Kategoriarkiv: textilkonst

6:e Textiltriennalen i Riga

Så. I förra veckan var jag alltså till Riga för att se det som med ett långt namn kallas 6th Riga International Textile and Fiber Art Triennal. Det är en stor internationell utställning av det som vi här i Sverige numera helt enkelt kallar fiber art eller fiberkonst. Temat för utställningen i Riga var Identitet, detta med anledning av att Lettland, men även Estland och Litauen, i år firar 100 år som stat. Det var fritt för alla fiberkonstnärer världen runt att anmäla ett verk, och det kom flera hundra bidrag (bilder på) från 39 av jordens länder. Av dessa valdes 84 verk ut av en jury med medlemmar från de tre baltiska länderna. Dessutom var det några speciellt inbjudna gästartister. Huvudutställningen med alla dessa verk tog plats i ett museum som heter Arsenals, i utkanten av den gamla stadskärnan i Riga. Dessutom var det tre stora utställningar på andra lokaler som knöt an till denna.

Jag kan förstås inte skriva ett inlägg som diskuterar alla dessa bidrag, utan det blir ett mycket subjektivt urval. Inte heller kommer det att räcka med ett inlägg, utan det blir några stycken på raken. Men jag börjar med gästartisterna, för de är verkliga storheter inom det här området, och jag är glad över att äntligen fått se några av deras verk i verkligheten.

Först ut får Magdalena Abakanowicz (Polen) bli. Redan när hon mot 1960-talets slut ställde ut sina monumentala vävar fick jag kännedom om henne i de konsttidningar jag bläddrade i, och blev vederbörligen imponerad. Hon var en av dem som gav textilkonsten ett nytt ansikte och vred den till att handla om fiber art. Hennes verk var så unika i den tiden att de till och med fick en egen beteckning, abakan. Här i Riga visades två verk men nu visar jag bara bilder av ett, Abakan Lady.

En närbild visar den grova garnet hon jobbade med och jag undrar om hon inte fick ont i händerna och armarna… men om man vill och måste använda det här materialet för sitt uttryck så går det.

Nästa bild visar ett verk av Sheila Hicks (USA/Frankrike). Hon hade en stor retrospektiv utställning i Paris i somras, men den tog jag mig inte till. Kanske jag hade blivit mer nöjd då? Kanske det var hängningen av just detta verk som gjorde mig lite besviken? Bilden i katalogen visar en annan, som jag tycker intressantare version.

Däremot blev jag väldigt glad och imponerad av Jon EriC Riis (USA) två verk, som behandlade människans ursprung och hur vi alla via våra gener hänger ihop med varandra. Den ena verket hette First Ancestor Coat och visar vävda porträtt av olika ansikten från olika typer av människor, placerade på en jacka med urmodern invävd i fodret. Mycket elegant, vackert och serverat med humor.

Den andra väven heter Ancestor Tapestry och är en variant på temat med vävda ansikten. Men här är de fästa mot en bakgrund av vävda trådar som sammanbinder alla och för den delen fortsätter utanför rentav. Ansiktena är vävda för sig och fästa på bakgrunden, dessutom uppstoppade med lite polyfill. Jag för min del ser löven som utskott till andra individer på människoträdet, ännu inte födda.

Verken ovan hängde alla i entrehallen. I den första stora utställningshallen hängde verk av enbart baltiska konstnärer. Där fäste jag mig först vid Ingrida Sunas (Lettland) Flashing Patterns. Artisten har under sitt liv samlat mönster från gamla linfästen av trä med skurna dekorer, ofta givna som gåvor från en kär ung man till en tilltänkt maka. Dessa dekorationer blev sedan en manifestation av givarens känslor för mottagaren, som hon kunde glädjas över under många långa arbetstimmar. Suna ville visa fram och omtolka dessa motiv, och det gjorde hon på ett synnerligen originellt sätt.

