Månadsarkiv: mars 2016

Besök hos Båvens Spinnhus AB

I lördags var jag tillsammans med kamraterna i Skansens Byalag på studiebesök till Båvens Spinnhus AB.  

 
Vi togs emot med smörgåsar och kaffe/te, och i samband med det fick vi en redogörelse över hur företaget kom till. Det är ju tyvärr så att många fårägare slänger bort sin ull. Oftast är det för små kvantiteter för att spinnerierna ska tycka det är värt besväret att spinna dem, så de tackar nej. Dessutom har många får i Sverige en sådan kvalitet på ullen att den inte är spinnbar i moderna maskiner, eller är alltför stickig för att bli bra garner till plagg. Men det måste ju ses som ett slöseri ändå, och i Sparreholm var det några som ville göra något åt saken. Marianne Fröberg berättade om vägen från idé till fungerande företag. Man bildade en förening, besökte spinnerier, fick EU-bidrag för en projektstudie, bildade ett aktiebolag och kunde sedan köpa en ”mini-mill” från England. Det var för tre år sedan, och detta år räknar man med att slippa underskott i ekonomin. Det förnämliga med dessa maskiner är att de kan arbeta med så små mängder som 5 kg ull. 

  

Härovan en ringspinningsmaskin för 8 rullar. 

Sedan var det Kerstin Karléns tur att visa oss runt till de olika positionerna och maskinerna i företaget. Gången är som följer: 1 invägning. 2 sortering. 3 tumling. 4 tvättning. 5 torkning. 6 pickning. 7 dehairing. 8 kardning. 9 sträckning. 10 spinning. 11 tvinning. 12 omspolning till koner. 13 ångningsmaskin. 14 härvling. Fjorton olika moment alltså! 

För länge sedan praktiserade jag på hemslöjdens spinneri Bergå i Arkhyttan, nu saligen avsomnat. Det tyckte jag var kul, särskilt  ullsorteringen och färgningen, men även de andra maskinerna. Där hade dom ett kardverk som var större än en långtradare, och ringspinnaren var längre än hela maskinrummet på Båvens spinnhus. Nej, den skötte jag inte ensam. Då förstår man att det behövs stora mängder homogen ull. Och inte gick det att ställa om maskinerna från s- till z-spinning med ett enkelt knapptryck, som på den behändiga lilla saken ovan. 

Några förklaringar: i tumlaren far ullen runt i en trumma av glest nät, där skräp och dubbelklipp faller bort. Pickning motsvarar ungefär tesning. Den tesade ullen samlas i ett särskilt stängt utrymme och sprayas med vatten och spinnolja innan den går vidare. Dehairingsmaskinen tar bort grova hår om man så vill, men man kan ju också vilja ha kvar den rustika karaktären. Ångningsmaskinen drar garnet genom en tunnel med ånga så det blir fixerat och inte krullar upp sig.  

  
 Här är det alpackaull som först pickas (tesas) och därefter ligger i förvaringsrummet. 

Den ull som sorteras ut som för grov till stickgarner används till en alldeles egen produkt, ett garn avsett för inslag i mattor. Det tas direkt från kardverket, där det blir omsnott av en tunn lintråd. Garnet och mattorna ser ut som nedan. Det är som jag ser det ett utmärkt sätt att använda den lite grövre ullen. De röda fina lockarna råkade bara ligga där, det finns inget färgeri.

  
  
Sen hade man en maskin som jag verkligen blev sugen på, en tovningsmaskin. 

  
Man lägger kardfloret på bottenplattan, blöter och fäller ner överplattan. Sedan sätter den igång och gnuggar ihop ullen. Fast det behövdes tydligen extra bearbetning efteråt för att få en riktigt fast kvalité. Man kan hyra in sig på den här och det blev jag som sagt sugen på. Praktikanter tas också emot, även det något som vore kul att prova på. 

Ett väldigt trevligt och intressant studiebesök blev det, i det vackra vårvädret. Det är öppet med försäljning av garner vissa fredagar. Mer info om Båvens Spinnhus AB finns här. 

Färga med äppelträdsbark och rödkål

Nu är det ju den tiden då man beskär sina äppelträn, om man har några. Mitt äppelträd är för litet än, men jag har ett alldeles för stort paradisäppelträd. Det har jag nu skurit ner ordentligt, och en del av smågrenarna klippte jag i småbitar för att ha till färgning. Resultatet ser ni nedan, och garnet, redgarn i småhärvor, är betat med alun. 

  
Till vänster har vi den rena färgen som den blev efter 1 timmes färgning. Den i mitten har legat i byklut och den till höger i kopparskrotsvatten. Den gröna är jag nöjd själv med.

