaskin som hade typ 200 bobiner. När en tråd gick av var det bara att bromsa den individuella bobinen, laga tråden och hoppas att det höll när man släppte taget. Det fanns förstås ett långt stoppreglage som gick utefter hela maskinen om det skulle gå fel på flera ställen. Lite mer stressande att jobba med. Och väldigt mycket mer oväsen.

Utanför sken solen på Båvens blåa vatten och vinden viftade med vassruggens gamla vippor.

Sedan satte vi oss i bussen igen och åkte och åkte, hungrigare och hungrigare. Men vi kom fram till en fin restaurang till slut, Bettinas restaurang vid Borensberg. Förutom god mat i mängd fanns det en affär där man kunde handla mat, östgötskt mathantverk. Allt detta drivs av Brunneby Musteri, om jag fattat rätt.

Och så satte vi oss i bussen igen och gav iväg på en slingrig skogsväg, för att slutligen komma fram till Godegårds säteri.

Detta har varit ett järnbruk sedan 1600-talet, hörde till Östergötlands bergslag. Louis de Geer köpte det i samma veva som han köpte så många andra bruk i Sverige och importerade vallonsk kunskap i smide. Huvudbyggnaden brann 1719 och byggdes upp igen strax efter det i sen barockstil. I flygeln till vänster låg köket, som nu visas som ett välbevarat 1700-talskök. Bilden visar en del av handkammaren.

I flygeln till höger finns numera ett café. Och i ett par av ekonomibyggnaderna finns Sveriges största porslinsmuseum, så se till att ni har gott om tid på er när ni åker dit. För min del blev jag helt betagen av den fina bevarade yttre miljön, även om den engelska parken numera var fårhage och oåtkomlig. Huvudbyggnaden är privat och visas inte heller.

Här finns länk till Båvens spinnhus och här till Svenskt porslinsmuseum.

Ändrad stickriktning

För några veckor sedan visade jag den här bilden på Insta.

Då hade jag planer på att sticka en kofta åt mig själv efter en gammal modell på babykofta, sidlänges från ena framkanten till den andra. Man kan se provlappen och den tänkta modellen med en del mått tagna. Men ju mer jag tänkte desto större motstånd kände jag mot att börja. Framför allt kände jag mig osäker på om garnet skulle räcka, 8 nystan á 85 meter av ett garn som skulle stickas med nr 5.

Så jag rev upp alltihop – hade också hunnit börja på ena framkanten – och inhandlade istället Tant Koftas beskrivning till en rund filt. I den här mjuka men grova alpackablandningen får det bli en vuxenfilt av allt garnet, om jag bara håller ut. Mönsterprickarna gör jag av Vålbergsgarn från Wålstedts. Färgskiftningarna i det röda garnet gör sig väldigt bra mot den grå bakgrunden. Skulle det grå garnet ta slut övergår jag till Vålbergsgarn. Det har jag en hel del av.

Man köper alltså mönstret från Tant Koftas hemsida. Du köper inte mönstret på vanligt vis, utan betalar genom att ge en valfri summa till organisationen Plan, vars syfte är att hjälpa flickor till en bättre start i livet. Filten behåller du själv men genom mönsterköpet hjälper du dem med sämre förutsättningar. Det är roligt på flera vis att sticka det här mönstret. Och inte behöver man tänka särskilt mycket själv heller…

Om Plan international Sverige kan du läsa mer här.

Färga med valnötsblad

Jag köpte en påse med innehåll som kallas valnötsblad från Lilla butiken i Borensberg på höstens Syfestival. Visst kan man färga med bladen men jag har för mig att den bästa färgen finns i hyllena som är runt den omogna nöten. Vet dock inte hur det är med det dessa blad. Nåväl, nu har jag gjort ett testbad.

Småhärvorna av ullgarn längst till vänster är betade med alun plus vinsten. Sedan kommer två härvor betade med enbart alun och bredvid dessa en hopvikt rabarberbetad härva. Två små tygbitar, en av sidentaft och en av ylletyg, en större tygbit av sidenjapon och två småhärvor av silkegarn.

Sedan gav jag några av proven lite efterbehandling.

De två små till vänster är oförändrade och enbart med som referens. De två som kommer efter är de alunbetade härvorna, som efterbehandlats med dels lut, den mer gulaktiga, och kopparvatten, den mörkare. Tygbitarna av siden är manipulerade på samma sätt: i mitten referenten, därovan den med lut och längst ner den med kopparvatten. All efterbehandling skedde under 20 minuter rumstemperatur.

Kopparvatten? tänker ni. En bit kopparrör och några bitar avskalade elkablar ligger sedan flera år i en glasburk med vatten och lite ättika. När jag vill göra ett test lägger jag garnet i burken. Allt eftersom pytsar jag i lite mer vatten. Den här saften är absolut ingenting att dricka. Luten har jag korpat åt mig efter byalagets byk på Skansens lin- och ulldagar. Den har ett pH på c:a 12, mätt med lackmuspapper från apoteket. Den bjuder jag inte heller på till bullarna.

Man kan handla växtfärgningsmaterial från Lilla Butikens hemsida här.