Och så går vi lite närmare och kollar in hur hon har gjort!

Åtminstone jag blev paff men också road och imponerad av påhittigheten.

Mera i nästa inlägg.

Utställning med korsstygn

På Liljevalchs vårsalong kunde man se ett lite anonymt hängt väggstycke fullsytt med vita korsstygn. Det var inlämnat av mästerbrodösen Katarina Evans. Inte kunde jag då ana att det var en del av en mycket spännande konsthändelse! Det mest spännande hände på Fiber Space Gallery, dit jag faktiskt hann sista dagen strax före påsk. Så det jag nu ska berätta om finns inte längre att se där. Glöm inte att ni kan klicka upp bilderna i större storlek!

Katarina Evans bestämde sig för att utforska korsstygnet mera. Detta skedde genom att först fylla ett antal vita tyger med vita korsstygn och sedan ge dem till några utvalda personer med uppmaningen att göra något ytterligare av tygerna. Resultatet av detta visades på Fiber Space Gallery. Det var en liten men inspirerande utställning, som satte igång flera tankekedjor. Flera av personerna vittande om det motstånd de känt mot att själva sätta nålen i det som redan var liksom färdigt, av respekt för den vackra ytan och Katarinas arbete.

En av dem som fått uppgiften av Katarina var Wanja Djanaieff. Hon utvecklade idén med korsstygnet på ett eget vis. Mig påminner det om svartstick.

Här på närbilden kan också ni få se ytan på det utdelade ”arket”.

Sara Teleman överförde en teckning av ett träd så det blev som ett grafiskt blad. Med i utställningen fanns också hennes funderingar kring uppgiften. Vad tänkte Katarina på när hon sydde och vad tänkte Sara på? Förkyld var hon tydligen också.

Karolina Keyzer såg korsstygnen som pixlar i ett foto och gjorde en tolkning i stygn av ett gammalt foto på ett par förmödrar.

Två av de andra inbjudna kände sig tvungna att ta till mer drastiska metoder innan de kunde göra korsstygnstyget till sitt arbetsstycke.

Synnöve Mork gjorde några färgplumpar för att ta tyget i besittning innan hon broderade ytterligare märken.

Ulrika Mårtensson omformade tyget helt och hållet, med både färg och hopdragningar.

Katja Pettersson byggde en sorts kopiator. I den lades korsstygnsmatrisen, och ut kom printade korstygnsalfabet och ordstäv av olika slag.

Katarinas kompis Katarina Brieditis vek ett flygplan av broderiet, bl a till åminnelse av de resor de båda gjort tillsammans.

Ida Wessel slutligen landade i att se det utlämnade verket som ett klot, tygklädsel, till en bok. Och på bokens insidor står positiva slagord och uppmaningar till alla kvinnor, som en frigörelse från det alltför traditionella i korsstygnens symbolik.

Katarina Evans har på sin blogg skrivit ett inlägg som ytterligare presenterar utställningen, de tankar hon hade bakom den och de tankar som låg bakom de utvaldas slutliga framföringar av verken.

Själv är jag väldigt glad över och inspirerad av denna utställning.

Wålstedts på Dalarnas museum

Jag var till Falun förra veckan, och där hade man nyss öppnat en utställning om Wålstedts spinneri, som uppnått ansenlig ålder. Tidslinjen sträcker sig från grundarens, Lennart Wålstedt, födelse till nutid. Men själva spinneriet har funnits i 75 år.

En av storsäljarna är det melerade Vålbergsgarnet, som tillverkats sedan 1970-talet, om jag inte minns fel. Det är väl inte det allra mjukaste garnet i världen, men har en fantastisk färgskala i oilka teman. Så här ser det ut i spinneriet, när den färgade ullen serveras till spinnmaskinen.

Nästa bild visar en av de nuvarande ägarna, Sonia Bush, fjärde generationen Wålstedt, och vad jag antar är det garn som spanns av ullupplägget.