Jag är noga med att dokumentera mina färgningar, sätter upp prover på tunn kartong och skriver ner vad det är. Så här ser det ut med prover från färgning med rödkål. 

  
Jag hoppas ni kan läsa mina anteckningar. Häftigast är väl den lilla turkosa pricken. Jag hällde en liten liten hög bakpulver direkt på provlappen och tillsatte sedan en droppe vatten. Genast blev det en kemisk reaktion med häftigt bubblande i droppen. Efter ett tag var det färdigt och torrt, bara lite pulverrester att skaka av. Och turkosgrönt förstås! 

Tredje och sista delen av mina reflektioner på Vårsalongen

Cecilia Pfaffs verk ”Mikaela” väcker en hel del känslor av olika slag hos besökarna har jag förstått. 

  

En stickad kvinnofigur i full storlek. Det är rätt imponerande som arbetsinsats betraktat.  Ungefär två år tog det från idé till färdigt konstverk. Cecilia Pfaff berättar att tanken var att sticka sitt eget skinn, och ”Mikaela” var under tillverkningen med sin ”mamma” vid olika tillfällen. Även då var reaktionerna ganska skiljaktiga. För min del gillar jag både det realistiska i framställningen och valet av teknik. Konstnärens hemsida är länkad till här. Nedan en närbild av ytan. 

  
Frågan är – jag har inte haft möjlighet att ställa den till någon – om någon reagerar lika blandat på detta jättehuvud som på ”Mikaela”? 

  
”Big head”, högre än mig – ja, jag vet, det krävs inte så mycket – med ett inte helt vänligt uttryck, ärrvävnad och öppna sår. Egentligen borde väl den här vara mer skrämmande? Konstnären Gert Germeraad har haft foton av krigsoffer från 1:a världskriget som förlagor, bilder som visar skador i ansiktet. Det som vi visar för andra, det som ska vara vår kommunikationsväg med andra, men där skadorna kan störa våra möjligheter till kontakt. Här är länken till konstnärens hemsida. 

Som avslutning något helt annat: 

  
Charlotte Sachs visar en serie med fyra stadsmiljöer från Stockholm, utförda med flera olika broderitekniker. Som vi kan se på fotot nedan har vi här en konstnär som arbetar i mindre skala och i stället lägger kraft på utformandet av detaljer. Även om bilden är en realistisk avbildning, ger tekniken och materialet i sig ett alldeles väsensskilt uttryck, en egen dimension. Det är lätt att ta till sig och tycka om, men inger också respekt, åtminstone hos oss som fattar kunskaperna bakom. 

  
Konstnären har sin hemsida här. 

Med detta är min lilla genomgång av Vårsalongen avslutad. Det finns väldigt mycket mer att se, och utställningen är öppen till 10 april. Vi får se om jag har möjlighet att gå dit en gång till. Det skulle det vara värt. 

Mer om Vårsalongen 2016

Som sagt, jag var in till Vårsalongen förra veckan.

  
Det är extremt roligt att broderiet utvecklats så stort som konstnärlig metod! Här ser vi ett exempel utfört av Ann Grill, ”Andra stycket” och ”Tredje stycket”. (Man blir onekligen nyfiken på hur ”Första stycket” kan ha sett ut…) Jag är inte den som någonsin kommer att klanka på dem som vill göra ”något fint” med snygga baksidor och så, men att detta mer vilda och frigjorda uttryckssätt också finns, frodas och utvecklats ska vi alla vara tacksamma för tycker jag. Ann Grill hade tidigare efternamnet Granhammer och har under det namnet arbetat bland mycket annat som författare. 

  
Ann Grill beskriver sin arbetsmetod så här i Liljevalchs katalog: ”I dag broderar jag, stygn för stygn, ett långsamt arbete. Stygnen är långa och korta. Jag arbetar direkt med nålen, ingen skiss. Det är improvisation utan förlaga. Jag använder sybåge för att spänna tyget av linne. Tråden är sytråd, silke och lin och metall. Jag tycker om att överraskas av vad jag själv gör. Så tar bilden form och jag styr arbetet allt eftersom jag får syn på min avsikt.”

  
Ett annat verk som man imponeras stort av är Eva Olanders ”Saknaden”. 

  
Konstnärens teknik är flossaväv, vilken lämpar sig utmärkt för den här rasterlika återgivningen av motivet. Alla de små avklippta garnändarna i olika färgnyanser ger oändliga möjligheter att anpassa ljushet och färgstyrka som konstnären vill. En länk till Eva Olanders hemsida finns här. Nedan en närbild. 

  
Det kommer mera!