Lars, Lennarts son, var ett tekniskt geni, som kunde demontera, återuppbygga och underhålla spinnmaskinen, som nu är unik och av ansenlig ålder. Går nånting sönder i den måste delen specialtillverkas. Men han tillverkade också enklare spinnredskap av vad som fanns till hands, som till exempel en spinn- eller snarare långrock av ett cykelhjul.

Wålstedts har samarbetat med textilkonstnären Helena Hernmarck många gånger. Då kommer hon dit och bor där några veckor, för att kunna vara med när hennes garner spinns och specialfärgas. På museet visades två av hennes vävar, Skogsstigen (tror jag den heter) och Mossklyftan.

På ett annat ställe i museet visas skisser från Alice Lund Textilier, ett väveri som finns i Borlänge, en liten bit från Falun. Företaget grundades redan på 1930-talet. De skisser som låg framme gällde främst röllakansmattor, med ett fåtal vävda exempel. Det är många framstående formgivare som arbetat åt detta företag, förutom Alice Lund även Sofia Widén, Dagmar Lodén och många flera.

Här kan man läsa mer om museet, dess utställningar och öppettider.

Shiboriutställning på HV

Svenska Shiborisällskapet har haft utställning på Handarbetets Vänners galleri på djurgården i Stockholm. Nu är det ett par veckor sedan jag var dit, någon dag innan utställningen togs ner. Jag är glad att jag kom dit i alla fall. Jag tog en hel del foton, men det är ju svårt att fotografera på utställningar. Folk som ställer sig i vägen, skor och väskor som dyker upp på bilderna fast de inte syntes i kameran, lampor som inte går att undvika hur man än ställer sig osv. Här kommer ett urval av mina bilder med några personliga kommentarer.

Shibori är som ni vet en särskild typ av reservagefärgning. Det innebär att man med olika metoder hindrar färg från att fastna i tyget eller garnet. Man kan vrida, vika, linda om, sätta för olika träbitar osv. Det är ett japanskt namn, men tekniken har använts på flera håll i världen, och där fått andra namn.

Om man veckar tyget och klämmer fast det mellan fyrkantiga träbitar, får man fyrkantiga ofärgade ytor. Sedan kan man vecka och klämma tyget igen men med en gradvis förflyttning av veck och byte av färg. De olika färgerna samspelar på olika sätt med tyget och varandra och ger spännande övergångar mellan färgytorna. Ingela Friedner har använt tekniken för att bygga husliknande former.

Maya Kessler färgar trasor och garn och använder som inslag i vävarna. Jag blev fascinerad av metoden att göra liksom små randiga rör av tunnt tyg och använda det till inslag. Jag vånne jag vore ett litet kryp och fick ta skydd i ett sådant rör, varmt och mysigt. Och vackert.

Alldeles säker kan jag ju inte vara, men nog tycker jag det ser ut som om Elizabet Christiansson arbetat med det röda färgämnet krapp till detta verk. Skjortan har fått återanvända krage och manschetter, grenar har klätts med ny bark. Och de gamla jakttroféerna har ömsint fått färgglada nya svepningar. I bakgrunden kan vi också se Sara Casten Carlbergs skärmar med landskap.

Båda formen och ytan i Anita Swahns verk får mig att tänka på en fågelhamn. En örn med vida vingar och tät fjäderskrud.

Den här bearbetningen och formningen av tyget kan även användas när man vill bygga volymer och ytor utan färg. Former som sedan fixeras med hjälp av värme. Mia Idar gick en vinterpromenad och fick se hur isen frusit till ballerinakjolar runt vassens strån.

Tomas Robefelt för sin del vill återge det gröna färgskimret från skogens alla trän. Med lager på lager av tyger i olika färger och viktekniker skapas en skiftande yta, som varierar beroende på ljus och luftströmmar.

Mer om Svenska Shiborisällskapet får man veta här.